Svenskt 80 - tal

Commando M Pigg

Jag ägnade hela hösten åt att leta ny musik och skriva om den. Så här i januari känns det därför riktigt skönt att bli nostalgisk.
Åttiotalet var en tid då jag för första gången i livet hade lite pengar. För dem köpte jag framförallt skivor, många svenska. Det var en salig blandning av hitlåtar och mer udda skivor. En del har många glömt bort idag. Minns du  t ex Kai Martin och Stick eller Commando M Pigg?
För att få dig att komma ihåg, har jag gjort en Spotifylista.
Där återfinns låtar från många av de skivor som jag under åttiotalet köpte för ett antal tior på skivhugget.
Minns, som igår,  hur jag förväntansfullt la pickupen på den nyköpta skivan, lyssnade till det inledande skrapet, för att sedan omfamnas av åttiotalsljudet .
Nu har du chansen att få uppleva något liknande, dock utan pickup-skrap.
Och du; när du fått upp spellistan på Spotify, klicka på Subscribe

Ibland kan jag känna att det är fel personer som får min ilska. Dimmornas bro tycks veta precis vad det handlar om.

Guld från Skivhyllan: John Martyn - Solid Air

Det finns ett antal plattor som följt mig likt en nära vän genom åren. Solid Air är en sådan. John Martyn har på denna platta lyckats göra en alldeles unik musik som knuffar undan mina känslomässiga skygglappar och får mig att bara fyllas av känslor. Det är Johns röst och Danny Thompsons bas som drar det tunga musikaliska lasset. John Sjunger på ett mumlande, jazzigt sätt och Thompsons bas tassar runt rösten likt en Bill som följer Bull.
När jag var i 20 års åldern var detta alldeles revolutionerande. Jag hade mest lyssnat till Martyns tidiga åttiotalsplattor innan och de lät framförallt åttiotal. Detta var något helt annat. Det fanns en akustisk ton, en jazzkänsla och en sårbarhet som fångade mig fullständigt. Det fantastiska är att jag aldrig tröttnar på denna skiva. När jag idag spelar låt för låt fylls jag av liknande känslor som för trettio år sedan. Jag överraskas dessutom över hur varierad skivan är. Den inledande Solid air är drömsk, vacker och texten om Nick Drake är kanske det bästa som någonsin skrivits om denne vän till Martyn. Over the hill är klassisk folkrock och I´d rather be the devil är så nära skramlig rock Martyn kommer. Om jag skulle tvingas att ta med mig en platta till en öde ö så skulle jag inte klara det. Troligen skulle jag istället försöka smuggla med mig ett tiotal. Solid Air skulle definitivt vara en av dem.

På Spotify finns skivan i en Deluxe edition. Hoppa över den. Allt extra material håller inte. Lyssna istället på orginalskivan här

 

Robert Broberg och jag

Det finns ingen enskild artist som påverkat mitt liv så mycket som Robert Broberg. Många blir överraskade när jag säger så. Man tycker inte riktigt att Broberg passar in bland mina ledsna gubbar med akustisk gitarr. Jag kan förstå det. För många är Robert Broberg den där pajasen som blåser upp Barbara, leker med ord och sprudlar av energi.  För mig är han mycket mer än så.

Under en stor del av sin långa karriär har han lyckats blanda denna livsglädje med ett mörker
”Gråten är en omvänd glädje, glädjen omvänd gråt, i verkligheten följs dom åt.”, sjunger Broberg .

Tydligast märks mörkret på hans sjuttiotalsplattor.  Texterna är allvarligare, musiken  mindre schlager, men galenskapen finns kvar. Förmågan att vrida och vända på ord används på ett nytt sätt, ofta sätter lyssnaren skrattet i halsen.
Albumen som framförallt påverkat mitt liv är:
 1972 – Jag letar efter mej själv
 1974 – Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?
1978 – Tolv sånger på amerikanska
1979 – Motsättningar

Jag var tolv år när jag hörde albumet ”Jag letar efter mig själv”. Till att börja med orsakades min fascination mest av att Broberg sjung kuk och fitta, men så småningom upptäckte jag helt andra saker. Här var en artist som tog upp rädslor och andra känslor på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag kunde känna igen mig, gråta och skratta på en gång. Så hade musik aldrig fått mig att reagera förut. Alla fyra albumen ovan innehåller samma mix av galenskap, anarkism och musikalisk nyfikenhet. De var som handböcker i uppväxandets konst för en ung, blivande man

På åttiotalet vände Broberg tillbaka till ett lite bredare tilltal. Det ledde till att han åter fick en stor publik. Själv blev jag dock inte berörd lika ofta. Det finns såklart gulkorn även bland åttiotalsplattorna och fortfarande kunde man höra en stor del av hans liv och personlighet i musik och text. Broberg har sällan ställt upp i djupintervjuer eller hoppat runt i olika lekprogram. Han har gett oss sitt liv och sina personliga tankar på sina album.

Efter att ha haft det ganska Brobergfritt i flera år så lyssnade jag nyligen på hans allra senaste album; Gilla läget.
Jag insåg nu att han åter släppt in ett större allvar i texterna.  Han balanser skickligare än någonsin mellan mörker och ljus. Om sextiotalet bara var tjofaderittan så kunde sjuttiotalet ibland bli nattsvart. På Gilla läget pendlar han mellan skratt och gråt hela tiden. Det är en underbar berättelse om åldrande, död och livslust. Albumet är inspelat live med mellansnack och allt. Just så kommer Broberg allra bäst till sin rätt. Han är nämligen även en scenartist av stora mått. I många år har han gjort liveframträdanden som varit personliga berättelser med en publikkontakt som saknar motstycke.
Det känns som om cirkeln är sluten. Broberg hjälpte mig att växa upp, nu har han även gett mig en skiva som är en handbok i konsten att åldras och samtidigt vara glad ojämt.

Gilla läget kom ut 2003. Det är tio år sedan.  2010 föll Broberg ner i en tom simbassäng och ådrog sig hjärnskakning. Sedan dess har det varit helt tyst i media. Är han sjuk? Det är inte utan att man blir lite orolig, han är ändå 73 år snart.

Lyssna på Gilla Läget

Läs mer

...och ännu mer

Amazing Blondel - Mulgrave Street

Här är lite propaganda för bortglömd musik och guld från skivhyllan. Gruppen hette Amazing Blondel och gjorde någon märklig folk- prog- medeltidsmusik. Ganska trist. På albumet Mulgrave Street skapade de dock något annat. Himla bra. Lyssna på detta Youtube-klipp.

Jaha, vad händer nu?

Nu är alla recensioner och listor för 2012 klara. En period av mycket skrivande och många bloggbesökare är över. Tack alla som följt bloggen i höst.

Vad skall hända nu? Jag vet inte riktigt. Kanske fortsätter jag med recensioner. I så fall blir det gamla favoriter som jag berättar om. Det är det jag brukar kalla "Guld från skivhyllan".
En annan tanke är att skriva mer om livet och politiken. Problemet är bara att det är mycket mer krävande, inläggen kommer därmed att bli färre.
Ett tredje alternativ är  att jag slutar blogga helt och hållet.
Vi får se...