tisdag 29 december 2009

Pubrunda i NY

Vinden blåser kallt. Vi drar mössorna ner för öronen och vandrar utmed nattens gator i New York. Det är otroligt stort, men inte skrämmande. I nästan varenda gathörn ligger pubar. De flesta går vi förbi. Min värd vet vilka ställen som förtjänar ett besök. När jag nästan tappat känseln i tårna så går vi in på kvällens första ställe. Det är mörkt, jag anar bildelar i taket och väggar klädda av spritflaskor. Vi är inte många där, ändå känns det trångt. Längst fram finns en scen och snart står de där, fyra killar och en tjej. De presenterar aldrig namnet på bandet, skriker bara i mikrofonen med brittisk accent:
"We are from faaaar away".
Ljudbilden är rörig, instrumenten låter som de slåss med varandra, men bandets utstrålning är enorm. Sångaren tycks vara runt 20 och beter sig som en korsning mellan Mick Jagger och Syd Barret. Han åmar sig, ser djup ut och sjunger med intensiv röst. Med jämna mellanrum går han ut bland alla 20 i publiken och leker rockstjärna med en lätt epileptisk dansstil. Bakom honom står bl a bandets pianist, en ung tjej som spelar som om hon vore gitarrist. Det är hon som gör riffen och solona, medan gitarristen mest står och kompar i bakgrunden.

När vi någon timma senare lämnar puben har jag fortfarande inte tagit reda på bandets namn. Vi fortsätter till klubb efter klubb. Fram på småtimmarna blir jag allt mindre berörd av musiken som spelas och allt mer påverkad av öl.
Nästa morgon drar jag fingrarna genom värkande hår och tänker att New York är allt fantastiskt. Så mycket musik, det mesta helt okänt, en del t o m utan namn, men nästan allt är otroligt bra.

söndag 27 december 2009

Marit i New York

Åter en liten pub i Brooklyn. Ner en trappa med ölen i hand. Trångt! Vi är ca trettio personer, de flesta svenskar. Då kommer bandet. Längst fram står Marit Bergman och ler. Hon undrar om det finns någon i publiken som inte känner henne och sedan sjunger hon som aldrig förr.
Håret reser sig på mina armar och jag njuter av närheten och värmen.
Marit berättar att det är hennes sista konsert i New York och att hon flyttar tillbaka till Sverige efter tre år i den stora staden. Jag tänker att det är märklig att se denna stora svensk i en stad där hon är så liten. Samtidigt är jag lycklig över att fått komma så nära. Musikupplevelsen är unik, hela timmen. Det är som att sitta hemma i Marits vardagsrum.
Konserten avslutas med att Marit diskuterar med delar av publiken om vilken fest man skall gå på. Själv väljer jag att gå hem. Vill jag se henne igen lär det bli på mycket större avstånd i en betydligt mindre stad.

fredag 25 december 2009

New York 16/12 - 23/12

Skyskraporna gjorde mig vimmelkantig, den ständiga strömmen av människor fick pulsen att slå snabbare än på länge och alla blinkande julljus framkallade nästan ett EP-anfall. Det var först när jag kom in på New Yorks musikklubbar som lugnet infann sig. Det finns säkert ställen med ett hysteriskt tempo, men de jag valde var små, intima och varma på alla sätt.

Första kvällen gick jag och min tonåring på " The Living Room". Dörrvakten tittade misstänktsamt på min dotter och sa:
- Vi serverar sprit här. New Yorks lag säger att man måste vara 21 år för att komma in på sådana här ställen.
- Snälla, bönade jag.
- Okey då, vi gör så här, svarade han och satte stora kryss på dotterns händer.
- Det betyder att hon inte får bli serverad alkohol, förtydligade han

Väl inne på Living Room fick vi passera puben och gå in i ett litet bakre konsertrum med plats för ca 50 personer. Scenen var liten, publiken kom så nära artisten att man obehindrat kunde slänga käft med varandra.


Kvällens höjpunkt var Sam Bisbee, en ung indie/singersongwriter från New York.
Det kommer snart fler inlägg om New York. Tills dess kan du lyssna på Sams Myspace sida här

måndag 14 december 2009

Smakprov från spotify

Har du Spotify så kan du lyssna här:
2009 års bästa album (smakprov)

2009 års bästa album Plats 1


Among the oak and Ash - Among the oak and Ash

Detta är en folkskiva gjord av två amerikanska musiker som aldrig sysslat med folkmusik tidigare.
Bakom Among the oak and Ash står duon; Josh Joplin and Garrison Starr. Båda är relativt etablerade som rock/pop artister. Josh har dock sedan länge haft en passion för gammal folkmusik. En dag ringde han upp Garrison och undrade om hon ville vara med och göra en skiva med hundra år gamla låtar.
- Jag trodde han skämta. Jag hatar ju sådan musik, har Garrison berättat.
Josh gav sig dock inte och så småningom bestämde sig duon för att göra dessa ålderdomliga sånger, men på ett nytt sätt.

Resultaten har blivit en skiva med tretton spår, tio traditionella, två nyskrivna och en Smiths cover. En stor del av materialet är visserligen gammalt men sättet att framföra det på är 2009. Medan många av dagens folkrockare är påverkade av sextiotalsband som Fairport Convention och Pentangle, så hämtar Josh och Garrison isnpiration från indierock och modern singer/songwriter traditon. Deras unika blandning av rock och folk har fullständigt golvat mig. Så här har folkrock aldrig låtit. Det är tufft, känslosamt och framförallt nu.
Albumet var tänkt som ett tillfälligt samarbete, men jag hoppas verkligen på fler skivor med denna underbara duo.

Sammanfattning

Nu är snart listan färdig. Innan jag avslöjar ettan så skall ni få de övriga 19 albumen.

2009 års bästa album:
20. Caetano Veloso - Zii e Zei
19. Animal Collective- Merriweather post pavillion
18. Marie Bergman - Det liv du får
17. Taken By Trees - East Of Eden
16. Bruce Springsteen - Working on a dream
15. Kebnekajse- Kebnekajse
14. Mikael Wiehe – sånger från en inställd skilsmässa
13. Mathilde Renault, Jonas Knutsson – Louana
12. Gunnar Källström & Fridens Liljer - Prästens kråka
11. Jason Lytle - Yours Truly, the Commuter
10. Christina Kjellsson – Grannar
9. Antony and the Johnsons - The crying light
8. Still Light– Lything
7. Magnus Lindberg – Ett eget liv
6. New Tango Orquesta – Vesper
5. Perssons Pack - Öster om Heden
4. Thåström - Kärlek är för dom.
3. Alla Fagra - Våta Pussar
2. Thomas Almqvist – Broken Tango
1. ?

Lite statistik:
13 Svenska
3 Göteborgska
6 Lyssnade jag på för första gången under sjuttiotalet
8 Kvinnor

lördag 12 december 2009

2009 års bästa album Plats 2


Thomas Almqvist - Broken Tango


Dessa sex spår blev det sista Thomas Almqvist spelade in. Han dog under inspelningarna.
Jag hörde hans instrumentala musik för första gången 1979.
Skivan hette ”Nyanser” och innehöll musik som framför allt var inpirerad av folkmusik och jazz. Det var som en ny värld för mig. Detta var något helt annat än den pop och rock som jag var van vid.
Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.

När jag får Thomas nya skiva i min hand så är är mina förväntningar höga. Det var längesedan han gav ut en platta och jag vill så gärna att hans sista hälsning skall vara fylld av samma värme som några av hans tidigare produktioner.
Samtidigt är jag lite tveksam. För första gången gör Thomas ett helt album där han är ensam med akustisk gitarr, kan det verkligen hålla för lyssning efter lyssning?
Efter att ha hört albumet i ca ett halvår så är jag nu övertygad, detta är musik som jag kommer att älska resten av livet.
Det finns en speciell Almqvist känsla som kommer fram varje gång Thomas slår på sin gitarr. När han nu är helt utan övrigt komp så förmedlas denna känsla ännu starkare. Det känns som om en nära vän öppnar sitt innersta och berättar om sig själv och samtidigt når in till mig på ett sätt som jag inte kan värja mig inför.
Med andra ord; det finns få musiker som väcker så mycket känslor hos mig som Thomas Almqvist.

Lyssna här

torsdag 10 december 2009

2009 års bästa album Plats 3


Alla Fagra - Våta Pussar

Jag har lyssnat mycket på musik som liknar detta. Groupa, Filarfolket, Hoven droven, Hedningarna och Den Fule, är några exempel. Men jag är ganska kräsen när det gäller svensk folkmusik. Det är ett fåtal låtar som fastnat och som jag återkommer till år efter år.
Med denna skiva är det dock annorlunda, näst in till varenda spår greppar tag i mig på ett häpnadsväckande sätt. Skivan sticker åt olika håll. Det är instrumentalt och textbaserat om vartannat. Tempot varierar i högsta grad och influenserna är främst svensk folkmusik, men det hörs också spår av världsmusik och rock. Kanske är det just denna blandning som gör att jag aldrig tröttnar, att plattan håller rakt igenom. Musiken har kallats nyprogg och 70-tals pasticher, men det håller jag inte med om. De unga medlemmarna ser visserligen ut som om de kommer direkt ur ett kollektiv från -75, men musiken har mer gemensamt med -80 och 90-tals grupperna ovan än med sjuttiotalets musikrörelse.

Alla Fagra gör inte några traditionella låtar. All musik och text görs av Dan Svensson och Julia Westberg. Det är också dem som sjunger, ofta tätt ihop med ljusa röster. Instrumenten som hörs är fiol, bouzouki, akustisk gitarr, bas och trummor. Denna sättning och musikernas inställning skapar en stor lekfullhet. Musiken ger mig lust att dansa, sjunga med och skratta. Sådana tongångar klarar jag mig inte utan.

lördag 5 december 2009

2009 års bästa album. Plats 4


Thåström - Kärlek är för dom.

Thåström har hunnit bli 52 år. Otroligt egentligen, denna unga, ilskna punkare är nu en mogen man som döljer de gråa håren så gott han kan. Med ålderns rätt har han dragit ner på tempot, elgitarren får samsas med akustiska och slagorden har bytts ut mot dagboks anteckningar. Tråkigt tycker några. Fantastiskt, säger jag. När det är som bäst innehåller denna skiva en slags visrock som ingen annan gör. Det är personligt, lågmält och rockigt på en gång. De gamla rockrävarna som står för kompet vet hur sångerna skall ramas in för att bli alldeles unikt Thåströmska.
En sak finns kvar sedan punktiden; refrängerna. Än om det går långsammare numera så har de samma kardborre effekt då som nu. Jag sjunger med i refrängerna, njuter av innerligheten och grips av allvaret. Kärlek är för dom och Thåström är för mig.

torsdag 3 december 2009

2009 års bästa album. Plats 5


Perssons Pack - Öster om Heden

Perssons Packs första skiva på många år är mer Springsteen än någonsin. Visst är folkrock arren kvar, dragspelet tjuter som aldrig förr. Men låtarna är rak svängig Springsteen rock. Underbar sådan.
Ändå är nog plattans bästa låt; "Stenad i stockholm", en duett med Annika Norlin. Den sången smakar Pogues.

Trots, bitvis, sorgliga texter, så är detta musik jag blir glad av, vad mer kan man begära

söndag 29 november 2009

2009 års bästa album Plats 6


New Tango Orquesta - Vesper

New Tango Orquesta har tidigare gjort nytango. Dettta album drar dock åt ett nytt håll. Influens är fortfarande Piazzolla, men numera kan man även höra tydlig inspiration från kompositörer som Michael Nyman och Philip Glass.
Musiken är närmast minimalistisk. Stråkarna dominerar men det blir inte smetigt, snarare stramt och vackert.
Sättningen är bandoneon, violin, kontrabas, elgitarr, cello och piano. Per Störby är kompositör och den musikaliska motorn i gruppen. Plattan gör mig lugn och omgivningen blir vacker. Jag dammsög till dessa toner igår. Mitt i mitt arbete stannade jag upp och tänkte:
- Jag behöver inte dammsuga, så länge jag spelar denna vackra musik så ser huset rent och fint ut, hur dammigt det än är.
Album som fungerar på det viset måste bara hamna högt upp på min årsbästa lista.

söndag 22 november 2009

2009 års bästa album Plats 7


Magnus Lindberg – Ett eget liv

I USA kallas det ”Heartland rock”. Herrar som Bruce Springsteen, Bob Seger, och Tom Petty har gjort genren känd. Enkelt uttryckt kan man säga att influenserna är en stor skopa gammal hederlig Rock’n’Roll och en lika stor del Dylan. Sveriges bästa representant för denna musikstil är, utan tvekan, Magnus Lindberg. Han har allt, gympadojorna, den uppkavlade skjortan, de rätta ackorden och –inte minst- den hesa rösten. I många, många år har han släppt fantastiska skivor utan att svenska folket brytt sig. På senare år har väl hans album varit så där, men på denna skiva är han verkligen tillbaka igen. Redan i den inledande ”Ingen skall få se mig när jag går, slås tonen an. Det är klagande munspel, akustisk gitarr och hes stämma. I låt nummer två höjs tempot, elguran är på höften och refrängen sitter som smäck. Ja, så fortsätter det sedan. Låt efter låt avverkas enligt samma koncept. Högt tempo för det mesta. Ingenting är nytt, en hel del är stulet, men vad gör det.

Här om dagen lyssnade jag på plattan under tågresan. Jag stampade takten, knöt näven och vrålade med i ”Jag har alltid en chans”. För en kort stund struntade jag i att en medelålders man på tåget inte skall sjunga med när han har iPoden i öronen. Men snart rättade jag in mig i ledet igen, sänkte volymen, öppnade handen och höll tyst.
- Jag sjung med i Magnus Lindbergs senaste. Himla bra platta, sa jag förklarande till kvinnan mitt emot. Hon såg inte mindre rädd ut för det.

lördag 21 november 2009

Tjenare Kungen


Min dotter har tittat på Ulf Malmros film, Tjenare Kungen. Hon har kollat, inte en gång, utan minst tio, den står på hela tiden. Filmen handlar om rockmiljön i Göteborg i början av åttiotalet. I händelsernas centrum står ett tjejband och rockklubben Errols. Både jag och min dotter älskar denna film, men av delvis helt olika anledningar. Hon, som just bildat band med tjejkompisarna, fängslas säkert av att se en grupp med unga tjejer slå sig fram på rockmarknaden. Jag tycker att miljöerna och tiden är det häftiga. Jag var ju där, just då.
En sak, i filmen, som vi båda uppskattar är musiken. Soundtracket är en juvlig kavalkad på underbara låtar från tidigt åttiotal. För mig är det nostalgi, för henne är det nytt och fräscht. Idag frågade hon:
- Pappa, de spelar Lundell i filmen, har du något med Lundell?
Jag höll på att svara:
- Hurra!! Om jag har något med Lundell? jo, 23 album! Du måste genast lyssna på allihop! Han är en av mina gudar!!
Men jag lugnade mig och svarade:
- Det är nog "Kär och galen" de spelar i filmen. Den har jag någonstans.
Det gäller att inte bli för entusiastisk över dotterns återvinning av pappas gamla favoritlåtar, för då kan det hon än så länge tycker är fräscht bli pappamossigt. Pappamossig musik kan man inte lyssna på när man är femton.

Här är låtlistan till filmens soundtrack:

1. Solglasögon - Docent Död

2. 1x2x3x4 - Tjenare Kungen

3. Man ska vara som ett vilddjur i år - Kai Martin & Stick

4. More than this - Roxy Music

5. Turning japanese - Vapors

6. Berlin Berlin - Happy Gigolos

7. Perfect skin - Lloyd Cole & The Commotions

8. Bara för mycket - Tjenare Kungen

9. 800 grader - Ebba Grön

10. Dancing with tears in my eyes - Ultravox

11. Middle of the road - Pretenders

12. Livin' thing - ELO

13. Diamanter (är en flickas bästa vän) - Lustans Lakejer

14. Samarin - Attentat

15. Hanging on the telephone - Blondie

16. Freaks - Cortex

17. Dunkar varmt - Tant Strul

18. Forever young - Alphaville

torsdag 19 november 2009

2009 års bästa album. Plats 8


Still Light– Lything
Detta är musik som framförallt finns på nätet. Bandmedlemmar har själva har lagt ut sin färdiga produkt på olika webbsidor för gratis nedladdning. Som CD– skiva har Lything bara tryckts i ca 50 ex och kunde köpas med handgjorda omslag. Tro nu inte att detta är något amatörprojekt gjort av folk som har vilja men saknar förmåga. Nä, albumet innehåller musik av högsta kvalité. Men vi lever i en tid då CD– skivan allt mer tappar i betydelse. Lything är ett exempel på hur dagens artister hittar nya sätt att sprida sin musik på, oberoende av skivbolagen.

Hur låter det då?. Jo, Still light gör musik som inspirerats av sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalets folk, psychedelia och prog. Ibland kan man ana även betydligt modernare influenser, som t ex Folktronica och Postrock. Bandet imiterar dock inte sina förebilder, de lyckas göra något eget som känns väldigt mycket här och nu. Elektriska och akustiska instrument blandas på ett spännande sätt. Alla sånger sjungs av Kirill Nikolai och Lucy Hague tillsammans. Deras röster flätas ihop till en helhet som får mig att sluta ögonen och bara njuta. Jag älskar verkligen denna vemodiga och stämningsfulla musik. Min vän Lake klagar visserligen på att ”musiken står helt stilla ibland”, men han fattar ingenting :).
Lyssna här

tisdag 17 november 2009

Lake och drake

Egentligen är det märkligt att jag bloggat om musik i flera år, utan att nämna den som påverkat min musiksmak mest av alla. Han är ingen musiker, ingen recensent. Han är en mycket god vän. På nätet kallar han sig lake, så det är det namnet han går under även i denna text.

Vi träffades i första klass. Han satt längst fram och kunde allt. Det tog några skolår innan vi blev mer än bara klasskamrater. Först var det bordtennis som fick oss att tillbringa allt mer tid ihop. Det dröjde dock inte länge förrän lake kom dragande med plattor.
– Kolla här, detta gillar min syrra, sa han och spelade Moody Blues för mig.
– Fattar ingenting, svarade jag
– Jag gillar det, sa lake
I en tid då andra lyssnade på Deep Purple och Black Sabbath kom lake med helt annan musik.
Jag glömmer aldrig när han spelade Steeley Span på teckningslektionen i nian. Steeley Span! Brittisk folkmusik!
– Är han knäpp huvvét, sa klassens tuffing med Nazareth bakpå jeansjackan.

Snart kom symfonirocken in i vårat liv. Lakes var som vanligt först. Det var Genesis, Camel, Kaipa och mycket mer. Oräkneliga är de eftermiddagar då vi satt vid hans stereo och diskuterade basgångar, intron och flummiga omslag. Det gjordes listor, rabblades namn och dracks alldeles för svagt te.

Några år senare var den allmänna uppfattningen att symfonirock var det mest mossiga man kunde lyssna på. Jag gjorde förtvivlade försök att hänga med och gjorde allt för att slita ut det som ännu inte kommit ut. Lake tog det lugnare, folkrock och progrock var fortfarande det han föredrog. Nu har det gått så himla många år, jag har nästan tappat räkningen.
Min och lakes musiksmak har i perioder utvecklats åt olika håll. Men än idag är det lake jag går till om jag vill ha tips på bra folkrock och progrock.
Nummer åtta på listan över 2009 års bästa album är ett lake tips.

lördag 14 november 2009

2009 års bästa album. Plats 9


Antony and the Johnsons - The crying light

Det låter som om Antony gråter och sjunger på en gång. Denna röst, detta vibrato kan få den mest hårdhudade att smälta. På detta album är det lugnare, långsammare och mer känslosamt än någonsin. Ofta saknas trummor, stråkarna glider försiktigt fram och över alltsammans denna röst.
Det har tagit sin tid, men en efter en kryper sångerna ända in till hjärtat på mig."Epilepsy is dancing" är en sådan låt, "Another world","Dust and water" och "Aeon" är tre andra. Bäst fungerar detta album när det regnar ute. Bättre soundtrack till höstregn får man leta efter.
Jag vet att Antony and the Johnsons spelade med Göteborgs symfonikerna på Way Out West i somras Det måste varit en upplevelse, särskilt om det regnade

söndag 8 november 2009

2009 års bästa album. Plats 10


Christina Kjellsson - Grannar

Christina är ännu en av dessa artister som har sina rötter i visan och som har verkat eller verkar i Göteborg.
Hennes tidiga album hade tydliga Cornelis influenser. På senare år har det däremot blivit mer och mer rock och och pop över arrangemangen. Egentligen är det obegripligt att Christina inte slagit igenom för en större publik. Melodierna är lätta att nynna med i och texterna är fantastiska ögonblicksbilder ur svensk vardag.
Hennes nya skiva är inte den bästa hon gjort. Att den ändå hamnar på tionde plats säger en hel del om Christinas kvalitéer.

tisdag 3 november 2009

2009 års bästa album. Plats 11


Jason Lytle - Yours Truly, the Commuter

Jason Lytle hade jag aldrig hört talas om. Men för en tid sedan började vänner på nätet hylla hans solodebut. Värt att kolla in, tänkte jag och skaffade skivan. Först förstod jag ingenting. I mina öron lät det mesta på detta album förfärligt likt det vanliga radioskvalet.

Plattan lades undan och glömdes nästan bort. Det var först när jag la in musiken på iPoden som saker började hända. Lytle låtar blev till soundtrack vid buss och tågresor. Medan jag tittade ut på regnvåt asfalt och höstgula löv, sjung denna man sina vemodiga sånger i mitt öra.
”Fürget it” blev den första låt jag blev förälskad i. Den är långsam, pompös, med få ord, inte alls typisk för plattan. Sakta fångades jag av allt fler sånger. Låten “Yours Truly, the Commuter” är en molltyngd popsång om att pendla. Den fick mig att stampa takten så häftigt att folk på bussen tittade undrande.
”Brand new sun” känns som den varma filt jag behöver i höstrusket. ”Rolling home alone” ger mig lust att krama mina medpassagerare. (Lugn, jag behärskar mig). Så kan jag hålla på, låt efter låt har fått grepp om mig. Denna indie rock från Montana har fått gubben ner på knä.

Om du blir nyfiken på hur en varm filt i höstrusket låter, så kan du lyssna här

måndag 2 november 2009

2009 års bästa album Plats 12



Gunnar Källström & Fridens Liljer - Prästens kråka

Göteborg är lite av ett Mekka för modern visa. En av orsakerna till detta är säkert Visskolan som ligger någon mil norr om staden. Här har massor av lovande musiker utbildas och flera av dem har valt att stanna i Göteborg. På senare år har stadens scener fyllts av fantastiska artister som Christina Kjellsson, Dan Viktor, Loke, Bastukvintetten och Cirkus sol. Alla har rötter i visan och flera av dem har börjat sin bana på Visskolan.
Gunnar Källström är ännu en ur denna livaktiga rörelse. Han har murat sitt alldelse egna rum i visans hus. Influenser från Django Reinhardt och Vysotskij blandas med Cornelis och bondkomik. Resultatet blir unikt.

Gunnar har ett band vid namn Fridens Liljer, i år har de släppt en platta som heter Prästens kråka. Det är ett album som just innehåller den hejdlösa blandning som man kan förvänta sig av denna man. Skivan inleds med fartfyllda låtar som smakar Django och bondsväng. "Den onde stekte ägg i bastun" är en sådan sång som får mungiporna att rusa upp mot öronsnibbarna. Samtidigt finns det ett allvar i texten. Precis så är Gunnar hela tiden. Skämtet och allvaret går hand i hand eller avlöser varandra.
I en sång som "Soppan" skrattar jag högt. I den avslutade "Väntvals i G- moll" blir jag så berörd att tårarna är på väg. Resultatet skulle kunnat bli splittrat, men jag njuter.
Ett extra plus för Livets Nords fiolspel. Hennes folkliga ton är ingrediensen som gör denna musikaliska måltid än mer njutbar.
Lyssna här

lördag 31 oktober 2009

2009 års bästa album. Plats 13



Mathilde Renault, Jonas Knutsson - Louana

Jonas Knutsson är saxofonisten som ofta rör sig i gränslandet mellan folkmusik och jazz. Han provar ständigt nya vägar och olika samarbetspartners.
Hans senaste skiva är gjord tillsammans med Mathilde Renault. En ung kompositör, pianist och sångerska från Belgien. Musiken är svävande, vacker, nästan drömlik. Samtidigt kräver tonerna din uppmärksamhet, det är ingen new age muzak. Dessa fantastiska musiker blandar folkmusik, konstmusik och jazz till en spännande musikalisk gryta. Mathilde har skrivit det mesta av musiken, men Jonas sätter sin tydliga stämpel på alltihop genom sitt oefterhärmliga saxspel.
Detta är musik för mörka kvällar, då man sitter med ett glas vin i handen.

tisdag 27 oktober 2009

2009 års bästa album. Plats 14


Mikael Wiehe – sånger från en inställd skilsmässa

Detta är den mest personliga skiva Mikael Wiehe någonsin gjort. Mannen som framförallt har blivit känd för sina politiska texter gör här ett album som helt och hållet handlar om olycklig kärlek.
Det är smärtsamt, svidande och omöjligt att värja sig inför. Wiehe har alltid varit formuleringarnas mästare. Det är han även när orden är högst personliga. Här är ett exempel:
”Jag har ringt dig hundratals gånger.Jag har tiggt om att få audiens.
Jag har skrivit och bedyrat min ånger också över saker som aldrig har hänt”
Detta är textrader som jag tror många kan känna igen sig i . Man minns hur ont det gjorde just då. Det är det som är styrkan i detta album, men också svagheten. Jag orkar helt enkelt inte släppa in denna smärta för ofta. Sånger från en inställd skilsmässa är inget man lyssnar till flera gånger om dagen. Den bör tas fram vid väl valda tillfällen. På festen skulle den vara en katastrof.

Hur låter då musiken? Jo, det är den blandning av visa och rockmusik som blivit lite av Wiehes varumärke på senare år. Ibland låter det latinskt, någon annan gång Brel, ofta hör man Dylan, men framförallt låter det Mikael Wiehe. En Mikael Wiehe som imponerar mer än på många år. Plattan rekomenderas varmt.

söndag 25 oktober 2009

2009 års bästa album Plats 15


Kebnekajse- Kebnekajse

I början av sjuttiotalet orsakade detta band lite av en revolution i svenskt musikliv. Ledargestalten Kenny Håkansson var tidigt en etablerad gitarrist inom psychedelia och bluesrock. Vid en spelning med Cornelis i Danmark,hörde han Pers-Hans Olsson och Björn Ståbi spela "Polska från Enviken". Efter den händelsen var Kenny frälst på folkmusik och hans band, Kebnekajse, bestämde sig för att spela svenska spelmanslåtar. Med full rocksättning tolkade de den svenska folktraditionen på ett sätt som ingen annan gjort. Det var tungt, gitarrbaserat och med långa psykedeliska sjok mitt i spelmanslåtarna. Bandet nöjde sig dock inte med att spela svensk folkmusik, hela tiden provade man nya spännande, musikaliska vägar.
1978 var allt över. Bandet upplöstes och medlemmarna har sedan dess synts i alla möjliga musikaliska sammanhang.

Trettioett år senare är Kebnekajse tillbaka. Sättningen är, i stort sätt, som på den gamla goda tiden, det låter som förr och spelglädjen är förvånansvärt stor.
På den nya plattan har man valt att koncentrera sig på det som de flesta förknippar gruppen med. Svensk folkmusik i tung rockversion. Bäst är de spår där bandet tillåter sig att sväva ut och bli flummiga, som i Vallåt och Farmors brudpolska.

onsdag 21 oktober 2009

2009 års bästa album Plats 16


Bruce Springsteen - Working on a dream

Detta är den bästa plattan, med egna låtar, som Bruce gjort på flera år. Den har gått i min iPod en längre tid och vuxit för varje lyssning. Det finns flera riktigt starka sånger. "Queen Of The Supermarket”, ”Tomorrow Never Knows" och "The Wrestler" är några exempel.
Det råder ingen tvekan om att denna rockikon kan än.

lördag 17 oktober 2009

2009 års bästa album. Plats 17


Taken By Trees - East Of Eden

Bakom detta namn döljer sig den svenska sångerskan Victoria Bergsman.
På sin första soloplatta gjorde Victoria eftertänksam indie pop. Denna andra skiva är gjord på ett minst sagt annorlunda sätt. Tillsammans med gitarristen Andreas Söderström (som till vardags gör egen, underbar, musik under namnet ASS) reste hon till nordöstra Pakistan och spelade in med en grupp illegala sufimusiker. Resultatet är ett märkligt och spännande möte mellan olika kulturer. Det är verkligen inte första gången jag lyssnar på en musikalisk blandning av väst och öst, men då har det ofta varit medelålders män med jazzbakgrund som stått för musiken. Detta är något helt annat. Victorias röst är bräcklig och svävande på ett typiskt indie sätt. Delvis låter sångerna lite gråtfyllt tonårsrum, samtidigt smakar arrangemangen stora vida världen. Det kunde blivit en röra av olika influenser, men så är inte fallet, snarare är detta en välsmakande gryta av god musik.

torsdag 15 oktober 2009

2009 års bästa album Plats 18


Marie Bergman - Det liv du får

Marie Bergman var sveriges första kvinnliga singer/songwriter av betydelse. Möjligen tillsammans med Turid. De album hon släppte under sjuttiotalet har helt säkert påverkat flera av dagens ledsna kvinnor med akustisk gitarr. Marie gjorde musik inspirerad av Dylan, Mitchell, svensk visa och dåtidens proggrörelse. Tyvärr minns de flesta henne mest för hennes inhopp i schlagerfestivalen. Det är som om man skulle minnas Ronnie Hellström enbart för det där skitmålet han släppte in mot Italien 1970.

Hur som helst så har Marie nyligen släppt en platta med eget material. Det är den första på många år. Det är delvis en tillbakagång till den vispop som hon gjorde på sjuttiotalet. Hennes Livskamrat, Lasse Englund har som vanligt producerat med fingertoppskänsla och Maries melodier är lätta att ta till sig. En av plattans höjpunkter är "En fri röst". Där håller både text och musik. Annars är det tyvärr texterna som är plattans svaga punkt. Ibland blir det lite för mycket new age predikan över alltihop. Det är gott om själ, vingar och universum i sångerna. För det mesta kan jag ändå bortse från de högtravande orden. Jag gillar plattan, trots allt och den spelas ofta just nu.

söndag 11 oktober 2009

Robert Kirby är död


Robert Kirby dog efter en kort tids sjukdom den 3 Oktober 2009. Han blev 61 år.

Robert är mest känd som arrangör av stråkarna på Nick Drakes två första album. Nick och Robert hade lärt känna varandra på Cambridge. Nick var väldigt bestämd med att den helt okände Kirby skulle arrangera hans musik. En erfaren arrangör fick helt enkelt lämna studion och vännen från Cambridge kallades in istället. Kirby var helt oerfaren av studioarbete men visade sig vara en mästerlig arrangör.
De ljudbilder som skapades på albumen "Five leaves left" och "Bryter layter" har blivit legendariska och en mängd artister har tagit Kirby till hjälp för att göra något liknande.

Här är en lista på några av de album där Robert Kirby medverkat:
Nick Drake: Five Leaves Left (1969)
Nick Drake: Bryter Layter (1970)
Vashti Bunyan: Just Another Diamond Day (1970)
Bernie Taupin: Bernie Taupin (1970)
Shelagh McDonald: Stargazer (1971)
Ralph McTell: You Well-Meaning Brought Me Here (1971)
Keith Christmas: Pigmy (1971)
Tim Hart and Maddy Prior: Summer Solstice (1971)
Spirogyra: St. Radigunds (1971)
Elton John: Madman Across The Water (1971)
Strawbs: Grave New World (1972)
David Ackles: American Gothic (1972)
Dave Cousins: Two Weeks Last Summer (1972)
Strawbs: Bursting at the Seams (1972)
John Cale: Helen of Troy (1975)
Chris DeBurgh: Spanish Train and Other Stories (1975)
Strawbs: Deep Cuts (1976)
Spriguns: Time Will Pass (1977)
Sandy Denny: Rendez Vous (1977)
Strawbs: Burning for You (1977)
Strawbs: Deadlines (1978)
Richard and Linda Thompson: First Light (1978)
Iain Matthews: Stealin' Home (1978)
Elvis Costello: Almost Blue (1982)
Nick Lowe: Nick Lowe and his Cowboy Outfit (1984)
Any Trouble: Wrong Eng of the Race (1984)
Paul Weller: Heliocentric (2000)
The Magic Numbers: Those The Brokes (2006)
Linda Thompson: Versatile Heart (2007)

lördag 10 oktober 2009

2009 års bästa album Plats 19


Animal Collective- Merriweather post pavillion

Animal Collective har influerats av artister som The Incredible String Band, The Mercury Rev, Julian Cope, The Flaming Lips och The Residents. Klart att ett sådant band måste vara bra, tänkte jag och köpte deras skivor för några år sedan. Men, nä, musiken gick inte in. Det lät experimentellt och spännande men också splittrat. Det som framförallt saknades var melodier som satte sig.
Med detta album är det annorlunda. För första gången har bandet fått till melodier som fastnar och det rejält. Experimentlustan och leklusten finns kvar, det låter avigt och bakvänt men samtidigt nästan naivt popigt. Kanske är det denna blandning som gör detta till ett av årets bästa album.Lyssna på myspace

tisdag 6 oktober 2009

2009 års bästa album. Plats 20


Caetano Veloso - Zii e Zei
Brasilianske Caetano Veloso har släppt skivor sedan sextiotalet. Av någon anledning har jag aldrig hört honom förut. När jag nu lyssnar på hans senaste album så hör jag direkt att detta är något för mig. Caetano verkar helt klart i en brasiliansk tradition men där finns också andra influenser. Ibland kallas Caetano för Brasiliens Bob Dylan och visst kan man höra att han är påverkad av amerikansk rock och pop. För mig känns denna 67 årings blandstil mycket fräsch och ny.

lyssna på Spotify

lördag 3 oktober 2009

Countryn och jag

När jag började intressera mig för musik så var country ett skällsord. Bra musik var rock, pop, blues och viss soul. Dålig musik var dansband, schlager, disco och country. I boken "Popmusikens historia", från 1975, skrev man det som de flesta tänkte: "Countrymusiken är en reaktionär miljonidustri".

Ja, så gick då tiden och det blev nittiotal. Allt fler började prata om country som något positivt och den ena indie-ynglingen efter den andra kom springade och sa att Cash var bra och att Dolly Parton inte alls var någon nolla med bara stora bröst.
Man kan bli förvirrad för mindre, men eftersom jag är en trendkänslig man så bestämde jag mig för att ge countryn en ny chans. Jag lyssnade bla in Waylon Jennings, Johnny Cash, Dolly Parton, Willie Nelson, Merle Haggard, Townes Van Zandt, Hank Williams och Kris Kristofferson.
Vad jag tyckte? Nja, det mesta klarade jag inte av. Jag vet inte om allt är Gunnar Wiklunds och Alf Robertssons fel, men jag fick mest schlager och svensktopps associationer.
De artister som jag, trots allt, gillar, är de som rörs sig i gränslandet mellan folk och country. Kris Kristofferson är en sådan, Townes Van Zandt en annan.
På senare tid har jag motvilligt fått erkänna att flera av mina favoriter rör sig just i detta gränsland mellan folk, country och rock.

I år har jag fallit för en massa bra musik som har tydliga country influenser. Ellen Jewell, Buddy & Julie Miller, Ramlin' Jack Elliott, Richmond Fontaine, Wilco och Neal Casal har alla gjort mycket bra album 2009.
Vem vet, nästa år kanske jag gillar Cash och Dolly också?

måndag 28 september 2009

Ärlig, äkta och uppriktig

Ja, så skall väl bra musik vara? I motsats till all utstuderat oäkta kommersiell skit.
Men vad är då äkta och uppriktigt och vad är utstuderat och oärligt?
Jo, för mig är det enkelt, Nick Drake är äkta, Christer Sjögrens musik är oärlig och dålig.
För min mor var det inte så. Hon kunde gråta när Vikingarna spelades, så berörd blev hon. Hur går det ihop? Hur kan en äkta och ärlig människa som min mamma, bli starkt berörd av opersonlig dynga?
Kanske, jag säger bara kanske, är det så att det inte finns äkta och oäkta musik. Tänk om det inte ens finns bra och dålig musik.
Kanske finns det bara olika smak.

söndag 27 september 2009

Nostalgi på Youtube

Låt mig bjuda på två underbart tidstypiska filmer. Året var 1967.



måndag 21 september 2009

10 bra progg plattor

Jag ser att jag i presentationen av denna blogg nämner att den skall innehålla progg.
Det har den knappast gjort, inte förrän nu.
Här kommer tio bra proggplattor. Någon kanske tycker att vissa av dessa artister inte var progg. Skriv gärna om det i kommentarerna.

1.Ragnarök - Ragnarök
Otroligt vacker instrumental musik. Bandet var från Kalmar och var lite av lillebror till artister som Samla mammas manna, Fläsket brinner, Bo Hansson och Björn J.son Lind. Ragnarök hade dock sin alldeles egna stil. Det var mycket lågmält och stämningsfullt

2.Mikael Ramel - Till dig
3.Turid - Bilder
4.Robert Broberg - Vem är det som bromsar...
5.Hoola Bandoola Band - Garanterat Individuell
6.Kebnekajse - 2
7.Lasse Tennander - Längst Därinne Är Himlen Ändå Röd
8.Bernt Staf - När Dimman Lättar
9.Dimmornas Bro - Dimmornas bro
10.Bo Hansson - El-Ahrairah

söndag 20 september 2009

Music and storytelling

Tycker det kunde vara kul att lägga ut en väns korta youtube klipp. Visst är det musik och berättande i skön förening?

tisdag 15 september 2009

Thomas Almqvist - Broken Tango

Thomas dog under inspelningarna av detta album. Skivan är som en sista hälsning från denna fantastiska gitarrist. På tidigare skivor har hans instrumentala musik dragit åt både jazz och världsmusik, här är han helt ensam med sin akustiska gitarr. Som alltid har han en innerlig, personlig ton i sitt spel. Musiken går rakt in i hjärtat på mig. Favoriten bland spåren är titellåten. En varm, flamenco doftande låt som får mitt stökiga hem att se välstädat ut. Musiken är så ren, så vacker att till och med dammtussarna i mina skitiga hörn blir sköna att skåda.
Lyssna

lördag 12 september 2009

Attribut






Varje musikstil har sina attribut.
Tydligast är det förstås i hårdrocken. Där är det nitar, skinn och tatueringar som gäller. Alltsammans kryddas ofta med en mycket allvarlig min.

Men även Jazzen har sina attribut. Man skall krama en saxofon, se djup ut och cigarettröken skall ligga tät.

Inom visa och folkmusik skall man se bohemisk ut. Skägg är viktigt. Gärna rufsig stil. Man kan ha kavaj,men då skall det vara en bohemisk kavaj, helst en som var modern för trettio år sedan.

I gubbrocken är det urtvättad, uppkavlad skjorta och slitna jeans som gäller. Numera är det också mycket vanligt med huvudbonad eftersom de flesta blivit tunnhåriga.

fredag 11 september 2009

Kärlek vid första öronkastet 3

Någon hade sagt mig att King Crimson borde var något för mig. Så jag gick till skivaffären och plockade fram "The young persons guide to King Crimson".
Jag bad att få lyssna på den, satte hörlurarna på huvudet och ut strömmade "Epitaph".
Jag fick sätta mig ner på golvet. Det var det mest fantastiska jag någonsin hört. Kroppen fylldes av lycka.
Jo, jag var nog lite knäpp och är så än idag.

Kärlek vid första öronkastet 2

Ibland händer det att att jag blir förälskad i musik omedelbart, vid första lyssningen. Det är inte så ofta, men några tillfällen minns jag tydligt, så som man minns en häftig förälskelse.


Radioskvalet
När jag var liten stod transistorradion alltid på där hemma. Sång efter sång strömmade ut ur den lilla lådan och det mesta var bara som en ointressant ljudtapet. Men ibland hände det att någon låt stack ut.
"Feel Like I'm Fixing To Die", var en sådan låt.

söndag 6 september 2009

Är det gubbarnas år i år ?

Har ovanligt många gubbar släppt bra album 2009?
- Nä, säger en god vän, men du fyller snart femtio.
Jag fattar inte vad hon menar.
Hur som helst, här kommer lite bra gubbrock från 2009.


Magnus Lindberg - Ett eget liv
Magnus är singer/songwritern som gjort bra album sedan sjuttiotalet, utan att särskilt många brytt sig. Synd tycker jag. Denna man är inte unik på något sätt, men en mycket god traditionsbärare i Dylan och Springsteens anda. Detta nya album låter som man kunde förvänta sig; bra.


Kebnekajse - Kebnekajse
Detta band fick en ung generation att lyssna på svensk folkmusik. I år har de släppt ett nytt album som låter precis som deras andra och tredje skiva. Psychedeliskt, tungt och folkligt. Det är bara Kebnekajse som låter så.


Bruce Springsteen - Working on a dream
Härliga låtar men dålig produktion. Trots att producenten nästan lyckats förstöra skivan så lyser det ändå igenom att Bruce skriver bättre låtar än på länge.


Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skiljsmässa.
Innan Wiehe träffade sin nuvarande fru, hade han nästan aldrig gjort personliga sånger. Inte en enda kärlekslåt. På senare år har dock kärlekssångerna blivit allt fler och nu kommer då denna skiljsmässoplatta. Det är så personligt, så hjärtskärande att man får lyssna i små portioner. Sånger som "Nu ger hon sig iväg" och "Bödeln" är så otroligt personliga att de är lätta att känna igen sig i. Skivan är något av det bästa Wiehe gjort.


Thåström - Kärlek är för dem
Påminner mycket om hans förra platta. Denna är nästan lika bra.
"Långtbort" är kanske årets bästa låt.


Perssons Pack - Öster om Heden
Perssons Packs första skiva på många år är mer Springsteen än någonsin. Visst är folkrock arren kvar, dragspelet tjuter som aldrig förr. Men låtarna är rak svängig Springsteen rock. Underbar sådan.
Ändå är nog plattans bästa låt; "Stenad i stockholm", en duett med Annika Norlin. Den sången smakar Pogues.


U2 - No Line on the Horizon
Låter som de alltid gjort, bra. Men jag blir aldrig särkilt upphetsad av U2. De kan sitt hantverk, helt enkelt.

fredag 4 september 2009

Nick Drake - Five leaves left


Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som bodde där, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.
- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag
Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:
- Har du lyssnat på det här?
Han väntade inte på svaret, utan gick till gramofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.
Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.
Det var kärlek vid första öronkastet kan man säga och kärleken består - i högsta grad- än idag.
Lyssna

söndag 30 augusti 2009

Brittisk folkrock, 20 i topp

En kompis bad mig lista de bästa albumen med brittisk folkrock. Det gjorde jag. Tänkte att ni skulle få se listan också.


1.Nick Drake - Five leaves left
2.Fairport Convention - Unhalfbricking
3.John Martyn - Solid Air
4.Linda and Richard Thompson - I want to see the bright light tonight
5.Sandy Denny-North Star Grassman And The Ravens
6.Iain Matthews - If You Saw Thró My Eyes,
7.Linda Thompson - Versatile Heart
8.Mike Heron -Smiling Men With Bad Reputations
9.Lindisfarne - Nicely Out of tune
10.Albion Band - Rise up like the sun
11.Ronnie Lane - Slim Chance
12.Strawbs - Nomadness
13.Trees- on the shore
14.Waterboys - Roam to roam
15.Spriguns - Time will pass
16.Duncan Browne - Give Me Take You
17.Pentangle - Basket of light
18.Roy Harper - Come out fighting ghingis Smith
19.Steeley Span - Rocket Cottage
20.Shelagh McDonalds - Album

fredag 28 augusti 2009

Among the Oak and Ash


Josh Joplin and Garrison Starr. Två unga, amerikanska singer/songwriters bestämde sig för att göra en skiva ihop.
Namnet på duon blev Among the Oak an Ash och materialet främst välkända,traditionella folklåtar. Det hade kunnat bli hur tråkigt som helst, men det blev en av 2009 års bästa album. Skivan bjuder på två sångröster som få kan mätas sig med och med arrangemang som ligger närmare country/folkrock än tradionell folk. Trots att det är gamla låtar till största del, känns musiken ny. Ett bra exempel är "The water is wide", en folklåt som gjorts hundratals gånger. Här blir den fräsch och frisk som en sommardag. Starrs röst och ett enkelt men spännande arrangemang, lyfter sången till helt nya höjder.
Albumet avslutas med några låtar som inte är traditionella Joseph Hillstrom 1879- 1915, är en ny sång, skriven av Starr, som är tydligt besläktad med de tradionella sångerna. Sista låten är Bigmouth strikes again. En Smiths cover. Med det låtvalet förtydligar duon det jag redan förstått. Among the Oak an Ash gör musik med tydliga rötter i så väl traditionell folkmusik som modern indierock. Jag tror det är just det som får mig att älska denna duo.

Jag vill tacka Virgil för tipset och ge er en länk:
Among The Oak & Ash på MySpace

lördag 22 augusti 2009

Americana

På senare år har jag lärt mig ett nytt ord; Americana. Det är en lös benämning för rock som har sina rötter i folkmusik och traditionell musik från USA. Gamla gubbar som Bob Dylan och Neil Young räknas dit,men också en hel hög med nyare namn.
Efter att ha lyssnat mest på brittisk musik i alla år, har denna amerikanska musikstil tagit all större plats på mina skivhyllor.
Här är några av mina favoriter:

Wilco
Ett band som som får mig att vilja släcka ljusen och krypa närmare frugan. Tyvärr väcker inte Wilco alls samma känslor hos min fru. Denna grupp har sina rötter i amerikansk country och folk men har i perioder använt mer experimentella ljudbilder. Jag gillar dem bäst när de lutar sig mot sina rötter, som på albumet: "Sky blue sky".
Lyssna

Calexico
Blandar in mexicanska och filmiska klanger i countryn och folkmusiken. deras första album var till stor del instrumentala, sången har dock tagit allt mer plats. Gillar allt de gjort.
Lyssna

Jayhawks
Har samma rötter som banden ovan, men också betydligt mer Beatles influenser. Ett modernt Byrds om man så vill. "Rainy day music" är min favorit platta med Jayhawks. De flesta framhåller dock bandets tidiga album.
Lyssna

The Court and Spark
Jag har bara lyssnat på ett album med detta band; "Witch season". Det innehåller underbar musik.
Och vad annars kunde man vänta när en grupp som är uppkallad efter ett av Joni Mitchells bästa album gör en skiva som bär samma namn som Nick Drakes produktionsbolag. Med sådana förutsättningar kan man inte misslyckas.
Lyssna

Fairport till Göteborg

Nu är det åter dags att se dessa charmiga, grånande herrar.
Fairport Convention spelar på Brew House (Göteborg) den 1 okt 2009, kl 20.00.
Möt upp!!

fredag 21 augusti 2009

Färöarna


Jag har varit på Färöarna. Självklart passade jag på att försöka sätta mig in i modern Färöisk musik. Det som slog mig var hur viktig traditionen är på öarna. Det hörs även i musiken. Jag lyssnade på många bra artister, gemensamt för de flesta är att det finns spår av traditionell färöisk musik. Detta oavsett genre. Här kommer en lite närmare presentation av tre artister och ett skivbolag:

Eivør Pálsdóttir
Är en sångerska som sjunger i olika musikstilar, bland annat jazz, folkmusik, popmusik och klassiskt. På sina soloskivor gör hon en personlig blanding av experimentel rock och tradition.
Eivør Pálsdóttir påminner ibland om Björk Guðmundsdóttir. Hemma på Färöarna är Eivør en av de största sångerskorna, hon är även stor på Island.

Kristian Blak
Är Färöarnas evige musikant. Född '47 i Danmark men bosatt på Färöarna sedan 1974. Han har komponerat musik med konstmusikalisk inriktning, men även jazz och folkmusik. Han har en central roll i musiklivet på Färöarna och spelar i ett oräkneligt antal band. Jag hade glädjen att få träffa Kristian och det var delvis han som var min guide in i landets musik.

TÝR
En hårdrockgrupp som gör eget material såväl som traditionella låtar.
Týr gör sin musik både på engelska och färiska. Det de gör kallas för "Progressive folk/Viking metal". Medlemmar är bland annat Heri Joensen, Kári Streymoy, and Gunnar H. Thomsen. Bandet släppte sin debut på det färiska bolaget Tutl, men slog igenom internationellt när de gav ut på det betydligt större bolaget; Napalm. Deras folkliga och pogrockiga infuenser gör att till och med en hårdrocks-novis som jag kan uppskatta bandet. På bild ser de dock lika fåniga ut som de flesta andra hårdrockband.

Tutl
Är ett Färöiskt skivbolag som ägs gemensamt av musiker och kompositörer. Bolaget har haft mycket stor betydelse för landets musikliv. De ger ut album i en mängd olika musikaliska stilar. Folk, jazz, pop, rock, konstmusik, country och gospel har getts ut på Tutl. Bolaget har också en egen skivaffär med bara Färöisk musik.

Lyssna här:
Eivør Pálsdóttir

Kristian Blak and Yggdrasil

Týr

tisdag 11 augusti 2009

Tankar från en hungrig man

Frågan är om det finns något annat som berör mig så starkt som musik.
En bok kan få mig upprymd eller tankfull, en film likaså, men bra musik är livets bränsle. Musiken går rätt in i hjärtat på mig.
Fast nu behöver jag något som går rätt ner i magen.

måndag 10 augusti 2009

Vad man kan ha Nick Drake till


Året var 1990. Jag och min flickvän skulle gå på Wilmer X. Vi hade bestämt med några vänner att träffas i god tid innan konserten för att umgås och dricka öl. Tyvärr blev vi försenade. När vi väl var vid mötesplatsen, var våra vänner inte där.
- De har självklart tröttnat på att vänta. Vi hittar aldrig dem, de kan ha gått till vilken krog som helst, tänkte jag
Då såg jag plötsligt att någon skrivit "Nick Drake" på ett träd alldeles intill. En gammal fuktskadad affisch satt på trädet och gjorde reklam för en konsert som redan varit, men över den bleka texten hade någon skrivit "Nick Drake" med vanlig kulspetspenna. Eftersom jag var ett stort Nick Drake fan redan då, skrek jag till och gick närmare. Först nu såg jag vad som stod med mindre bokstäver under "Nick Drake".
”Hej Mikael, vi har gått till Gyllene Prag, vi ses där.”
När vi väl kom till Gyllene Prag så skrattade kompisarna och Peter sa:
- Vi diskuterade hur vi skulle få dig att se ett meddelande från oss och kom på att något vettigt kanske man kan ha Nick Drake till, trots allt.

lördag 8 augusti 2009

Dåligt Ljud

Varför nöjer sig folk med så dåligt ljud nuförtiden?
Jag har aldrig varit någon ljudfreak, vilken låt som kommer ut ur högtalaren har alltid varit viktigare än ljudkvalité.
Men nån måtta får det ändå vara. Numera tycks vi mest lyssna på musik i anläggningar som har en massa praktiska och tekniska fördelar, men som låter uselt.
Mobiltelefoner, iPodar, mp3 spelare m m låter alla sämre än mammas gamla transistorradio.
En av mina kompisar fick nog. Han gick till loppmarknaden och köpte en gammal stereoanläggning från sjuttiotalet. Pris: 200 spänn Ljudkvalitet: fantastisk

fredag 31 juli 2009

Folkrockens gyllene år

I slutet av sextiotalet exploderade folkmusiken i England.
Den brittiska folkscenen hade länge varit konservativ. Nu fanns det plötsligt inga gränser för experiment lustan.
Självklart inspirerade den amerikanska folkvågen med Dylan i spetsen. Men i England tog sig folkmusikens förnyelse alldeles egna vägar. En av de första som tänjde på gränserna var Davy Graham. Han var inspirerad av blues och orientalisk musik och han struntade i puritanerna när han gick på äventyr med sin gitarr. Graham inspirerade många men han höll sig på folkklubbarna. Incredible Stringband tog ett steg längre. Deras folkmusik nådde ungdomskulturen. Gruppens debutalbum lockade en flod av unga, långhåriga, hippies som vuxit upp på Beatles och Stones. Resultatet blev en uppsjö av nya artister som gjorde musik med rötterna i engelsk folktradition. Samtidigt var man påverkad av rock, jazz, psychedelia och världsmusik. Musiken kallades brittisk folkrock, Folkpsych, Acidfolk eller helt enkelt Strange folk, kärt barn har många namn.
Under några år i slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet gavs det ut massor av denna märkliga hippiemusik.
Utöver de redan nämnda, är några av de mer kända namnen Fairport Convention, Pentangle,Steeley Span, John Martyn och Nick Drake.

Denna musikaliska epok var i det närmaste bortglömd. Men under senare år har det vuxit fram en ny våg med artister som är tydligt inspirerade av det som hände i England för längesedan. Devandra Banhart, Espers och Animal Collective är några exempel ur denna nya rörelse som bl a nämner Nick Drake och Incredible Stringband som förebilder.
Detta nyvaknande intresse för gammal brittisk folkrock har lett till att man idag kan få tag på obskyra plattor som i det närmaste varit bortglömda. Många har återutgivits och andra finns i mp3 format på nätet.
Jag trodde att jag hade järnkoll på denna epok, men jag hittar ständigt "nya" namn. Här är några av de senaste fynden:
Rick Hayward
En gittarist som kom från rockens värld. Han gav ut denna självbetitlade platta 1971. Det är till stor del akustisk instrumental musik med klara psychedeliska influesner.
Syanthesia
En trio som spelade en alldeles egen folkjazzrock. Gav ut ett album 1969
Mark Fry
En ung engelsman som studerade i Italien och fick möjlighet att ge ut en skiva. Resultatet heter "Dreaming with Alice" och är från 1972. Det är otroligt vacker,psychedelisk folk.

fredag 17 juli 2009

torsdag 16 juli 2009

Folksångare

Nu blir det inte folkrock, utan ren folk. På senare tid har jag börjat lyssna allt mer på folksångare, ensamma män med akustisk gitarr. De flesta av dem hade sin storhetstid på sextiotalet. Jag har gjort en blandskiva med dessa gubbar. Den domineras av britter, men det har även smygit sig in en och annan amerikan

1. Davy Graham – Sally Free and Easy
2. Donovan- Donna Donna
3. Eric Andersen – Sheila
4. John Tams – Amelia
5. Leo Kottke - Sonora's Death Row
6. Allan Taylor - Scarlet And Grey
7. Christy Moore – Aisling
8. Loudon Wainwright III – Sometimes I forget
9. Meic Stevens – Ymadael
10. Nic Jones - Rose Of Allandale
11. Allan Taylor – Robin Hood
12. Tom Paxton - I Followed Her Into The West
13. Greg Brown - Sailing Down My Golden River
14. Ralf McTell - Clare to here
15. Wizz Jones - Pastures of Plenty
16. Ewan MacColl – Dirty Old town
17. Jimmy MacCarthy- The Mad Lady and Me
18. Jackson C. Frank - Milk and Honey
19. Bert Jansch – The Black Swan

Vill du ha blandskivan hem i brevlådan? Maila då: Wichseason snabela hotmail punkt com
Jodå,jag har en blandsskiva med folksångerskor också.

måndag 13 juli 2009

Det kom en kommentar

Joel Almqvist har skrivit en kommentar till ett gammalt inlägg.
En kommentar som är värd att uppmärksamma.
Läs här

söndag 12 juli 2009

En morot!

Jag brukar inte recensera konserter. Det känns inte så meningsfullt. Men igår upplevde jag något märkligt som jag måste berätta om.
Det var Soundtrack of our lives som stod på scen. Stämningen var härlig. Då kastar någon plötsligt saker upp på scen. Sångaren, Ebbot, tar förvånat upp en av föremålen och utbrister:
- En morot!!
Därefter tar han en tugga på moroten och kaster ut den bland publiken.
Den brandgula projektilen far genom luften och träffar mig rakt i bröstet. Jag fångar den och tittar ilsket upp mot scen. En kort stund funderar jag på att stämma Ebbot för kast med liten morot, men jag lugnar snart ner mig.
Väl hemma igen har jag tankar på att rama in moroten och hänga upp den på väggen. Under tavlan skulle det stå med stora bokstäver: "Denna morot har sångaren i soundtrack of our lives tuggat på, därefter lät han den vidröra mig"

Bernt Staf


En dag - i slutet av sextiotalet - kommer Bernt Staf in på Anders Burmans kontor. Det är Jojje Wadenius och Fred Åkerström som, bokstavligt talat, hittat Bernt på gatan och fått honom till skivbolaget Metronome . Nu står Bernt där med sin akustiska gitarr och tar ton. Anders hör en svensk visssångare med säregen röst och ber genast den unga mannen att skriva kontrakt . Föga anar skivbolagsdirektören vilken personlighet han knyter till sitt bolag.
Bernt Staf visar sig nämligen vara mycket mer än en ännu svensk vissartist. Väl i skivstudion kokar Bernt snart en alldeles egen gryta på visa, progg, psychedelia och rock. Musikaliskt kan man dra paralleller till engelska och amerikanska artister vid samma tid. Till exempel Mick Softley eller Roy Harper, men Bernt går egentligen inte att jämföra med någon annan.

1970 kommer hans första LP: ”När dimman lättar”. Skivan blir en succé, Bernt hamnar på svensktoppen och vinner grammis. Familjelycka heter låten som blir svensktoppshit, en tidstypisk visa som placerar Staf bredvid herrar som Cornelis och Åkerström. De som tar sig tid att lyssna på hela LP:n märker dock att den innehåller mer än visa. I sånger som ”Hovmästarsoppa” och ”Uppståndelsen” blandas den politiska visan med psychedelia och rock.
Musikaliskt fortsätter Staf i samma stil på sitt andra album: "Vingslag". Texterna är däremot förändrade. Politiken tar  mer plats . Det är en arg och högljudd vänster-miljö-aktivist som hörs i sånger som ”Landsbygdens avfolkning” och ”Färg ton och ord”.

Kanske fick Anders Burman nog av denna obekväma, politiska yngling. Hur som helst bytte Staf skivbolag till sin tredje platta; "Valhall".
Silence- en av proggrörelsens bolag- tog nu emot den radikale visrockaren. Men Bernt Staf fann sig aldrig riktigt tillrätta i proggrörelsen heller. Han var en politisk vilde som inte passade en i musikrörelsens allt smalare fåra. Det blev bara en skiva på Silence.
Musikaliskt är den tredje skivan spännande. Delar av Kvartetten som sprängde kompar på albumet. Kvartetten ger vissångaren smått artrockiga arrangemang. Ändå känns Bernt igen. Det viktigaste finns där. De typiska, egensinniga och vackra melodierna. För än om jag fängslas av Bernts politik, personlighet, röst och hans annorlunda arrangemang, så är det framförallt hans melodier som dröjer sig kvar långt in i hjärtat på mig.

Blir du nyfiken på Bernt Stafs musik? Lyssna då på hans skivor. Jag rekommenderar att du börjar med de tre första, men även albumet; ”Vår om du vill” är värd att lyssna på. På den skivan gör Bernt bl a världsmusik, långt innan begreppet fanns.
Några av albumen kan vara svåra att få tag på. Enklast att hitta är samlingen Guldkorn. Den innehåller de två första LP skivorna och finns på Ginza för 59 kr.

Du kan läsa mer om Bernt Staf här:
Bernt Stafs hemsida

Spellista på Spotify

lördag 11 juli 2009

Ny Layout!

Ja, jag tyckte det var dags för lite förändring.
Vad tycks?

fredag 10 juli 2009

Tyst, för fan!!

Ursäkta rubriken, men orden syftar på de känslor som ibland väcks när jag är på konsert. Nä, jag vill inte att artisten skall hålla käft, det är istället de som står bredvid mig som då och då väcker min ilska. Människor, som jag antar har betalat lika dyr biljett som jag, ägnar konserten åt att dricka öl och snacka skit. Det får de väl i och för sig göra, men inte rakt in i örat på mig.
Under årens lopp har detta hänt ett antal gånger.

Jag minns särskilt Pink Floyds The Wall konsert i London, 1981. Jag och mina vänner hade tagit oss dit för stora pengar och förväntade oss vårt livs konsert.
Då kommer två asfulla, skrikiga människor och sätter sig alldeles bredvid oss. Dessa visar sig vara svenskar. Som tur var vinglade de vidare efter någon låt.

Någon gång har jag faktiskt sagt till folk som pratat och skrålat.
Jag tror jag har sagt något i stil med:
- Vill ni dricka öl och prata gamla minnen så kan ni väl göra det någon annanstans än i mitt öra. Jag har inte betalat 400 spänn för att lyssna på er.
Efter en sådan utläggning brukar de se skamsna ut och tystna.

Jag minns dock en man som inte gick att tala till rätta.
Det var på Roskildefestivalen,någon gång på åttiotalet.
Kate & Anna McGarrigle spelade inne i folkmusik tältet. Det var fullt med sittande publik i tältet och de två systrarna började sin lågmälda föreställning.
Då kom en två meter lång dansk in i tältet, iklädd skinnkläder, nitar och stilenlig skinnkeps.
- Åha åha, mera rock n' roll skrek han.
- Tyst! vrålade folk tillbaka
Han tystnade något, men fortsatte att stå upp och dansa fram och tillbaka.
- Sitt ner, ropade folk
- Rock n' roll, blev svaret
Efter en kvarts kamp mellan den fulle dansken och övriga publiken, började systrarna på scen se klart fundersamma ut.
Då reser sig en ung kvinna upp från publikhavet. Med en öl i handen går hon fram till mannen som vägrar sitta, lyfter på hans keps och häller sin öl över det rakade huvudet.
Applåderna blir enorma. Skinnmannen blir helt tyst, vänder på klacken och går ut.
Fortsättningen av konserten blev, för övrigt, lysande.

Denna text är inspirerad av det Ola skrev här:
theicerage.blogspot.com

Mick Softley

Ibland tror jag att jag har fullständig koll på brittisk folkrock, åtminstonde det som hände mellan 1968 - 1980 (eller nåt sånt)
Visst har jag lyssnat på mycket, men det dyker ständigt upp artister som jag aldrig hört talas om och som visar sig vara förvånansvärt bra.
Senaste namnet är Mick Softley. Denna kringresande folksångare började sin karriär redan under tidigt sextiotal, var kompis med Donovan och gav ut sin första skiva 1965. Softley kände sig inte hemma i musikbranschen och tackade för sig. I fem år levde han ett kringflackande liv, innan han återvände och gav ut sin andra skiva; "Sunrise".
Detta album har jag lyssnat mycket på den senaste tiden. Det är något av det bästa jag hört på mycket länge. Softley rör sig i samma musikaliska tradition som t ex Bert Jansch och Donovan. Precis som Donovan blandar han in en hel del psychedelia i folkmusiken. Resultatet blir en personlig folkrock-gryta som är väl värd lyssna mycket på.

Nedan får ni ett smakprov från albumet; "Sunrise".



Avslutningsvis vill jag tacka en av mina nätkompisar - soothsayer - för att han tipsade om Softley.

onsdag 8 juli 2009

Låtarna jag får på hjärnan

Ofta händer följande:
Jag vaknar, gnuggar mig i ögonen, sätter mig på sängkanten och hör låten. Nä, det är inte så att någon musikanläggning står på i huset. Musiken kommer innefrån mitt eget huvud. Under natten har en envis melodi krypit in i min kropp och nu sitter den likt tuggummi i hjärnan och tvingar min mun till att gång på gång sjunga, eller i varje fall nynna. Ofta dröjer sig låten kvar till långt fram på dagen och i värsta fall smittar jag både min familj och mina jobbarkompisar med den.
Allt detta vore någorlunda okey om det var bra låtar som smög sig in under natten, men så är det nästan aldrig.
Vedervärdiga nonsenslåtar är det för det mesta. Just nu är det den där norska schlagervinnaren som envisas med att hälsa på när jag sover och dröja sig kvar halva dagen.

tisdag 7 juli 2009

Situationskopplade skivor

Många skivor gör sig bäst i vissa situationer. Diskningen blir bäst med viss musik, gräsklippningen med en annan och dammsugningen kan bli rent av plågsam om jag väljer fel platta. Har du liknande erfarenheter? Läs då denna lista på skivor som gör vardagens situationer mer njutbara.

DAMMSUGAR-SKIVAN:
Southside Johnny and the Jukes - At least we got shoes
Högt tempo hela tiden. Fläskig blåssektion och hela rockhistorien i ryggmärgen. Att dammsuga till det här går som en dans.

SJÄLVVALD ENSAMHET-SKIVAN:
Nick Drake - Five leaves left
Jag går ner i varv, hjärnan klarnar och jag tankar inför fortsatt umgänge

CYKLA-SKIVAN:
Andra Generationen - Kärlekens språk
Denna balkanmusik får mig att cykla fort utan att bli trött, trots att jag är otränad

ÅKA TÅG-SKIVAN:
En skiva jag aldrig hört förut. Det är på tåg jag lyssnar in mig på musik som är ny för mig

FEST-SKIVAN:
Hitsville USA- The Motown Singles Collection 1959-1971 4CD-BOX
Gillas av alla, men allra mest av mej

MYS MED FRUN-SKIVAN:
VA- Tillägnan Kärlekssånger.

Vackra visor med fantastiska sångerskor, då glömmer man alla gräl

DISKA -SKIVAN
John Coltrane - Ballads

Det är inte så ofta jag diskar för hand numera. De gånger jag gör det så blir diskningen lugn och njutningsfull med denna coola jazz

KLIPPA GRÄSET-SKIVAN
ELO- Out of the blue

Eftersom jag har en maskingräsklippare så krävs här hög,snabb och basig musik. Out of the blue är perfekt. Om jag blir döv om några år så vet ni vad det beror på.

lördag 4 juli 2009

Michael Jackson som skröna


Michael Jackson var en av popmusikens allra största. Just därför var han också omgiven av mer rykten och skrönor än någon annan.
Jackson är det tydligaste exemplet på att den muntliga berättartraditionen lever bland vanligt folk. Precis som i alla tider berättar man för varandra om sådant man inte förstår och om sådant som skrämmer. Förr i tiden var det troll, vättar och skogrån man berättade om, numera handlar historierna bland annat om kändisvärlden. Den det berättas mest om är, utan tvekan, Jackson. Du kanske säger att historierna om honom till viss del är sanna. Då svarar jag att det kan så vara, men det fanns allt en hel del sanning i de gamla trollsägnerna också.

De senaste berättelserna om Jackson handlar om vad som skall hända efter hans död. Bland annat berättas det att den planerade offentliga begravningen har blivit inställd. Det blir inget med planerna på att sörjande skulle få se en död Jackson i en glaskista på Neverland.
Skälet till detta sägs vara att Jacksons kropp är så vanställd av alla skönhetsoperationer. Det är inte bara näsan som är förstörd, hela ansiktet har börjat ruttna, något sådant kan man inte visa upp i en glaskista.

Michael Jackson är död men berättelserna om honom kommer att leva i många, många år. Som alltid kommer det vara den spännande, skrämmande och mest underhållande historien som vinner över sanningen. Sanningen är helt enkelt inte en tillräckligt bra historia.

Ps: Om du vill ha den -just nu- mest spridda historien om Jackson, så googla på: michael jackson lego joke.

Michael Jackson som skröna 2

Michael Jackson som skröna 3

fredag 26 juni 2009

Musik och minnen

Det är med vissa låtar som med lukter och smaker, Jag åker blixtsnabbt tillbaka i tiden. Minns en plats, ansikten, omgivningar och -framför allt- känslan.

Låt mig ge ett exempel. Varje gång jag hör Summer wine med Lee Hazlewood så blir det 1968. Pappa och jag står i kön till kassan på EPA. Det luktar svett om kassörskan och pappa bär på ett par blå skidor som jag skall få. Egentligen är jag helt nöjd och önskar inget mer. Då ser jag det jag verkligen vill ha! I ett skivställ, alldeles vid kassan, står den. Omslaget är mossgrönt och silluetten av Lee syns tydligt.
- Jag vill ha den skivan, pappa, hör jag mig själv säga och pekar bort mot hyllan med singlar. Pappa är nog på sitt ovanliga köpglada humör, för utan kommentar plockar han ner skivan och betalar med ett leende på läpparna. Jag glömmer aldrig lyckan jag kände.
En halvtimma senare var jag hemma och Lees musik strömmade ut ur den jakarandabruna radiogramofonen. Livet var fullkomligt! Musiken smakade den stora vida världen och Lees mörka röst fick mig att längta.
Hur det gick med skidorna? Jag minns inte om jag någonsin använde dom.

torsdag 18 juni 2009

Sagan om när två musiknördar hittar varandra

Jag och B-G hade träffats med jämna mellanrum. Ofta gällde det jobb, aldrig pratade vi musik. Men så gav jag en intervju i lokaltidningen. Den handlade inte heller om musik men på frågan om fritidsintressen så svarade jag: Brittisk folkrock.
Två veckor senare ringer jag upp B-G för att åter snacka arbete. I slutet av samtalet säger han plötsligt:
- Obskyr folkrock, gammal vinyl, samla skivor
- Va, svarar jag
- Du gillar folkrock och gammal vinyl, fortsätter han
- Ja, hur vet du det?
- Jag läste i tidningen och vet du vad; jag är likadan.
- Själv gillar jag Richard Thompson, John Martyn med flera. Känner du till dom? undrar jag
- Om jag känner till!? Om jag gör???!!!

När jag lagt på luren så fylldes jag av den där glädjen som uppstår när jag hittar en själsfrände i de mest oväntade sammanhang.
B-G och jag har träffats flera gånger efter detta samtal men omständigheterna har krävt att det mest har blivit tal om ekonomi och arbetets organisatoriska fördelar.
Dock vet jag att en dag skall vi ta oss tid och bara prata om obskyra album från 1972, vem som spelade bas på den plattan och varför John Martyn gjorde sina bästa album ihop med Danny Thompson

fredag 5 juni 2009

Joe Jackson


Joe Jackson slog igenom i slutet på sjuttiotalet. Då var han en ung, arg rockare. Punken hade revolutionerat musikvärlden. Massor av snabb, melodiös och ilsken rock såg världens ljus.
Tillsammans med bland andra Graham Parker och Elvis Costello blev Jackson ett av affischnamnen för det som kallades new wave.

Efter några album tröttnade dock Joe på snabb, rak rock. Hans fjärde platta innehåller gladjazz med covers på gamla fyrtiotalslåtar. I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt förstått mig på den skivan, men den blev ändå starten på en mycket spännande musikalisk resa. Jackson gick nu från att vara en av många till att söka sin alldeles egna musikaliska fåra.
På de nästkommande albumen hördes latinska influenser, jazzsoul och så småningom även konstmusik. Opersonligt likt en kameleont, sa någon. Bättre förr, sa andra. Fel, fel, fel, sa jag. Vilken genre Jackson än rörde sig i så kunde jag alltid höra ett personligt uttryck som var hans alldeles egna. Ett uttryck som förenade hjärna och hjärta på ett sätt som jag hade hört ytterst få göra

torsdag 4 juni 2009

Jag är glad

Idag är jag ledig och ensam hemma hela dagen. Nu har jag lyckats koppla in min iPod till stereon, klicka på "Blanda spår" och ut i vardagsrummet kommer 8GB av blandad musik. Fantastiskt!! Tänk vad lite som kan glädja en musiknörd

måndag 1 juni 2009

Åttiotalets bästa album enligt drake

1. Ben Watt - North marine drive
2. Billy Bragg – Workers playtime
3. John Martyn – Grace and danger
4. WilmerX -s/t
5. Southside Johnny & the Asbury Jukes - At Least We Got Shoes
6. Paul Simon – Graceland
7. Joe Jackson – Body and Soul
8. Richard and Linda Thompson - Shout out the light
9. Everything but the girl – Eden
10. Kajsa & Malena – Historier från en väg

lördag 30 maj 2009

Min sorts pop

När jag som liten pojke hörde ”She love you” med Beatles för första gången så var jag fast. Sedan dess har jag alltid letat efter låten med sug i, den som går direkt till hjärtat utan att passera hjärnan och som man aldrig kan värja sig för. Med jämna mellanrum har jag hittat den. Framförallt fann jag den ofta i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Artisterna kunde heta Costello, Squeeze eller Marshall Greenshaw. Det kallades new wave, någon sa powerpop, jag sa wow och sjung med i refrängerna.
På senare år har jag haft allt svårare att hitta den där raka melodiösa poprocken. Inte för att den försvunnit, utan för att jag inte vetat var jag skall leta. Men i mitten 00-talet fick jag hjälp av vänner på nätet. Några av de nya fynden finns på denna Spotify playlist, blandade med gamla pophjältar.


spotify:user:drake2:playlist:7kzNkC2c7v5XRN3lQLWAmG klicka

fredag 29 maj 2009

Gunnar Danielsson - På toppen av alltihop



Detta album har jag skrivit om förut. Nu precis som då är det svårt att riktigt förstå vad det är som jag älskar med denna platta. Jag har aldrig haft några högre tankar om Gunnar Danielssons musikaliska förmåga. Hans tidigare soloplattor har känts ganska ihoprafsade med nästan amatörmässiga arrangemang. Det han gjorde i Ensamma Hjärtan var väl kul live men skivorna har jag tröttnat på för längesedan. Det jag gillat bäst av det han gjort är inspelningarna med ”Risken Finns”, men äran för de roliga kultplattorna har jag främst gett den andra halvan i duon; Ferne.
Så en dag var jag hemma hos en kompis och en låt med Gunnar Danielsson strömmade ut ur högtalaren. Jag kände igen honom direkt, det går inte att ta miste på den rösten. Samtidigt lät det annorlunda. Bättre, kort sagt
- Det är ju riktigt bra, utbrast jag förvånat
Nu efteråt vet jag att det var Johnny plockar sten jag hörde. En duett med ingen mindre än Totta Näslund. En enkel country ballad som fångar mig direkt. Och sådan är hela plattan, enkel, rak med en doft av country, blues och rock. Som vanligt pratar Gunnar ibland mer än han sjunger och han prickar inte alltid rätt ton. Men denna gång är arrangemangen inte så hemmasnickrade som tidigare. Skickliga musiker hjälper till och sången förstärks av tjejkörer i refrängerna.
Gunnar Danielsson texter är ett alldeles eget kapitel . De är ibland nästan överdrivet positiva, men oftast nattsvarta. Samtidigt finns det en befriande självironi över alltihop.
Typiska textrader är tex:
”Kan inte tänka mig nå’t värre än att förlora när man kämpat mot sig själv”
eller
”Den enda blick jag möter är från mamma scan
När jag steker köttbullar, ensammast i sta’n”

Nattsvart humor?
Han sjunger också:
Det är inte alls som du tror
Det är bara sten i mina skor”

Ja, som ni märker blir jag inte riktigt klok på denna platta. En Sak är dock säker; jag spelar den gång på gång och jag njuter mer för varje lyssning.
En annan sak som är bra är att albumet går att ladda ner helt lagligt och gratis
här


Gör det!

måndag 25 maj 2009

Cykla


Idag har jag lagat min cykel. Äntligen kan jag susa omkring på min hoj igen. Lyssna på hög musik i min iPod och sjunga med så att folk undrar om det är en byfåne ute på vägarna. Du tycker kanske att jag inte borde lyssna på musik när jag cyklar. Du har förstås rätt.
Man missar den underbara fågelsången. Dessutom hör man inte trafiken, det är rent av farligt.
Men jag undrar om du har cyklat i full fart nerför en brant backe, känt vindraget och fått världens bästa låt rakt in i örenonen? Nä, jag tror inte det. Prova, det är faktiskt iklass med fågelsång.

Cykellåtar skall gärna vara lite fartiga. Med Nick Drake i lurarna riskerar man att aldrig komma fram.
Här är tre bra sånger att cykla till:

1

2

3

fredag 22 maj 2009

Jag lyssnar inte ordentligt på mina album längre

När jag tog mig ann uppgiften att lista 2000-talets bästa album, ville jag göra det ordentligt. Jag började därför med att skriva ner alla plattor som jag genast kom att tänka på. Det blev ca 40 st.
Sedan lyssnade jag igenom allihop. Det var då jag märkte det; flera skivor som jag listat var inte riktigt inlyssnade. Ofta var det bara några låtar som jag spelat mycket och gillat, andra sånger kände jag knappt igen.
Det slog mig att det är så jag gör nuförtiden, jag lyssnar på mp3, iPod och CD. Blandar friskt och hoppar över låtar som verkar träiga. Ofta stänger jag av CD skivan efter några spår när annat ber om min uppmärksamhet.
Annat var det på LP skivans tid, då fick pickupen raspa sig igenom hela albumet, det var för krångligt att hoppa över någon låt och musiken var så dyr och helig att man minsann skulle lyssna på även de dåliga låtarna.
Fördelen med detta LP raspande var att man tog sig tid till att komma in i musik som var mer krävande. Nackdelen var att jag ägnade en massa timmar åt att lyssna på låtar som inte blev ett dugg bättre, trots hundratals lyssningar.

Jag kanske skall tillägga att de album som hamnade bland de tio bästa på min lista, gjorde det för att alla är inlyssnade och älskade från första till sista låt

måndag 18 maj 2009

2000 talets bästa album. Plats: 1


Linda Thompson – Versatile heart (2007)
Jag troddde en gång att Linda bara var en vacker röst som var gift med Richard, nu vet jag bättre. Sedan skiljsmässan i slutet på sjutiiotalet har hon flera gånger visat att hon kan göra alldeles underbar musik på egen hand.Tyvärr har det inte blivit så många album. Denna fantastiska sångerska fick en märklig sjukdom som gjorde att hon inte kunde sjunga på flera år. Nu sjunger hon igen och det på ett varmt och storslaget sätt.

Linda har sina rötter i brittisk folkmusik. Rötter som hon inte på något vis skakat av sig, men här finns även amerikanska tongångar, som i countryfärgade Give me a sad song. Flera av låtarna är skrivna tillsammans med sonen Teddy som även varit med och producerat. Rufus Wainwright har specialskrivit den mycket vackra Beauty. Vad Linda än sjunger har hon en otrolig närvaro och känsla. Det är så bra att jag inte kan göra annat än att placera Versatile heart högst upp på listan över 2000-talets bästa album

lördag 16 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats 11- 20

11. Ragnarök – Path
12. Damien Rice –O
13. Ebba Forsberg - Ebba Forsberg
14. Calexico - Garden Ruin
15. Jayhawks - Rainy day music
16. Christina Kjellsson – Mitt i en mening
17. Ben Kweller - Ben Kweller
18. Cirkus Sol – Bra
19. Natalie Merchant - Motherland
20. Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer

onsdag 13 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats: 2



Maria McKee - Late December (2007)Skall jag vara ärlig så har jag lyssnat ganska lite på Maria Mckee genom åren. Jag gillade hennes debutalbum när det kom 1989. Det var en ganska typisk singer/songwriter platta men stack ändå ut genom Marias välskrivna melodier och hennes starka röst. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. McKee har gett ut många album men det har liksom aldrig blivit av att jag lyssnat. Så tog jag mig då äntligen tid till att höra på en ny skiva med denna vackra röst och jag blev minst sagt överraskad. Late December är något helt annat än Marias debut, borta är Singer/songwritern, den akustiska ljudbilden och den tillbakalutade stämningen. Här presenteras ett kaleidoscope av melodramatisk rock. Arrangemangen är stora och tempot är högt. Maria har helt klart hämtat inspiration från några av rockens mästare. En låt som "Agood heart" smakar Phil Spector, "Distine" låter Queen och i "Too many heroes" lyser Springsteen influenserna igenom. Därimellan påminner det om både Brian Wilson och Burt Bacharach. Tro nu inte att detta är opersonlig och splittrad musik, ånej, Maria ger av hela sin själ. Rösten far rakt in i hjärtat på mig och rytmen får min stela kropp att komma så nära dans som den klarar av.
Late December är helt klart 00-talets näst bästa platta

måndag 4 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats 3


Kenny Håkansson-Mitt Hjärtas gåtbok (2001)

Kenny Håkansson är mest känd som Mr. Kebnekaise. Rockgruppen som gjorde spelmanslåtar på elektrisk, psychedelisk gitarr och fick sjuttiotalets unga att gilla folkmusik. Under åttiotalet var Kenny medlem i Dag Vag, då under namnet Beno Zeno. Men denna platta är varken psychedelisk folkrock eller Dag Vag musik. Detta är ett visalbum. Kenny Håkansson har nämligen haft en smått hemlig passion i över 20 år. Han har tonsatt Erik Axel Karlfeldt. Med Karlfeldts samlade verk framför sig och gitarren i knät har dikt efter dikt fått musik. En och annan Strindberg och Boye har också blivit tonsatta.
2001 blev dessa sånger till ett album producerat av Peter R Eriksson. Min första tanke var att detta är ingenting för mig. En sextioårig rockgitarrist tonsätter en poet från 1800-talet . Det verkade hur mossigt som helst. Visst hade jag först lite svårt för de ålderdomliga texterna, men de vackra orden, de starka melodierna och Peter R:s produktion har fått mig att kapitulera. Inte minst överraskar Kennys sångröst. Denna man som mest ägnat sig åt instrumentalmusik, sjunger riktigt, riktigt bra.
Det kanske kan vara på sin plats med en varning. Om man förväntar sig en platta som påminner om det Håkansson gjort förut blir man djupt besviken. Visst finns det lätta psychedeliska inslag men främst är det akustiskt och lågmält. Det är heller ingen vanlig visskiva. Det märks att Kenny kommer från en helt annan musikaliskt värld och hans visor blir därför olikt det mesta som gjorts tidigare. När folk söker sig in på musikaliska vägar som är nya för dem blir resultatet ofta spännande, så även här
Detta är personligt och innerligt på ett sätt som gör att plattan i allra högsta grad förtjänar sin höga placering på min lista.