onsdag 31 juli 2013

Willemark Knutsson Öberg - Alla Drömmars Sång




Bland musiker som rörs sig i gränslandet mellan folkmusik och jazz uppstår det ständigt nya konstellationer och Jonas Knutsson är med i de flesta. Åtminstone känns det så. Och vad gör det när allt Jonas rör vid tycks bli till guld. Här samarbetar han med Mats Öberg och Lena Willemark. De har gjort en platta som inte bara har ett vackert namn, utan som även innehåller just sådan stämningsfull jazzfolk som  Knutsson så ofta är inblandad i. Musiken är som en vårbäck på västkusten. Rinner stilla fram för det mesta, men hoppar till och gör små krumsprång då och då.  Låten "Stugan"  är ett bra exempel. Pianot  inleder närmast drömskt, innan saxen så småningom  lirkar upp melodin, får den att blomma ut i starka musikaliska färger. Slutligen ansluter sig fiol och snart forsar musiken fram. Improvisationerna blir allt vildare innan lugnet tillslut återvänder och spåret avslutas som det började; med ett ensamt piano.
Detta är verkligen musik som jag vill lyssna mer på.

måndag 29 juli 2013

Thirsty Boots skriver om ny musik med tjejer




Det finns en musikblogg som jag alltid läser. Den heter Thirsty Boots och innehåller texter om folkrock med mera.  Just nu finns där två mycket bra artiklar om musik skapad av kvinnor. Ett tag tänkte jag skriva en egen artikel om ungefär samma artister, men jag kom på att det är ju mycket bättra att länka till Thirsty Boots. Så klicka nu på länkarna nedan och läs:

http://thirsty-boots.blogspot.se/2013/07/originella-tjejer-och-ganska-bra.html

http://thirsty-boots.blogspot.se/search?q=fem+tjejer

söndag 28 juli 2013

Siri Karlsson på Korrö


För första gången var jag på Korrö folkmusikfestival. Fantastisk miljö och stämning. Tyvärr blev mitt besök för kort och jag såg inte tillräckligt många artister för att kunna skiva en artikel om festivalen i sin helhet. Istället väljer jag att berätta om en av alla konserter.




På fredagen uppträdde Siri Karlsson. Det är en svensk folkmusikgrupp som består av Maria Arnqvist på altsax  och  Cecilia Österholm på nyckelharpa. På Körro  ingick även  Jari Haapalainen på trummor och Simon Svärd på gitarrer.
Någon klok person lär ha sagt att tradition är att sprida elden, inte att tillbedja askan. De orden passar otroligt väl in på Siri Karlssons musik. Redan i inledningen, när Maria och Cecilia är ensamma på scenen, hör man att detta är folkmusik som sticker ut.  Maria låter saxofonen låta likt ett åskväder ibland och Cecilia spelar inte bara melodier på sin nyckelharpa, utan lägger lika gärna en repstege av ljud som Marias saxofon kan klättra på. När sedan bandet förstärks med trummor och gitarr bär de iväg på många, spännande, musikaliska vägar. Musiken utgår nästan alltid från svensk folkton, men man hör även influenser från världsmusik, psychedelia och jazz .  Jag slås av att det låter råare än på senaste plattan, skitigare om man så vill. Som medelålders musikfreak kan jag inte låta bli att jämföra med gamla folkprogband  som  Kebnekajse och – inte minst- Arbete och Fritid. (se artikeln nedan) Men allra mest låter ändå Siri Karlsson personligt och nyskapande. Det är verkligen ett band som sprider elden.







Siri Karlsson har en jättefin presentation av sig själva på Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=HwNxWE9J8Xo

Här har jag skrivit om Siri Karlssons förra platta

Du kan också gilla dem på Facebook, gör det



måndag 22 juli 2013

Skogsrock-folkprog-banden, eller vad man skall kalla dem


Under sent sextiotal och en bit in i på sjuttiotalet skapades musik i Sverige som var helt unik. Artister som var påverkade av konstmusik, jazz och psykedelisk rock, letade efter ett eget uttryck. Successivt växte det fram en rad band som på olika sätt vävde in en svensk folkton i sin musik. Allt började med Pärssons sound och Hansson & Karlsson, men det tydligaste och mest kända exemplet är nog Kebnekajse. Snart skulle varje rock och jazzband med ambitioner ha minst en folkinspirerad låt på sin platta.  Någon har kallat det för skogrock, det tycker jag är ett bra namn, för visst låter det skog och mossa om t ex Bo Hansson, Fläsket Brinner, Kebnekajse och Träd Gräs och Stenar.



Träd Gräs och Stenar
Det som hände i Sverige går inte riktigt att jämföra med utvecklingen i andra länder. Där fanns det antingen folkrock som var rak och textbaserad eller progressive rock med långa, tekniskt svåra låtar. Här förenade banden ofta instrumental, psykedelisk och jazzig musik med tydliga folkinfluenser. Man skapade liksom sin egen folkprog.Visst fanns det svenska artister på sjuttiotalet som i princip härmade engelska förebilder,  men de var förvånansvärt få. Skogsrock-folkprog-banden var desto fler (fint litet ord). De ingick ofta i proggrörelsen, men var där ett ganska udda inslag eftersom de för det mesta struntade i den text som övriga rörelsen ofta såg som viktigare än musiken. För mig är detta musik som håller än idag och det fantastiska är att det ibland kommer nya artister som gör skogsrock.

Fler sjuttiotals artister:
Ragnarök
Arbete och Fritid
Merit Hemmingson
Inernational Harvester
Joakim Skogsberg
Kvartetten som sprängde
Samla Mammas Manna

Nyare namn:
Trummor och orgel
Folkvang
Erik Malmberg
Björn Olsson
Siri Karlsson


Här får du en Spotifylista med skogsrock-folkprog från1967 till 2013.

 

måndag 15 juli 2013

Mer musik från 2013

Thea Gilmore, Patty Griffin, Cajita och Björn Olsson är ytterligare artister som släppt spännande musik i år. Tidigare har jag skrivit om följande skivor:
http://folkochfa.blogspot.se/2013/05/2013-sa-har-langt.html


Jag har också fyllt på låtlistan
2013 - så här långt
Lyssna och njut

tisdag 9 juli 2013

Lasse Tennander på Lyckorna brygga i Ljungskile


 
Jag och min fru, Birgitta,  sätter oss till bords på restaurangen. De vidöppna fönstren gör att vi hör vågorna slag mot stranden och ser hur solen klättrar ner i havet. Denna fantastiska sommarkväll väntar vi på Lasse Tennander. Redan vid konsertens första sånger tittar Birgitta och jag på varandra och ler igenkännande. Vid låt efter låt reagerar vi likadant. Musiken väcker minnen och får känslorna att bölja. Jag inser att Tennander är en av de få artister vars musik rett ett bo i bådas hjärtan. Sångerna har följt oss i så många år att de känns som om orden handlar om våra liv. När Tennander sjunger ”Så gott vi kan” är det tiden i vår första lägenhet som kommer för mig och när hans gitarr plockar fram tonerna till ”Hela världen håller andan” så är det våra barn vi tänker på.
När Lasse så småningom spelar sina gamla progglåtar så minns vi våra egna drömmar om en bättre värld, inte minst ”Revade segel” får våra ögon att fuktas. Birgitta har berättat hur hon spelade den låten och grät dagen efter kärnkraftsomröstningen.
Under pausen ber vi Lasse att spela vår låt. Han ser förvånad ut, är inte säker på att han minns den. När andra set börjar gör han en gest bort mot oss och säger: ”Kvinnan där borta önskade en gammal låt som jag fått repa in i restaurangköket, här kommer den”.  ”Min dröm är ganska enkel”, börjar han.  Det är de första orden på ”Lisas Dröm”, en sång som varit med oss i så många år. Vi sjung den högt i vår risiga första bil. Birgitta spelade den på den spruckna gitarren i den där soffan som en gång hade varit vit. Det är också sången som hon uppträdde med på mitt femtioårskalas.
Tusen tack, Tennander, för att du gjorde den för oss.

När vi lämnar restaurangen är sommarnatten ännu ljum och våra hjärtan är varma. Vi har fyllt på med bränsle, och fått ny energi.  Visst har vi ägnat oss åt en sentimental orgie i nostalgi, men i vår ålder tror jag att man behöver nostalgin som smörjolja i livshjulet. Den ger kraft till att se framåt och ha framtidstro. Tack ännu en gång Tennander för att du gav oss ny kraft.

söndag 7 juli 2013

Musiken versus personen



I dagarna har debatten om Kaj R Hansson åter väcks till liv i min lilla värld. Den enda skiva Kaj gav ut kom nämligen med på min lista över de 100 bästa svenska albumen.  Kaj var inte bara musiker, utan även grovt kriminell, dömd för åtskilliga brott och anklagad för många fler. Så fort jag nämner hans namn på nätet påminner folk mig om hans brottsliga bana. Några tycker till och med att vetskapens om hans "härjningar" gör det svårt att spela hans skiva.
Dessa reaktioner har fått mig att fundera. Kaj R Hansson må ha varit extrem, men visst finns det många fler exempel på fall där privatpersonen kan stå i vägen för musiken.
Vi som har arbetat som arrangörer har stött på det ibland, artisten vars musik vi älskar kommer och visar sig vara en grinig djävul inför framträdandet och ibland t o m på scen.
Med åren har jag försökt lära mig att hålla isär privatperson och musikern. Så länge någon förmedlar viktiga känslor och får mig att må bra, så  försöker jag strunta i det faktum att artisterna ibland är ganska odrägliga privat. Det är inte alldeles lätt, men jag planerar faktiskt inte att flytta ihop med dem , så  deras personliga tillkortakommanden borde inte vara särskilt viktiga för min musikupplevelse.
Vad tycker du?

Läs mer om Kaj R Hansson här

Och om hans skiva


Förresten finns Kajs platta äntligen på Spotify. Lyssna här

fredag 5 juli 2013

Visan idag



En gång var visa lika med äldre herrar som högtidligt framförde Bellman och liknande. Den svenska visvågen på sextiotalet förändrade detta radikalt. Sångerna blev fräckare, mer politiska och man påverkades av liknande musik i såväl Europa som USA. Hur mår då visan 2013? Jo, bra. Under våren har flera album kommit ut som alla tydligt visar att genren lever i högsta välmåga. Framförallt är det en musikstil som fortfarande håller texterna högt. Vill du ha ord som inte bara är ytlig fernissa åt musiken, så skall du lyssna till dagens visa. De första som listas har jag skrivit om tidigare, vill du läsa mer om dem klickar du här

 
Stefan Sundström - Under radarn

Sara Thuresson - Jag tror det är möjligt

Axel Sondén & Flyttfåglarna  - På gatan nedanför

Skator- Vita kalla

Christina Kjellsson - Ökensand
Som vanligt är det Christinas texter som får mig att njuta. de är kluriga, roliga och - ibland - tydligt politiska.
Skivans första spår - Ingenting för oss -  är ett underbart exempel på det senare. Med en rimförmåga som får mig att häpna beskriver hon egoismens Sverige.
Musiken blir mer och mer pop för varje skiva som Christina släpper. Jag är inte helt bekväm med det, vissa melodier  och arrangeman ligger farligt nära dansband. Texterna gör att jag överser med lalligheten och lyssnar om och om igen.

Gunnar Källström & Fridens Liljor - Fåglar med höjdskräck
Gunnar framför här sånger av Norges kanske främste viskompositör Alf Cranner. Det är fantastsik musik och  tänkvärda texter. Översättningarna känns varsamma och arrangemangen är folkrockiga. Kompgruppen, Fridens Liljor imponerar mer för varje album. Här saknas helt Gunnars buskisjargong som han ofta haft på tidigare plattor. Personligen tycker jag det är ganska befriande att slippa tjofaderittan och spotta snus humor.

Dan Viktor & Vägen Hem
Dan kommer från samma  Göteborgska vismiljö som Christina och Gunnar. Här är det dock rockigare. När det är som sämst blir det melodiradiorock, men gör man en sång som Förlåt är allt förlåtet.

Maja Heurling - Tänk om kärlek inte övervinner allt
Denna skiva kom 2012, men jag kan ändå inte låta bli att ta med den här. Det är nämligen min absoluta favorit just nu. Majas musik är tydligt rotad i både svensk vistradition och amerikansk Dylan/Springsteenrock. Jag är inte helt säker på att Maja själv skulle glädjas över jämförelsen med denna grabbmusik, men nog kan jag höra tydliga influenser från såväl nämnda amerikaner som Lundell och Winnerbäck. Andra tycker Maja påminner om Melissa Horn och jovisst, i de mer akustiska sångerna låter det ibland som en mer vuxen Melissa. Trots alla influenser står Majas musik i alla högsta grad på egna ben.

Självklart har jag en Spotifylista som heter Visa på 2000-talet



tisdag 2 juli 2013

Propaganda för bortglömd musik - West och Garrie

Ständigt hittar jag nya guldkorn från det jag anser vara musikens gyllene år, 1969-73.  Här är två nyfunna plattor som jag lyssnar mycket på just nu:




Keith West -  Wherever my loves goes
West var sångare i Tomorrow, bandet var en del av den brittiska psykedeliska vågen  under sextiotalet. Han hade också en stor hit som soloartist 1967 med  "Excerpt from A Teenage Opera".
På denna skiva - utgiven 1971-  blandar han elektrisk rock med mer akustisk musik. Arrangemangen är mycket tidstypiska. När det är som bäst mixas akustiska och elektriska instrument till en folkpsychedelisk gryta. Dessutom sjunger Keith West med en röst som får en att vilja lyssna mer. Allt detta gör Wherever my loves goes till mycket bra skiva. Tyvärr har Keith West karriär inte gått något vidare, idag sägs han vara utan skivkontrakt och aktiv inom reklambranschen.
Lyssna här




Nick Garrie - The Nightmare of JB Stanislas.
Detta är något jag tipsades om helt nyligen. Skivan gavs ut 1969 i mycket liten upplaga. På senare år har den dock givits ut på CD och blivit lite av en kultplatta för folk som gillar musik från denna tid. Garries låter i grunden som en tidstypisk singer/songwriter, men i låtar som Wheel of fortune hörs också tydliga psychedeliska inslag. Han föddes i England med en rysk far och skotsk mor, men tillbringade tonåren en fransk internatskola. Kanske är det inbillning, men nog tycker jag att jag kan höra denna kulturblandning i musiken. I motsats till West tycks Garrie åter fått fart på sin karriär sedan unga musiker och skivsamlare uppmärksammat honom. Nytt material har kommit och turnéer görs.

Lyssna här