Antje Duvekot - New Seberia

Min värld dränks snart av unga, kvinnliga, amerikanska singer/songwriters. De flesta glider förbi likt en modern bil en mörk höstkväll. Några få kryper in i mitt bröst och bygger bo. Antje Duvekot är en av dem.  Hennes sånger är fyllda med en ömhet som känns familjär. Som om en vän sitter i min soffa och öppnar sitt hjärta. Jag lutar mig automatiskt fram för att höra bättre. Nickar bifall och hummar instämmande. Tänker att denna vänskap skall bestå länge.
Jag tror att det framförallt är  smärtan i rösten som jag fångas av, eller så är det bara så att mitt hjärta stod extra öppet just nu.

Lyssna

2012 års bästa låtar - 1

2012 har jag lyssnat mer på låtar än album. det är därför på sin plats med denna lista:

 

1.      Passenger - Let her go

2.      The Albion Band - Coalville

3.      Badly Drawn Boy - I'll keep things you throw away

4.      Beth Orton - Something more beautiful

5.      Bo Kaspers Orkester - Världens ände

6.      BraAgas- Chin Glin Din

7.      David Myhr - I love the feeling

8.      God Old War - Can't go home

9.      Great Lake Swimmers - New Wild Everywhere

10.  Joel Rafael - Dancing around my atom fire

11.  Katleen Edwards - Chameleon/Comedian

12.  M. Ward - Primitive Girl

13.  Glen Hansard - Love don't leave me waiting

14.  Gotye - Somebody that I use to know

15.  Peter Nordberg - Jag vill vara som du

16.  The Tallest Man On Earth - Wind and walls

17.  Throwback Suburbia - Giva and take

18.  Tomas Andersson Wij - Jag är på väg till dig

19.  Tracey Thorn - Joy

20.  Tryo- Brian Williamson

 

De trre första låtarna kan du lyssna på genom att klicka på titeln. Vill du höra 4-20 och ännu mer från 2012?

Lyssna här

2012 års bästa album - så här långt 4

Nu börjar den smått växa fram. Den slutliga listan över mina favoritalbum från 2012. I väntan på att den blir klar kommer här listor i olika katogorier. Denna gång är det utan inbördes ordning

Singer/songwriters
Beth Orton - Sugaring Season
James Yorkston- I was a cat from a book
Joel Rafael  - America come home
Katleen Edwards- Voyageur
Leonard Cohen - Old ideas
Liz Green - O, devotion
M. Ward -  A wasteland companion
Glen Hansard - Once
Badley Drawn Boy - Being Flynn
Bill Fay - Life is people

Svenskt
Daniel Lemma - Telescope
Mando Diao - Infruset
Peter Lemarc - Svag doft av skymmning
Peter Nordberg - Här i nord
Thomas Andersson Wij - Romantiken
Vera Vinter - Idyll
Bo Kaspers Orkester - Du borde tycka om mig
First Aid Kit - The Lion's roar
Frida Hyvönen -  To the soul


Folkrock/ Americana
The Albion Band -  The vice of the people
Ambjörg Lien - Khoom Loy
Good old war - Come back and rain
Great Lake Swimmer - New wild everywhere
Mumford & Sons - Babel
Passenger - All the little lights
Ferhat Tunc - Dersim -Kirmaciye Laments


Övrigt
Spiro - Kaleidophonica (Minimalistisk folkmusik)
Bettina Flater - Women en mi (Norsk flamenco)
Steinar Raknes - Stillhouse (Covers med ståbas)
Don Ross - Uppright and locked positions ( akustisk gitarr)
Michael Kiwanuka - Home again  (Folk-soul)

På denna blogg finns recensioner av samtliga album ovan

Fem bra rockplattor från 2012

David Myhr – Soundshine
Throwback Suburbia – Shot glass souvenir
The Primitives -  Echos and Rhymes
Tame Impala- Lonerism
Moneybrothers – This is were life is

Lysnna här

Världen anfaller

Tryo - Ladilafé
En fransk grupp som spelar någon slags akustiskt reggae. Gud, vad det svänger! Jag förstår inenting av franskan, men har läst mig till att texterna ofta är vänsterpolitiska. Detta är musik som jag blir mycket glad av. Min favorit just nu är "Brian Williamson", en låt om mannen som kämpade för HBT-rättigheter på Jamaica och brutalt mördades. Jag anar att bakom musikens glädje finns ett stort allvar.
Lyssna

Stockholm Lisboa Project - Aurora
Svensk folkmusik möter portugisisk fado. Kunde blivit ett magplask, men är något av det mest spännande jag hört på länge.Den gemensamma nämnaren är vemodet. S
Lyssna

Danjál - BubbelDe sägs att de är från Färöarna, det kan man inte höra. Denna grupp hämtar istället inspiration från helt andra musikaliska världar. Det smakar bland annat Klezmer, Tom Waits och cirkusmusik. Det är ofta spännande kast  mellan sprudlande glädje och djupt tungsinne.
Lyssna

Carminho - Alma
Fadons kanske just nu största stjärna, sjunger på ett sätt som gör att man förstår henne även om man inte förstår språket. Så otroligt vackert och dramatiskt.
Lyssna

Ale Möller Band - ArgaiHär kokas en soppa på musik från helt olika delar av världen. Framförallt är det afrika och Sverige som möts. Har en känsla av att det är musik som gör sig allra bäst live, men jag blir glad även vid CD-spelaren.
Lyssna

Vera Vinter - Idyll

Vera Vinter är ännu en ung tjej som rör sig i ett singer/songwriter-land. Det skulle kunna vara tråkigt, men  denna debut ger mersmak.  Framförallt är det Veras texter som sticker ut. Sånger som "Det handlar om träd" och "Paris" skildrar det glesbygds Sverige som Vera vuxit upp i. Med ett språk som smakar mossa och kokekaffe tar hon med oss till sin mormors vardag och de stora skogarnas poesi. Ibland låter det nästan helt akustiskt, andra stunder är ljudet mer elektriskt popigt. De är dock i de lågmälda, avskalade låtarna som Vera  griper tag.  Som sagt; skivan ger mersmak.

Lyssna

Bruce Springsteen - Wrecking Ball

Bruce Springsteen är en riktig folkrockare numera. Om någon skulle sagt det i slutet av sjuttiotalet , så skulle jag bara skrattat. Då var det helt andra rötter som kunde spåras i Bossens musik. Plattor som Born to run, Darkness... och The River hämtade framförallt influenser från sextiotalssoul, Phil Spector och Rock n´Roll. Det dröjde dock inte så länge förrän de mer folkliga sidorna hos Bruce hördes. På albumen Nebraska och The Ghost of Tom Joad är det Woddy Ghutrie ande som svävar över musiken. Senare blommade folkmusiken ut helt och hållet på The Seeger Session.

På nya plattan är Springsteens musik en blandning av klassisk Boss-rock och en närmast irländsk folkrock. Musikerna består till viss del av medlemmar från E-street Band, men det finns också med folk från The Seeger Sessions. Här finns en experimentlusta som imponerar. Denne 62-åring provar och leker med alla sina influenser på ett sätt som få vågar. Det är feta gospelkörer, stråkarrangemang och blåssektioner.  Visst blir det det lite för mycket av alla ingredienser ibland. I "Death of my home town" får blåset, skrålkörerna och hejaramsklappandet mig att tänka på en berusad fotbollsklack.. Dock är det ett av undantagen. För det mesta lyckas Springsteen skapa en musikalisk helhet som jag kallar god smak
Min favoritlåt, just nu, är den Tom Waits doftande Jack of all trades.

Bo Kaspers Orkester - Du borde tycka om mig.

Egentligen gör Bo Kaspers visa. Visserligen djävligt arrangerad sådan, men ändå. Musiken innehåller mycket av det som alltid varit typiskt för denna musikstil. Tydliga melodier, lågt tempo och texter som spelar stor roll för musiken. På denna skiva är det tydligare än någonsin. Visst, bandet klär fortfarande sin musik i pop, jazz och bossakläder, men visa är det likt förbannat.
Redan titeln på plattan fär mig att ana mörker och jag har rätt. Det är en platta fylld med texter om brustna hjärtan, svåra relationer och stora tårar. Ibland kan det kännas lite motsägesfullt när dessa svarta texter möter en smeksam ljudbild, som gjord för gubbar och tanter som inte orkar resa sig ur soffan. Men eftersom jag själv är  gubbe, sväljer jag förstås allt med hull och hår. En rolig grej är att de släppt en extra platta där de kommenterar varje spår.

Plattan

Kommentarspår

Bill Fay - Life is people

Bill Fay släppte sin andra skiva 1971. Den sålde mycket dåligt och följden blev att han fick sparken från sitt skivbolag. Nu, efter 41 år, kommer så hans tredje album.

Vad är det då som gjort att Fay efter alla dessa år gör comeback?

Jo, hans gamla inspelningar har länge spridits på nätet. Allt fler etablerade musiker har börjat nämna Bill Fay som inspiratör. Wilco har tex hyllat Fay, spelat hans låtar och till och med tagit upp den gamla mannen på scen. Under tidigt sjuttiotal hamnade Fays musik någonstans mitt i mellan prog-rocken och folksångarna. Han passade inte in någonstans. Det känns som om att nu har tiden hunnit ikapp denne vemodiga singer/songwriter. Mycket känns igen från de plattor han gjorde för fyrtio år sedan, lika mollstämt, rösten är sig lik och hans texter är fortfarande mystiska. Däremot är inte arrangemangen lika sjuttiotals-psychedeliska längre. Fay har följt med sin tid och ger oss en ljudbild som indiepopare och altcountry-diggare kan känna igen sig i.

Jag tillhör den lilla skara som älskar Fays gamla skivor. Hans nya är väl i klass med dem.

 

Lyssna

Mando Diao - Infruset

 

 

 

Jag såg Mando Diao live för några år sedan. Det var verkligen rockmyten i kvadrat. Bredbent, gapigt och grabbigt. Den nya skivan är något helt annat. Frödings texter har gjort Mando Diao till känslosamma mjukisar. De vrålande gitarrerna hörs knappt. Small Faces och MC5 influenserna har kastats bort, istället är det någon slags piano och stråkdominerad visa. Det kunde blivit ett magplask av alltsammans, men icke.   Med denna platta har bandet nått en helt ny publik.  Mando Diao har plötsligt gått hem i TV-sofforna och tycks sälja mer i Sverige än någonsin. Den intressanta frågan är om detta är en bestående kursändring för bandet eller bara en tillfällig avstickare in i ett vislandskap?

Vad jag tycker? Jo, jag gillar faktiskt Mando Diao när de rockar, men detta är ännu bättre. En av årets allra bästa svenska plattor.

Sextiotalets tjejpop

Plattorna nedan med M.Ward och The Primitives gjorde mig sugen på den musikaliska värld som de inspirerats av. Så jag gick helt enkelt till Spotify och sökte på 60's , girls och groups.
Ett universium öppnade sig! I timmar har jag nu lyssnat på såväl gamla favoriter som helt okända artister.
Vad är det då i denna musik som jag gillarr? Jo, självklar spelglädjen,  stämsången och produktionen. Men framförallt känslan. Vare sig det handlar om  rosenskimrande förälskelse eller krossat hjärta så är alltid känslorna härligt äkta. Självklart är det extremt tonårs naivt, men någonstans där ligger också charmen.
För dem som inte älskar att surfa runt i timmar på  Spotify,  har jag gjort en spellista:

Lyssna här

Ekon från sextiotalet

Här är två plattor vars innehåll är tydligt inspirerat av sextiotalets lite naiva pop.

The Primitives - Echos and RhymesThe Primitives hade sin storhetstid i början på nittiotalet. Med sin raka pop-rock erövrade de listor med framförallt hiten Crash.
Efter mer än femton år av inaktivitet, släpper nu bandet en platta med enbart sextiotalscovers. Egentligen är det logiskt, det tidiga 90-talets brittiska popsound var tydligt påverkat av 60-talets lalliga refränger och enkla rytmer.
The Primitives  tar sig an denna, i många fall, glömda låtskatt med stor kärlek. Min favorit just nu är deras energifyllda version av Jackie de Shanons Till you say you'll be mine

Lyssna här




M. Ward - A wasteland companionEn singer/songwriter som i början av sin karrär var djupt rotad i  folk och country. Det är han fortfarande men det hände något när han började med sidoprojektet She & HIm. Tillsammans med  skådespelaren och sångerskan Zooey Deschanel gjorde han där pop med tydliga blinkningar åt sextiotalets tjejgrupper med mera.
På sin nya soloplatta bjuder Ward oss både  på melankolisk americana och sextiotalspasticher. I en låt som Sweetheart girl doar tjejkörerna och musiken smakar brylkräm och stuprörsjeans. Samtidigt finns här lågmält vackra sånger som The first time  I ran away.
M. Ward har fått en del kritik för denna hejdlösa blandning av stilar, själv tycker jag bara det är uppfriskande.

Lyssna här

Daniel Lemma - Telescope

Daniel Lemma slog igenom med "If I used to loved you" från filmen Jalla Jalla. Det var en låt som förde tankarna till Marvin Gaye och Stevie Wonder . Lemmas musik är dock mycket mer än klassik soul. Här finns framförallt influenser från blues, gospel och folk. Det låter lika mycket Leadbelly som Marvin Gaye.
Med åren har de akustiska inslagen blivit allt tydligare. På Telescope är det lågmält, vackert och avskalat. Precis sådant som jag älskar.

Till detta kommer Lemmas röst, en mer varmhjärtad stämma tror jag inte finns i detta land.

Lyssna här

The Albion Band - The vice of the people

The Albion band är legendariska inom brittisk folkrock. De har  funnits sedan sjuttiotalet med en mängd olika medlemmar som kommit och gått. En har dock alltid varit med, nämligen ledargestalten Ashley  Hutchings.
2011 återbildades Albion band med mycket unga musiker. För första gången ingår inte Ashley i bandet, istället hittar man bl a hans son, Blair Dunlop på gitarr och sång.
Övriga medlemmar är numera:
Gavin Davenport, vocals, guitar, cittern, concertina;
Katriona Gilmore, vocals, fiddle, mandolin;
Benjamin Trott, lead guitar;
Tom Wright, drums, vocals;
Tim Yates, bass, melodeon

Ungdomarna förvaltar verkligen bandnamnet med den äran.  Sällan har jag hört fräckare, tuffare och mer välspelad folkrock. En del av materialet skriver medlemmarna själva. Till exempel är plattans kanske bästa spår,  Coalville, skriven av Katriona Gilmore.
Men, som så ofta på en Albion platta, finns här även traditionella melodier. Ett lysande exempel är den dragspelsgungande Adieu to old England


Lyssna här

Michael Kiwanuka - Home Again

En riktigt bra platta. Om du gillar detta skall du lyssna på Terry Callier. Home again låter nämligen otroligt likt Terry Calliers sjuttiotalsplattor

Lyssna på Home again här

2012 års bästa album - så här långt 3

1. Passenger-All the little lights

2. Tomas Andersson Wij – Romantiken

3. Ferhat Tunç- Dersim - Kirmanciye Laments

4. BraAgas - Fuerte

5. David Myhr- Soundshine

6. Kathleen Edwards - Voyageur

7. Karima Nayt - Quoi d'autre

8. Great lake swimmers - New wild everywhere

9.Badly Drawn Boy - Being Flynn

10. Beth Orton- Sugaring Season

Läs mer om samtliga plattor här

Den slutliga listan

 ny på listan

 

 

 

 

 

 

 

Mumford & sons - Babel

Babel är en skiva med akustisk folkrock. Om man tittar på Spotifys toplist och klickar på "in sweden", så ser man att detta album ligger på femte plats. Mumford & sons är omgiven av artister som Petra Marklund (September), Justin Bieber och Maroon 5 .
 Det är ganska osannolikt att ett band som har gamla amerikanska folksångare som största influens är lika populära som allehanda listpop. En sång som Lover's eyes kunde lika gärna vara gjord av Woddy Ghuthrie 1935, men nu finns den alltså med på en storsäljande platta 2012.

Jag har ingen bra förklaring till detta, är bara glad över att dessa engelsmän gör amerikansk folkrock som många fler än jag gillar.

Lyssna här
Är du intresserad av bandets rötter kan du lyssna här eller så kan du fortsätta att läsa denna blogg. Här skrivs det en hel del om artister som Mumford & Sons inspirerats av.