Vinden blåser kallt. Vi drar mössorna ner för öronen och vandrar utmed nattens gator i New York. Det är otroligt stort, men inte skrämmande. I nästan varenda gathörn ligger pubar. De flesta går vi förbi. Min värd vet vilka ställen som förtjänar ett besök. När jag nästan tappat känseln i tårna så går vi in på kvällens första ställe. Det är mörkt, jag anar bildelar i taket och väggar klädda av spritflaskor. Vi är inte många där, ändå känns det trångt. Längst fram finns en scen och snart står de där, fyra killar och en tjej. De presenterar aldrig namnet på bandet, skriker bara i mikrofonen med brittisk accent:
"We are from faaaar away".
Ljudbilden är rörig, instrumenten låter som de slåss med varandra, men bandets utstrålning är enorm. Sångaren tycks vara runt 20 och beter sig som en korsning mellan Mick Jagger och Syd Barret. Han åmar sig, ser djup ut och sjunger med intensiv röst. Med jämna mellanrum går han ut bland alla 20 i publiken och leker rockstjärna med en lätt epileptisk dansstil. Bakom honom står bl a bandets pianist, en ung tjej som spelar som om hon vore gitarrist. Det är hon som gör riffen och solona, medan gitarristen mest står och kompar i bakgrunden.
När vi någon timma senare lämnar puben har jag fortfarande inte tagit reda på bandets namn. Vi fortsätter till klubb efter klubb. Fram på småtimmarna blir jag allt mindre berörd av musiken som spelas och allt mer påverkad av öl.
Nästa morgon drar jag fingrarna genom värkande hår och tänker att New York är allt fantastiskt. Så mycket musik, det mesta helt okänt, en del t o m utan namn, men nästan allt är otroligt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar