fredag 31 december 2010

Andras årslistor

Det är likadant varje år. Först lägger jag ut min årsbästa lista, sedan ägnar jag några dagar åt att läsa andras årslistor. Då upptäcker jag hur mycket bra musik jag missat under året. Klicka dig in på mina favoritbloggar, här till höger. Du kommer att finna massor av fantastiska musiktips.
Min egen årslista finner du i inlägget nedan.
Vill du ha mer av mina listor? klicka då på etiketten "Listor".

onsdag 22 december 2010

2010 års bästa album


Min presentation av årets bästa album blev lite väl rörig. Jag gör därför en sammanställning av hela listan.

1Natalie Merchant – Leave your sleep
Se förra inlägget

2 The new pornographers - Together
Som vanligt serverar The New Pornographer härlig powerpop. Jag blir glad av det här. Det är snyggt, skickligt och kul. Vad mer kan man begära.

3 Basia Bulat - Heart of my own
Basia Bulat har gjort det igen. Hennes andra album är minst lika bra som debuten. Rösten tränger sig på, vägrar att släppa greppet och växer i mig. Arrangemangen är små och stora på en gång. Likt en akustisk Phil Spector skapar hon en ljudbild som ofta växer.

4 Stornoway – Beachchomber’s Windowsill
Jag har blivit barnsligt förtjust I denna skiva. Det är enkelt, popigt och folkligt på en och samma gång. Jag blir smekt med öppen hand, samtidigt som fötterna har svårt att inte stampa takten

5 Säkert – Facit
Annika Norlin är i en klass för sig själv i detta land. Det som imponerar allra mest är texterna.

6. Joel Alme – Waiting for the bells
Den här plattan har rusat upp på årsbästa listan under de senaste dagarna. Joel Alme gör musik med stora, svulstiga arrangemang och med rockhistorien i ryggmärgen. Det är lätt att ryckas med av igenkännandets glädje . Alme är tydligt inspirerad av såväl klassisk rock som crooner smör. Hans röst håller inte alltid men vad gör det när han fyller mig med sådan glädje och värme.

6 Toni Holgersson – Ibland kallar jag det kärlek
Årets bästa "ensam ledsen gubbe med akustisk gitarr"

6. Tunng - ...And then we saw land
Detta är gruppens fjärde album och och till viss del låter det som förut. Lågmälda, akustiska låtar som utsmyckas med elektroniska ljud. Det låter som skogen och storstaden på en gång.

7 Midlake – The courage of others
Med sitt nya album har de gått över atlanten och tagit starka intryck av den tidiga brittiska folkrocken. Det är inte svårt att höra tydliga influenser av Pentangle, Fairport Convention och tidiga Strawbs. Som tur är har bandet förmågan att göra något alldeles eget av innehållet i den musikaliska kompost som de grävt i.

8 Teenage Fanclub - Shadows
Visst känns bandet igen, men det är mer Byrds än Big Star som utgör inspirationskällan numera, åtminstonde låter det så. Ofta är det de akustiska gitarrerna som dominerar, musiken har inte längre bråttom och stämmningen är vuxet eftertänksam. Låtarna kryper upp i knät på mig likt en spinnande katt och där lär de ligga länge.

9 Northern Portrtait .Criminal art lovers
Ett dansk band som jag aldrig hade hört talas om innan . Framförallt låter det mycket The Smiths om det här. Särkilt eget är det kanske inte, men vad gör det när melodierna håller genomgående hög kvalité. Detta är musik som har visat sig vara perfekt att resa till. Bil, buss eller tåg spelar ingen roll, låtarna blir till ett soundtrack.

10. Tomas Andersson Wij - Spår
Det är lo-fi Wij som presenterar sig. Producenten Tobias Fröberg har skalat av allt vackert och gett Tomas en råare och primitivare ljudbild.

10. Richard Thompson - Dream Attic
Det är några saker som gör detta till den bästa Thompson plattan på många år.
- Den är inspelad live
- Han spelar gitarr bättre än någonsin.
- Det ingår fiol i sättningen

10. Peter Gabriel - Scratch my back
En cover platta som inte är lik någon annan. En Gabriel skiva som inte är lik någon annan.

11. Ola Magnell - Rolös
Han blir bara bättre med åren

12. Natacha Atlas – Mounqaliba
Arabiska klanger möter västerländsk kammarmusik och kryddas med jazzanslag.

13. The Gaslight Anthem - American slang
För mig är detta riktig bilåkar-rock. Musiken bygger på lika delar Springsteen och Clash, kryddat med karameller.
Låtarna har en otroligt hög och jämn kvalité. Detta funkar som energikick när jag har slut på både vitaminer och kaffe

14.Laura Marling – I speak because I can
Årets bästa "ensam ledsen tjej med akustisk gitarr"

15. Zibur – Zibur och havet
Svensk Klezmer

16. Erland and the carnival – Erland and the carnival
Detta är ett ett album som kombinerar sextotalets folkrock med modernare rock. Simon Tong (ex the Verve) är en av medlemmarna och stundtals låter det mycket 80-och 90-tals indie. Låtvalet är dock speciellt. Skivan består till viss del av traditionella folklåtar

17. Southside Johnny – Pills and Ammo
Springsteens kompis är sig lik. Fläskig blåssektion, raspig röst och sanslöst ös.
Ingenting tycks ha hänt sedan jag såg bandet för över tjugo år sedan. Mig gör det ingenting. Varför ändra på något som är närmast perfekt?

18. Steve Dobrogosz and Anna Christoffersson – Covers
Efter två hyllade album med Steves egna kompositioner, gör här denna duo en ren coverskiva. Steve spelar, som vanligt piano likt en gud och Anna sjunger som en sådan. Det som sänker är ibland låtvalet.

19. Bellowhead – Hedonism
Ännu ett band med fläskig blåssektion, men här är det frågan om brittisk folkmusik/folkrock. Det svänger!

20. Gogol Bordello – Trans-Contental-Hustle
New Yorkband med bandmedlemmar som har rötter i Östeuropa. Har släppt skivan Trans Continental Hustle i år.
Zigenarpunk som gör en glad!!
SPELLISTA SPOTIFY

2010 års bästa album Plats 1


Det hann bli september innan jag upptäckte denna skiva. Jag har sedan dess varit helt fångad av musiken på Leave your sleep

Materialet till albumet har vuxit fram när Natalie har berättat, sjungit och läst för sin dotter. Det är barnramsor och andra dikter, tonsatta av sångerskan själv. Detta skulle kunna bli hur tråkigt som helst, men Natalie Merchant är allt annat än tråkig. Hon har gjort en nyfiken och modig musikalisk vandring ända sedan hon lämnade gruppen 10 000 Maniacs och detta är på många sätt kronan på verket.
Musiken sticker åt många olika håll. Det är mest folkmusik, men även pop,jazz och t o m reggae. Ändå känns det inte splittrat. Det som håller ihop plattan är Natalies röst. Hon har en förmåga att få allt att låta viktigt oavsett vilken genre hon rör sig i. Albumet är gjort med omsorg och med massor av musiker. Det rymmer hela 26 låtar.

2010 års bästa album Plats 6-2

6 Toni Holgersson – Ibland kallar jag det kärlek
6. Joel Alme – Waiting for the bells

Den här plattan har rusat upp på årsbästa listan under de senaste dagarna. Joel Alme gör musik med stora, svulstiga arrangemang och med rockhistorien i ryggmärgen. Det är lätt att ryckas med av igenkännandets glädje . Alme är tydligt inspirerad av såväl klassisk rock som crooner smör. Hans röst håller inte alltid men vad gör det när han fyller mig med sådan glädje och värme.
5 Säkert – Facit
4 Stornoway – Beachchomber’s Windowsill
3 Basia Bulat - Heart of my own
2 The new pornographers - Together


Vill du läsa mer om albumen? Klicka på länken nedan.

tisdag 21 december 2010

2010 års bästa album Plats 10 - 6

10. Tomas Andersson Wij - Spår
9 Northern Portrtait- Crininal Art Lovers
8 Teenage Fanclub - Shadows
7 Midlake – The courage of others
6. Tuung - ...And then we saw land


Vill du läsa mer om albumen? Klicka då på etiketten nedan.

söndag 19 december 2010

2010 års bästa album Plats 14 - 10b

14.Laura Marling – I speak because I can
13. The Gaslight Anthem - American slang
12. Natacha Atlas – Mounqaliba
11. Ola Magnell - Rolös
10 a. Peter Gabriel - Scratch my back

10 b. Richard Thompson - Dream Attic

Ärligt talat har jag haft lite svårt för Thompsons musik på senare år. Det har varit för mycket upptempolåtar för min smak. När det var som sämst lät det som en folklig Chuck Berry. Även på denna skiva är det mycket snabba låtar, men det är några saker som ändå gör Dream Attic till den bästa Thompson plattan på många år.
- Den är inspelad live
- Han spelar gitarr bättre än någonsin.
- Det ingår fiol i sättningen

Vill du läsa mer om nummer 14- 10a? Klicka på etiketten nedan.

Robert Broberg -Jag letar efter mig själv


Året var 1972, tror jag. Storebror kom inrusande bland de mossgröna medaljongtapeterna med en LP i hand.
- Lyssna på detta, sa han och satte på skivan.
Det var Robert Brobergs senaste. Jag tog omslaget i min hand och läste låttitlarna:
"Jag letar efter mig själv"."Jag har alltid trott att jag skulle bli nå't stort".
"Allt det gamla har gått i kras för mig". "Det finns ett tomrum", o s v. Detta verkade verkligen inte vara någon vanlig "Robban" skiva.

- Han har blivit knäpp, sa brorsan, medan Broberg sjung "fittan" så att t o m högtalaren tycktes bli generad.

Vad hade då hänt med denna svensktopps-artist och hylandshörna stjärna? Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning och detta märktes tydligt på den LP som storebror kommit hem med.
För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn där i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig.
Även musiken på "Jag letar efter mig själv" skiljde sig från det Broberg gjort tidigare. Det var musik som låg mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen.

Nu, många, många år senare, håller plattan än. Trots att jag inte är någon hormonstinn tonåringen längre, slås jag fortfarande av de otroligt starka känslorna.
Lyssna på plattan här:
Robert Broberg - Jag letar efter mig själv

lördag 18 december 2010

Guld från skivhyllan

Jag har skapat en ny etikett. Klickar du på "Guld från skivhyllan" så kommer du att kunna läsa om älsklingsalbum från min skivsamling. De flesta har många år på nacken, men alla håller för lyssning än idag. När årsbästalistorna är färdiga kommer det nog att skrivas om en hel del guld från skivhyllan.

Jag rekomenderar förresten att du använder dig av mina etiketter när du söker efter läsning på denna blogg. Bland etiketterna kan du finna ämnen som Folkrock, Hjältar hyllas, Musikfilosofi m m. Lycka till med läsningen.

torsdag 16 december 2010

2010 års bästa album Plats 20-15

20. Gogol Bordello – Trans-Contental-Hustle
19. Bellowhead – Hedonism
18. Steve Dobrogosz and Anna Christoffersson – Covers
17. Southside Johnny – Pills and Ammo
16. Erland and the carnival – Erland and the carnival
15. Zibur – Zibur och havet

Vill du läsa mer om albumen? Klicka på etiketten; "Skivor från 2010"

tisdag 14 december 2010

2010 års bästa lyssnar-miljöer



Det fanns en tid då jag bara hade en lyssnarmiljö. Det var hemma i soffan, med eller utan kompisar.
Numera har jag med mig musik var jag än är. Här listas var någonstans jag lyssnat bäst under det gångna året.


1. Hemma med en vän (Ur Högtalare)
Denna klassiker är fortfarande nummer ett, särkilt om vännen är lika nördig som jag. Man får dock passa sig så man inte analyserar för mycket och missar själva lyssnandet

2. På Bussen genom Smålands skogar i regn (Hörselsnäckor)
En filmisk upplevelse. Trolsk och drömsk musik gör sig bäst, men det får inte vara för lågmält, då hör man bussens motor.

3. På tåget i snö (Hörselsnäckor)
Här passar av någon anledning snabbare musik. Låtarna skall rusa fram i dunka, dunka tempo. Småbrötig gubbrock passar utmärkt

4. Vid gräsklipparen (Hörselsnäckor, plus hörselkåpor)
Hög volym gäller här. Ballader är bannlysta

5. I Bilen (Ur högtalare)
Inte så häftigt som man kan tro. Åker ofta bil med familjen och får sällan bestämma låtval. Barnen spelar sin hårdrock, RnB och annat obegripligt, men ibland kommer det en låt som alla gillar. Det är lycka det.

6. På cykel (Hörselsnäckor)
En gammal favorit. Numera cyklar jag dock ganska sällan och iPoden har krånglat. Inget kul med hackande låtar, inte ens på cykeln.

7. På Fest (Har aldrig provat med hörselsnäckor)
Inget för en musiknörd. Fartiga låtar som man känner igen funkar, resten glider bara förbi i det allmänna snattrandet

8. Vid dammsugaren (Trådlösa hörlurar)
Här gäller samma sak som på fyran, med den skillnaden att man kan googla på artisterna samtidigt.

9. På kontoret (Ur högtalare eller hörlurar)
Funkar utmärkt om ni frågar mig, tyvärr håller mina jobbarkompisar för öronen hela tiden. Alternativet med hörlurar funkar också bra, om det inte vore för att folk knackar mig på axeln stup i kvarten.


10. I Sängen (Ur högtalare eller hörlurar)
Katastrof! Jag somnar

söndag 12 december 2010

Folk & Rackare - Rackarspel


Jag var fortfarande tonåring. Den musik jag lyssnade på var nästan uteslutande rock och pop. Då fick jag denna skiva i min hand. Ett antal medeltida sånger, kompade med bara akustiska instrument, var det verkligen något för mig? Jo, när öronen fått vänja sig lite så insåg jag snart hur tidlös denna musik var.

Så här trettio år senare är det bara att konstatera; Rackarspel har haft mycket stor betydelse för utvecklingen av svensk folk och folkrock. Det var visserligen fler som förnyade svensk folkmusik på sjuttiotalet, men de flesta andra sysslade med spelmanslåtar, inte ballader. Ulf Gruvberg och Karin Kjellman hade sedan flera år gjort traditionella ballader och visor,men de var först med detta album som alla pusselbitar föll på plats. Norrmännen Trond Villa och Jørn Jensen anslöt sig och Folk & Rackare bildades. Tillsammans skapade de en fantastisk skiva med musik som åtminstonde jag aldrig hade hört maken till. Det råder inget tvivel om att kvartetten var kraftigt påverkade av sjuttiotalets brittska folkrock, men de lyckades verkligen skapa en alldeles egen svensk variant.

lördag 11 december 2010

2010 års bästa låtar

I år har jag framförallt lyssnat på ny musik via Spotify. Det har inneburit nästan obegränsad tillgång till ny musik. Ibland har det blivit för mycket. Det har varit svårt att ta sig tid till hela album. Ofta har jag flackat mellan olika skivor, lyssnat på en låt här och en annan där. Av den anledningen är kanske 2010 låtarnas år, mer än något annat.
Här kommer en lista på årets bästa låtar.


1.Toni Holgersson - Och så går dessa dagar
2.The New Pornagrapher - Crash years
3.Natalie Merhant - The man in the wilderness
4.Basia Bulat - If it rains
5.Tracey Thorn - Oh, the divorces
6.Tunng - October
7.Natacha Atlaz - Maakan
8.Plura - Logiskt
9.Southside Johnny and the Asbury jukes - Strange strange feeling
10.Ola Magnell - Sång för de svikna
11.Carl-Johan Vallgren - Bortom den stora bron
12.The Avett Brothers - Kick drum heart
13.Stornoway - I saw your blink
14.Säkert - Dansa, fastän
15.Steve Dobrogosz and Anna Christoffersson - Like a hurricane
16.Oscar Danielson - Besvärjelse ( Vi kommer älska dig då)
17.Teenage Fanclub - Baby Lee
18.The Gaslight Anthem - Stay lucky
19.Midlake - Acts of man
20.Norhern Portraits - Life return to normal
21.Peter Gabriel- The boy in the bubble
22.Youssou N'Dour - Don't walk away
23.Zibur - Jordens timme
24.Tomas Andersson Wij - Bättre än ingenting
25.Dundertåget - Vingars rus
26.Håkan Hellström - River en vacker dröm
27.She and Him - Don't look back
28.Band of Horses - Factory
29.Gotan - La Gloria
30. Laura Marling - Devil spoke
SPOTIFY SPELLISTA

Glöm inte kommentera!

Trots att trafiken på denna blogg är större än någonsin, så har kommentarerna minskat. Det tycker jag är synd. Kommentarerna gör sidan mer levande och mig gladare.

Youtube - länkar med musik från 2010

Svenska Klezmerorkestern Zibur har gjort ett album som heter Zibur och havet. Här är ett smakprov:



M Ward och Zooey Deshanel har tillsamman bildat duon She and him. I år har de släppt sin andra skiva; Volume two.


Elvis Costello har släppt ett splittrat album, men detta är en höjdare:


Steve och Anna:

fredag 10 december 2010

Bra singer songwriters 90-00 tal

Artist och deras bästa platta

1. Basia Bulat - Heart of my own
1. Natalie Merchant - Tigerlily
2. Ane Brun - Spending time with Morgam
3. Laura Marling - alas I cannot swim
4. Bon Iver - for Emma, forever ago
4. Sufjan Stevens - Seven swans
5. Ray Lamontagne - Gossip in the grain
6. David Gray - White ladder
7. Damien Rice - 0
8. Jeff Buckley - Grace
9. Catherine Feeny - Hurricane Glass
10. Jose Gonzalez - Veener
11. Bryan Adams - Heartbreaker
12. Regina Spektor - Begin to hope
13. Emma Nordenstam - Varje Flickas dröm
14. Bonnie "Prince" Billy/ Will Oldham
15. Elliott Smith - Either/ or
16. Ulf Sturesson - Allt jag ville säga
17. Beth Orton - Comfort of strangers
18. Josh Rouse - Subtitulo
19. Magnus Johansson -
SPELLISTA SPOTIFY

torsdag 9 december 2010

Två till från 2010

Gaslight Anthem - American slang
För mig är detta riktig bilåkar-rock. Musiken bygger på lika delar Springsteen och Clash, kryddat med karameller.
Låtarna har en otroligt hög och jämn kvalité. Detta funkar som energikick när jag har slut på både vitaminer och kaffe.

Peter Gabriel - Scratch my back
Ensam med stråkar tar sig Gabriel an andras låtar. Denna coverplatta är olik alla andra coverplattor. Denna Gabrielskiva är olik alla andra Gabriel skivor. Det är långsamt, naket, innerligt och otroligt bra. Ofta tar Peter en känd låt och gör den till något helt nytt. Paul Simons "Boy in the bubble" är ett lysande exempel. I orginal är sången en rytmisk pastill som t o m får mig att vilja dansa. Med sin otroliga röst gör Gabriel den till en hjärtskärande psalm som går rätt in i mig och ställer till revolution, åtminstonde i de dryga fyra minuter som sången varar.

fredag 3 december 2010

Tomas Andersson Wij - Spår

Jag har alltid gillat Tomas musik. Han formligen dryper av Nick Drake och Jackson Browne influenser. På sin senaste skiva har han dock bestämt sig för att göra något nytt. Melodierna är väl sig ganska lika men arren är annorlunda. Det är lo-fi Wij som presenterar sig. Producenten Tobias Fröberg har skalat av allt vackert och gett Tomas en råare och primitivare ljudbild. För mig är det som att försöka göra min snälla huskatt till en raggig vildkatt, det blir inget bra. Låt Thomas vara den huskatt han är. Som tur är överlever ofta Tomas melodier och texter de tråkiga arrangemangen. Det gör att "Spår" trots allt är en skiva som är klart lyssningsvärd.

onsdag 1 december 2010

Bra singer/songwriters - 80 tal

Fanns det några singer/songwtiters på åttiotalet? Frågan är verkligen berättigad. Under första delen årtiondet var denna musikgenre i det närmaste utdöd. Självklart fanns det några kvarlevor från sjuttiotalet, men flera av dem anpassade sig och lät lika synthskadade som alla andra. Under mitten av åttiotalet händer det dock någonting. Det börjar med Suzanne Vega och Billy Bragg och snart kommer det en flodvåg av nya, unga singer/songwriters.Här listas några av dem tillsammans med deras bästa album:

1. Billy Bragg – Workers playtime
2. Indigo Girls – Indigo girls
3. Suzanne Vega – Suzanne Vega
4. Ben Watt – Northmarine drive
5. Luka Bloom – Riverside
6. Maria McKee – Maria McKee
7. Michelle Shocked – Short smart and shocked
8. Shawn Colvin – Steady on
9. Victoria Williams –
10. John Wesley Harding – Here comes the groom
11. Clive Gregson - Strange persuasions
12. Kajsa och Malena – Historier från en väg
13. Toni Holgersson –Louise och Kärleken
14. Tracey Chapman –
15. Peter Case

SPELLLISTA SPOTIFY

måndag 29 november 2010

Årets bästa album?

Vilken är nu årets bästa skiva. Jag har listat ca 20 album på denna blogg. Numrering har jag dock struntat i, men det är klart att den kommer, det är ju viktiga grejer. Självklart måste man veta vilken som var 2010 år bästa. För att inte tala om hur viktigt det är att veta vilken skiva som blev tolva. tretton och nummer tjugo.
Allt det där kommer, men än så länge är det faktiskt några dagar kvar på året. Rent teoretiskt kan det dyka upp en platta på en av årets sista dagar och sno åt sig första platsen.
Vi får se. Vilken är årets bästa platta enligt dig?

söndag 28 november 2010

Fler bra skivor från 2010

Southside Johnny and the Asbury Jukes - Pills and Ammo
Springsteens kompis är sig lik. Fläskig blåssektion, raspig röst och sanslöst ös.
Ingenting tycks ha hänt sedan jag såg bandet för över tjugo år sedan. Mig gör det ingenting. Varför ändra på något som är närmast perfekt?

Bellowhead - Hedonism
Ännu ett band med fläskig blåssektion, men här är det frågan om brittisk folkmusik/folkrock. Det svänger!

Säkert! - Facit
Annika Norlin är i en klass för sig själv i detta land. Det som imponerar allra mest är texterna.

Dungen - Skit i allt
Sextiotals psykedelia blandas med folkmusik och det blir Dungen.


Laura Marling - I speak becuse I can
Årets bästa "ensam ledsen tjej med akustisk gitarr"


Toni Holgersson - Ibland kallar jag det kärlek
Årets bästa "ensam ledsen gubbe med akustisk gitarr"

Ola Magnell - Rolös
Jag tycker han bara blir bättre med åren.

Andra Generationen - Hippare Hoppare
Trots buskistendenser i texterna kan jag inte låta bli att älska denna balkanmusik på göteborska.

Alla album finns på Spotify

måndag 22 november 2010

Fler album från 2010

The Midlake – The Courage of others
Midlake är lite av en musikalisk kameleont. Förra skivan lät mycket amerikansk folkrock. Med sitt nya album har de gått över atlanten och tagit starka intryck av den tidiga brittiska folkrocken. Det är inte svårt att höra tydliga influenser av Pentangle, Fairport Convention och tidiga Strawbs. Som tur är har bandet förmågan att göra något alldeles eget av innehållet i den musikaliska kompost som de grävt i. Det gör The courage of others till en mycket lyssningsvärd platta.

Northern Portraits - Criminal art lovers
Ett dansk band som jag aldrig hade hört talas om innan . Framförallt låter det mycket The Smiths om det här. Särkilt eget är det kanske inte, men vad gör det när melodierna håller genomgående hög kvalité. Detta är musik som har visat sig vara perfekt att resa till. Bil, buss eller tåg spelar ingen roll, låtarna blir till ett soundtrack.

The New Pornographer – Together

Som vanligt serverar The New Pornographer härliga powerpop mackor. Jag blir glad av det här. Det är snyggt, skickligt och kul. Vad mer kan man begära. Min favoritlåt just nu är Crash years, det är bara att vissla med.

Stornoway- Beachcomber ’s windowsill
Jag har blivit barnsligt förtjust I denna skiva. Det är enkelt, popigt och folkligt på en och samma gång. Jag blir smekt med öppen hand, samtidigt som fötterna har svårt att inte stampa takten.

lördag 20 november 2010

Steve Dobrogosz och Anna Christoffersson - Covers

Efter två hyllade album med Steves egna kompositioner, gör här denna duo en ren coverskiva. Steve spelar, som vanligt piano likt en gud och Anna sjunger som en sådan. Det som sänker är ibland låtvalet. I sånger som Ave Maria, Just the way you are och I heard it through the grapenine låter duon mer pianobar än pianopar. Det är synd, för vanligtvis är Steve och Anna det bästa pianopar man kan tänka sig. Det visar de också i en sång som Ol have nothing, där sjunger Anna med en sådan innerlighet att nackhåren reser sig. Som helhet får skivan godkänt men inte mer.

måndag 8 november 2010

Erland and the Carnival

Detta är ett ett album som kombinerar sextotalets folkrock med modernare rock. Simon Tong (ex the Verve) är en av medlemmarna och stundtals låter det mycket 80-och 90-tals indie. Låtvalet är dock speciellt. Skivan består till viss del av traditionella folklåtar.

söndag 24 oktober 2010

Natacha Atlas – Mounqaliba



Arabiska klanger möter västerländsk kammarmusik och kryddas med jazzanslag. Trummaskinerna och syntmattorna är borta, istället är det varsamma arrangemang med stråkar och andra akustiska instrument.
Det är i korta drag vad detta album innehåller. Men här finns framför allt Natachas röst, själ och hjärta. Allt detta gör skivan till så mycket mer än bara ännu en världsmusikskiva. Det är toner för mörka kvällar, när regnet faller och höstlöven virvlar in genom dörrspringan. Ett av de mer överraskande spåren på plattan är när Atlas tar sig an Nick Drakes – Riverman. Denna superengelska låt får här ett härligt arabiskt arr.
Ännu en gång har det bevisats; blandat är bäst.

söndag 10 oktober 2010

Bokrecension



Kenneth Gärdestad, Keijo Limatainen - Jag vill ha en egen måne. Boken om Ted Gärdestad.

Kenneth Gärdestad berättar i denna bok om sin berömda bror. Till att börja med är det en beskrivning av en mycket ung man som sprudlar av kreativitet och som tycks lyckas med allt han företar sig. Redan som tonåring hade Ted enorma framgångar, först som tennisspelare, men framförallt som popstjärna. Längre fram i boken smyger sig smärtan in. Ted grubblar och söker sanningar. Han hamnar i Baghwanrörelsen och förändras som person. Flera av de som stod Ted nära intervjuas. Många beskriver den enorma skillnaden mellan den utåtriktade ynglingen med massor av humor och den inåtvända och psykotiska vuxen-Ted.
Berättelsen griper tag i mig. Mycket ingående får jag som läsare följa Teds psykos och hans försök att komma tillbaka. Hur han kämpar mot röster, vanföreställningar och illasinnade rykten. I Kenneth Gärdestads berättelse finns mycket sorg men också en imponerande syskonkärlek som aldrig tycktes svikta, trots alla prövningar.
En av de starkaste avsnitten i boken är när Kenneth berättar om hur han skriver texten till " I den stora sorgens famn". I husets övervåning kämpar han med orden till låten, samtidigt hör han hur Ted bankar i väggar och vrålar ut sin ångest en våning ner. Resultatet blev en av de mest gripande sånger som gjorts på svenska språket. Läs och lyssna här.
Kenneth blev förvånad över att Ted godkände den texten. "Kanske han medvetet lät mig uttrycka min sorg för att både han och jag behövde det", berättar Kenneth.
Boken slutar inte med Teds självmord, utan de sista sidorna är istället kärleksfulla kommentarer från några av Teds vänner. Det är ett hoppfullt slut som gör mig som läsare övertygad om att Teds personlighet och musik kommer att leva vidare länge, länge.

lördag 2 oktober 2010

Låtarna som får män att gråta

Vilka låtar får fullvuxna män att gråta? Brittiska upphovsrättsorganisationen (wow! vilket långt ord!) PRS for music har frågat 1 757 män och reultatet ser ni här:

1. Everybody hurts - REM
2. Tears in heaven - Eric Clapton
3. Hallelujah - Leonard Cohen
4. Nothing compares to you - Sinead O´Connor
5. With or without you - U2
6. Drugs don't work - The Verve
7. Candle in the wind - Elton John
8. Streets of Philiadelphia - Bruce Springsteen
9. Unchained melody - Todd Duncan
10. Angels - Robbie Williams

Min etta är denna:

lördag 25 september 2010

Teenage Fanclub - Shadows


Teenage Fanclub kom ångande tidigt nittiotal med en powerpop som doftade Big Star och Badfinger lång väg. Under nittiotalet ägnade jag mig mest åt blöjbytet, så TF var inget som jag tog till mig direkt. Först i efterhand har jag t ex förstått vilken bra platta Grand Prix är. Tunga gitarriff, skicklig stämsång och starka melodier är det som dominerar Grand Prix. Deras nya platta-Shadows- är något annat. Visst känns bandet igen, men det är mer Byrds än Big Star som utgör inspirationskällan numera, åtminstonde låter det så. Ofta är det de akustiska gitarrerna som dominerar, musiken har inte längre bråttom och stämmningen är vuxet eftertänksam. Låtarna kryper upp i knät på mig likt en spinnande katt och där lär de ligga länge.

tisdag 21 september 2010

Sandy Denny



Sandy Denny sjunger som en ängel men med ett blödande hjärta.
Få artister har fungerat så bra när jag varit olyckligt kär eller tyckt allmänt synd om sig själv. I hennes vackra stämma kan jag höra ett mörker som lockar, men också ett hopp.

Sandy Denny var i sena tonåren när hon drog omkring på Londons folkklubbar och drömde om att bli en stor folksångerska. I denna miljö lärde hon bl a känna Jackson C Frank, en ung och okänd amerikansk sångare.
Jackson och Sandy var för en tid ett par och han var en av dom som uppmanade henne att skriva egna låtar. En av de första hon skrev var, "Who knows where the times goes". Denna sång blev hennes mest kända och har gjorts i en mängd coverversioner.

Sandy blev 1967 medlem av The Strawbs och gav tillsammans med dem ut ett album. Detta samarbete blev dock kort. 1968 var det istället dags för Sandy att göra entré i en annan grupp; Fairport Convention.
Tillsammans med Fairport var Sandy pioniär inom brittisk folkrock. Inspirerade av det The Band gjort på andra sidan Atlanten, bestämde de sig för att blanda traditionell brittisk folk med modern rock. Det bästa resultatet blev albumet; Leige and Lief.

När Fairport Convention var på höjden av sin popularitet hoppade Sandy av gruppen. Hon bildade istället bandet Fotheringay och gav så småningom även ut soloalbum. I slutet av sin karriär fick hon allt större problem med alkohol. Hon levde ett hårt liv, vilket bla ledde till att hennes man - Trevor Lucas - tog deras gemensamma dotter och flyttade hem till Australien. Våren 1978 föll Sandy Denny ner för en trappa och slog sig så illa att hon senare dog i sviterna. Hon avled den 21 April 1978, blott 31 år gammal.
Hon var inte bara en fantastisk sångerska utan också en av de bästa låtskrivarna någonsin. Kanske är det därför som flera av dagens unga kvinnliga musiker anger henne som en viktig inspiration. Beth Orton och Natalie Merchant är två exempel

Här är -enligt mig- de bästa album som Sandy medverkar på:
Med Fairport Convention:
1969 (January) What We Did on Our Holidays -Fairport Convention
1969 (June) Unhalfbricking -Fairport Convention
1969 (December) Liege & Lief - Fairport Convention
1975 Rising for the Moon Fairport Convention

Med Fotheringay:
1970 (June) Fotheringay -Fotheringay Studio

Solo:
1971 The North Star Grassman and the Ravens
1972 Sandy
1973 Like an Old Fashioned Waltz
1977 Rendezvous

måndag 20 september 2010

Mikael Ramel


Mikael Ramel har arbetat med musik sedan sextiotalet och gett ut omkring tio album, ändå tycks han fortfarande vara mest känd för att han är son till Povel.

I Slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet var han en av pionjärerna i svensk rockmusik. Med Steampacket och så småningom solo, gjorde han nyskapande musik med influenser från såväl amerikansk rock som svensk folkmusik.
Mikael Ramel tillhörde vid denna tid flumproggen, alltså den del av proggrörelsen som spelade mer musik än vad de läste partibok. Kretsarna runt Fläsket brinner och Kebnekaise var hans musikaliska miljö, men i motsatts till dessa grupper gjorde Mikael textburen musik.
Hans första album- Till dig - kom 1972 och var något nytt i svenskt musikliv. Nog tycker jag att jag kan höra såväl Santana, Jefferson Airplan, svensk folkmusik och lite cirkus i den musik som finns på ”Till dig”. Även omslaget är annorlunda för sin tid. Det föreställer varken en välkammad Björn Skifs eller ett nymålat folkuppror. Istället är det en glad hippie som kommer springande emot en, nämligen Mikael Ramel. På många sätt var det just det han var, Mikael, en glad hippie. I sånger som ”Pengar” och ”Långt in i naturen” hyllas enkelt liv och vacker natur, det var något helt annat än Blå tågets analyser av kapitalismen eller Nynningens hyllningar till kommunismen. Mikael var nog aldrig riktigt rumsren i proggrörelsen. Visserligen fanns det fler hippies i rörelsen men de hade oftast vett att vara instrumentala.
Musikaliskt fortsatte Ramel på en spännande resa under sjuttiotalet. Med jämna mellanrum samarbetade han med grupper som Fläsket brinner och Splasch.
Under senare år har Mikaels musik blivit allt mer vispräglad och länge har han kombinerat artistlivet med arbetet som musikterapeut . Så sent som 2006 släppte han ett album som är helt okey

Mikael Ramels fyra första album är också hans bästa:
Till dig
Extra Vagansa
Tredje skivan
Rycker dig i svansen

Det rasslade till!


Jag erbjöd Spotify invites i förra inlägget. Plötsligt blev det en väldig aktivitet på sidan. Kul. Hoppas ni som gick in på denna blogg för att få en invite kommer tillbaka och fortsätter att läsa Folk och Fä.

lördag 18 september 2010

I valtider 2

Här är en Spotyfylänk där du finnar drygt 20 politiska sånger. Lyssna!! Har du inte spotify, så säg till i en kommentar. Då får du en invite av mig.



http://open.spotify.com/user/drake2/playlist/7bMJtT6CLdcIiXBh4GCmUc

måndag 6 september 2010

Björn Holm är död

Den 15 augusti 2010 dog låtskrivaren och artisten, Björn Holm. Han blev bara 54 år. Björn släppte fyra LP skivor under åttiotalet. Egentligen var åttiotalet helt fel tid för Björn Holm. Han var en klassisk singer/songwriter med Joni Mitchell och Jackson Browne som sina stora förebilder. Men hans album dränktes i syntar, för så var tidsandan. Det var först på hans sista skiva, "Nya vänner" som han fick de arrangemang han förtjänade. I en av sina bästa sånger sjunger Björn Holm:
"Jag tänder ett ljus
och tänker på ditt som brunnit ut
Jag hoppas du är hemma tillslut"
De orden passar bra nu.

Att hitta musik av Björn Holm idag är inte lätt. Det är de gamla LP - skivorna som man får lyssna på. Jag tror inte att någonting finns på CD, på Youtube hittar man dock några få låtar. Här är en av de minst syntskadade.


söndag 29 augusti 2010

Singlarna på Spotify

När jag var sju eller åtta köpte jag min första singel. Den kostade sju kronor och hette Summer Wine, det var Lee hazlewood och Nancy Sinatra som sjung. Efter detta första inköp handlades singlarna i någorlunda rask takt, fram till tolvårsåldern, då tog LP:n över. Under slutet av sjuttiotalet köpte jag inte en enda singel, det var först i tjugoårsåldern som jag tog upp min gamla vana igen. På singel köpte jag ofta musik som skilde sig från det jag hade på LP. Det var fartigare, popigare och ibland smörigare. Det blev så småningom några hundra singlar innan vinylsingeln dog i början av nittiotalet. Dessa små plastbitar har sedan dess legat i hyllorna och samlat damm. Där ligger de än, men numera kan jag dessutom spela dem på spotify. Jag har nämligen ghort en spellista där drygt hundra av mina gamla singlar finns med.

Lyssna vetja:
Mina vinylsinglar

måndag 9 augusti 2010

Tunng - ...and then we saw land

För några år sedan dök begreppet; "Folktronica" upp. Till stor del var det musik som skapades med akustisk gitarr och electroniska ljud från laptopen. Det mest omtalade namnet i denna lilla våg av nyfolk var Tunng.
Detta är gruppens fjärde album och och till viss del låter det som förut. Lågmälda, akustiska låtar som utsmyckas med elektroniska ljud. Det låter som skogen och storstaden på en gång.
Problemet med de tidigare Tunng plattorna har varit att arren har varit bättre än låtarna. Roliga arrangemang och nya ljud håller inte i längden om det saknas bra melodier. På ..and then we saw land har man löst detta genom att helt enkelt skriva bättre melodier än någonsin. Det som också känns nytt på detta album är att man inte nöjer sig med att inspireras av sjuttiotalets folkrock och psychedelia. I en låt som Sashimi kan man ana både T-Rex och The Who.
Sammanfattningsvis kan man säga att detta är Tunngs bästa skiva hittills.
Albumet finns på Spotify.



lördag 7 augusti 2010

Svensk Folkmusik

Jag har alltid lockats av svensk folkmusik.Ibland tror jag att det finns i generna, molltoner, fiolgnissel och fotstamp. När jag var tonåring försökte jag mota bort svensk folkmusik, men via brittisk folkrock så smet den in ändå.
Folk och Rackare var den första passionen, de var tydligt påverkade av band som Fairport Convention och Steeleye Span.
Under årens lopp har det varit många favoriter; Filarfolket, Groupa, Hedningarna, Garmarna, Triakel och Alla Fagra är några exempel. Även artister som kommer från jazz och konstmusik har gjort bra folk. Jan Johansson är det mest kända exemplet. Just mötet mellan folk och andra musikstilar skapar en extra spänning, tycker jag.
Här är en spellista på Spotify med några av mina favoriter:

http://open.spotify.com/user/drake2/playlist/63s8U9Mlo4WtKhgjuvhRNg

Alla Fagra finns inte på Spotify, så dem får du via Youtube länk:

onsdag 4 augusti 2010

Upptempolåt nummer 1

Om jag inte helt missuppfattat texten, så är detta en av få popsånger som handlar om senil demens. Elvis Costello har skrivit sången ihop med Paul McCartney. Frågan är om någon av de två någonsin skrivit en bättre låt.


måndag 2 augusti 2010

tisdag 27 juli 2010

Upptempolåt nummer 6

Lovin Spoonful glöms ibland bort när de största av sextiotalets popband skall räknas upp. Det är synd för John Sebastian var verkligen en av de allra bästa låtskrivarna. Spoonful kunde låta på många olika sätt, allt från jugbandmusic till ren pop. Detta är en poppärla som följt mig genom åren.

Upptempolåt nummer 7

Arabisk pop dansar jag gärna till när det är fest. Jag kan nästan ingenting om arabisk musik, utan lyssnar och dansar till olika hitsamlingar. Amr Diab är en stor stjärna, såpass har jag fattat.

Upptempolåt nummer 8

Detta är Balkan folk, men nog kan man höra rockinfluenser. Goran är gammal rockmusiker, fd medlem i Joguslaviens största rockband, Bijelo Duagme. Numera är han främst känd som för sin filmmusik. Bland annat har han gjort musiken till Zigenarnas tid.

måndag 26 juli 2010

Upptempolåt nummer 9

En ganska ny låt på listan. En av få sånger som älskas av hela familjen.

10 upptempolåtar

På denna blogg skrivs det mycket om lugna, akustiska och långsamma låtar. Om sanningen skall fram så lyssnar jag en hel del på upptempo också. Nu tycker jag att det är dags att presentera tio upptempolåtar spm följt mig genom åren. Vill minnas att jag hörde denna på radio -81. Det var Tomas Tengby och Lars Aldman som hade ett program de kallade "Rockens gyllene år"
SE HELA LISTAN HÄR
NUMMER 10:

fredag 9 juli 2010

Anders F på Brännö

Trettio personer på en liten krog. De flesta tycks vara där främst pga ölen. Inledningsvis kan jag inte låta bli att sörja Anders F:s öde. Mannen förtjänar verkligen en större publik. Efter fyrtio år som scenartist, står han fortfarande där och spelar för ett fåtal fans.
Men Anders F ser inte ledsen ut. På scen står fem grånade herrar och ler. De drar den ena klassiska låten efter den andra. Jag sitter så nära att jag ser varenda blick, de varma leendena och det slår mig att det är ju just så här musik skall upplevas. Intimt, ärligt och varmt. Det är så nära mellan artist och publik att det känns naturligt för bandet att sätta sig vid bordet bredvid när konserten är över.
Jag tar min sista öl för kvällen, går fram och tackar Anders för en trevlig kväll och går hem. Väl hemma lever jag länge på denna upplevelse.

Det lät ungefär såhär:

lördag 3 juli 2010

Gogol Bordello - Trans Continental Hustle

New Yorkband med bandmedlemmar som har rötter i Östeuropa. Har släppt skivan Trans Continental Hustle i år.
Zigenarpunk som gör en glad!!

tisdag 29 juni 2010

The Nick Drake session


Jag har lyssnat på väldigt många Nick Drakes covers. Gemensamt för nästa alla är att man haft för stor respekt för orginalet. På Youtube finns tusentals unga som försöker spela akustiskt gitarr som Nick. Även mer etablerade artister gör ofta samma misstag. För mig är det fullständigt ointressant att höra någon göra Nick nästan som Drake. Det kan bara bli sämre. De bästa coverversionerna på Drakes låtar gjordes tidigt och det är Elton John som lyckats bäst. Jo, du läser rätt, 1970 fick Joe Boyd för sig att Elton John skulle spela in popiga versioner av låtar som getts ut på Boyds bolag, Witchseasons Production. Elton spelade in fyra Nick Drake låtar, When the day is done, Saturday sun, Way to blue och Time has told me. Resultatet är minst sagt häpnadsväckande. Det blev verkligen helt andra sånger. Någon kanske tycker att låtarna har tappat sin själ och det kan vara sant, men det gör inte så mycket, eftersom det fått en ny själ, nämligen Eltons. Detta är inte epokgörande musik, bara väldigt trivsamt. Det räcker långt.

torsdag 24 juni 2010

Sonny Condell och Tír na nÓg



På senare tid har jag lyssnat mycket på Tír na nÓg. En irlänsk duo som gav ut ett fåtal album under sjuttiotalet. Framförallt har jag spelat CD:n:

A Tear and a Smile/Strong in the Sun (1972 och -73)
Det är bandets andra och tredje LP, samlade på en CD. Folkduon har här blivit ett band genom att lägga till trummor(Barry DeSouza) och bas (Larry Steele). Huvudpersonerna är dock fortfarande Sonny Condell och Leo O'Kelly. De delar broderligt på låtskrivandet och bjuder på en mycket personlig folkrock. På Tear and a smile är det de akustiska gitarrerna som dominerar. Basen och trummorna tassar försiktigt i bakgrunden och får ibland förstärkning av smakfulla stråkarr. Strong in the sun är betydligt rockigare. Inledande Free Ride för tankarna till Roxy Music (jodå, det är en mycket annorlunda Nick drake cover) och övriga låtar närmar sig den blandning av folk och prog som t ex Strawbs stod för. Det är främst Sonny Condell som briljerar som låtskrivare och det är också han som gett ut soloskivor efter att Tír na nÓg splittrades.

Camouflage (1977)
Är Connels första soloalbum. Han fortsätter här där Tír na nÓg slutade. Skivan är full av folklåtar i stora arr. Den akustiska gitarren lyckas ändå hålla en plats långt fram i ljudbilden och Condells låtar är bättre än någonsin. Hans sånger är olikt det mesta. Det är lätt avigt, aningen jazzigt, men det sitter som klister i hjärtat.

Vill du läsa om och lyssna på dagens Condell och Tír na nÓg? gå då in på:

http://www.sonnycondell.com/

onsdag 23 juni 2010

Ralph McTell – You well-meaning brought me here

Ralph McTell är för evigt förknippad med “Streets of London”. Sången har varit både en välsignelse och förbannelse för McTell. Säkert har han sålt många album tack vare låten, samtidigt tycks ”Streets of london” gett honom stämpeln som smörsångare för allsångskvällar.
Detta är synd för gillar man brittisk folk och folkrock så är det omöjligt att gå förbi McTell. Han är definitivt en av de största låtskrivarna bredvid bland annat herrar som Jansch och Martyn. På denna skiva från 1971 gör han musik för mörka vinterkvällar. Det blir aldrig lika experimentellt som nämnda herrar och betydligt mer sentimentalt, men vad gör det?
Albumet är producerat av Gus Dudgeon, som producerat även Elton Johns tidiga album. Här finns dessutom en hög med skickliga musiker såsom Danny Thompson, Tony Viscounti och Rick Wakeman. Men självklart är det McTell själv som har huvudrollen. Lågmält och romantiskt levererar han den ena pärlan efter den andra. Precis som många brittiska kollegor är han en fantastisk gitarrist påverkad av amerikansk blues och folkmusik. Samtidigt finns där en tydlig brittisk folkton. Kort sagt: detta är en skiva som jag verkligen rekomenderar.
Här är ett smakprov:

Gamla nyheter

Numera är det enklare än någonsin att lyssna in nyutkomna album, man behöver inte ens köpa skivorna, nästan allt finns på Spotify.
Ändå har jag haft svårt at motivera mig. Istället för att spela skivor från 2010 så är det gamla album som snurrat. Många av dem är dock nya för mig, under 2000 talet har jag köpt, fått och laddat ner massor av musik från sextio och sjuttiotalet. Album som jag missade när det begav sig.
Under en tid kommer jag att presentera några av dessa gamla nyheter för er.

torsdag 17 juni 2010

De fem bästa fotbollslåtarna























Det är fotbolls VM. Då passar det bra med fotbollslåtar. Jag har listat mina svenska favoriter. Lägg gärna till favoritlåtar i kommentarerna.

1. Torson - Det spelades bättre boll
Lyssna
2. Attentat - Idag är det Gais
Lyssna
3. Staffan Hellstrand - Explodera
Lyssna
4. Georg "Åby" Eriksson och svenska fotbollslandslaget - Vi är svenska fotbollsgrabbar.
Lyssna
5.Nacka skoglund - Vi hänger med
Lyssna

tisdag 8 juni 2010

Språktidningen


I senaste numret av Språktidningen finns det riktigt kul läsning för en musiknörd. I två artiklar kan vi läsa om pop-språket.
Bl a berättar kända svenska artister om varför de helst sjunger på svenska. Du får också veta varför Rolling stones sjung "I can't get no..."
Läs mer här

tisdag 1 juni 2010

Mary Coughlan


Om bra musik skapas bäst under tragiska omständigheter, så har irlänskan Mary Couhlan haft alla förutsättningar. Sedan femton års ålder har hennes liv präglats av droger och social misär. Det var först när hon- nästan trettio år gammal- träffade Erik Visser som hon lyckades få till en musikalisk karriär. Erik var redan då en etablerad hollänsk musiker i bandet Flairk. Mary hade jazz och blues med sig, Visser tillförde en europisk tradition. Resultatet blev en rad album som hade ett alldeles unikt uttryck. Inte minst gjorde Marys röst skivorna till något utöver det vanliga. Den är raspigt vacker och man kan höra hennes mörka erfarenheter även i de få sånger som går i dur. Mary har idag släppt ett tiotal album, bäst är de där Visser varit producent och låtskrivare.
Mina favorit album med Mary Coughlan är:

Tired and Emotional,1985
Under the Influence, 1987
The House Of Ill Repute, 2008
Mary Coughlan på Myspace

måndag 24 maj 2010

Ljungby berättarfestival med Musik i sagobygd


Kanske på sin plats att jag gör reklam för något jag själv är med och arrangerar. Ljungby Berättarfestival, Sveriges årliga festival för muntligt berättande, börjar den 11 juni och pågar till den 14 juni. Det är framförrallt Berättare/storytellers som står på scen, men också en hel del musiker. Några är dessutom både berättare och musiker
Årets artister är bl a:
Eva Bartholdsson & Greger Siljebo, KG Malm, Marie Selander, Yggdrasil och Marie Bergman. Vill du se hela programmet så gå in på:
http://www.ljungbyberattarfestival.se/

måndag 17 maj 2010

Vysotskij

Han var ryss. Gjorde ca 600 sånger, samtliga gick i moll. Jag begriper inte Vysotskij, kan inte språket och inte kulturen. Men när Fria pro Teatern gör Vysotskij på Svenska får jag hjälp med att gripas av det stora vemodet. Jag känner dramatiken, rycks med i rytmen och fångas av Vysovskijs musik. Visst är det underbart?

lördag 15 maj 2010

John Lennon /Plastic Ono Band


Vissa album behöver tid innan man faller för dem. Musiken behöver sjunka in, orden måste få ta plats och stämmningen sätter sig långsamt i ryggmärgen.
Detta album behövde 40 år innan jag fullt ut förstod vilken otroligt bra skiva det är.
Jag hörde nog LP:n för första gången runt 1971-72. Då hade den nyss kommit ut och jag väntade mig Beatlesmusik. Plastic Ono Band är inte Beatlesmusik. Visst känns harmonierna igen, men där Beatles var glädje så är Lennons första riktiga soloplatta framförallt sorg och ilska.
Som tonåring kunde jag inte ta till mig alla dessa sånger om saknade föräldrar, svikna löften och kokande rädslor. Även musiken var svårare än Beatles-Lennon. Refrängerna? Var hade de tagit vägen?

Idag älskar jag skivan just för att den är så annorlunda. Aldrig förut hade en rockstärna vänt in och ut på sitt inre på detta sätt. Dessutom lyckades han göra det personliga allmängiltigt och para ihop det med tidslös musik. Här sprutar sorgen och ilskan över oss i sånger som Isolation, Mother och Well, well,well. Men här finns också värme och kärlek i spår som Hold on och Love.
Frågan är om det går att komma någon närmare än så här genom att bara lyssna på musik.

söndag 9 maj 2010

Bröderna Gärdestad


Dem har jag alltid gillat. Vet att det inte är väl ansett bland vissa, men det skiter mitt hjärta i. På senare tid har jag lyssnat en del på den sista plattan Ted gjorde. Den är inget mästerverk, men det som griper mig är texterna. Som vanligt är det storebror Kenneth som står för dem. Det är som om han skriver till sin lillebror: "Ge inte upp, det finns hopp"

Här är texten till albumets sista spår, "I den stora sorgens famn":


I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra

i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra

i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra

i den stora sorgens famn..

fredag 7 maj 2010

Åldras med hedern i behåll. 2

När jag var i 20-års åldern hade jag allt klart för mig; musik görs bäst av ungdomar. Det är då man är hungrig, nyfiken och modig. Med åren blir man mer och mer kommersiell, smörig och opersonlig.

Numera har jag en helt annan åsikt, kanske hänger det ihop med att jag själv blivit ganska gammal.
Visst finns det musiker som tappar fart och intresse på äldre dagar, men det finns lika många som når sin musikaliska höjdpunkt när håren grånat, kroppen breddats och man helt uppenbart inte är något för hitlistor och MTV längre.
Ett bra exempel är Janis Ian. Hon har alltid gjort bra musik och dessutom varit modig med utmanande texter. Men hennes sjuttio och åttiotalsplattor är ibland fullständigt överproducerade. Svulstiga, storslagna med väldiga orkesterarrangemang. När det var som värst blev det lite disco också.
Sedan Janis kom tillbaka med albumet "Breaking Silence" så har hennes musik varit bättre än någonsin. Det är avskalat, folkligt och bluesigt. Texterna är ännu ärligare och handlar bland annat om åldrande och om kärlek till en annan kvinna.

Ett annat exempel på någon som bara blir bättre med åren är Loudon Wainwright III. Han låtsas inte vara 22, utan sjunger om sitt liv i övre medelåldern. Det kan t ex handla om konflikter med vuxna barn eller om gamla föräldrars död. Ursäkta katten.





Ett tredje namn som måste nämnas i detta sammanhang är Linda Ronstadt. Under sjuttiotalet var hon en storsäljande pop/rock stjärna. Sedan nittiotalet har Linda struntat i att vara rockstar . Hon har bland annat gett ut latinsk musik, barnlåtar, standards och cajun. Allt har inte varit bra, men Linda är värd all respekt för att hon gör det hon vill, utan att snegla på hitlistor. 2006 gav hon ut albumet "Adiu False Hart" tillsammans med Ann Savoy. Det är en fantastisk skiva med avskalad folk och cajun.

måndag 3 maj 2010

Snart har jag all musik på samma ställe

På senare år har jag haft min musik i olika format och på olika ställen. Vinylskivor i sovrums-hyllorna, CD:s i vardagsrummet, CD-r i pärmar och mp3 filer på fyra olika datorer. Ibland har det varit nästan omöjligt att hitta det jag vill spela. Nu, äntligen, har jag skaffat mig en server som är så stor att den rymmer all min musik om jag rippar det till mp3 format. Allt jag behöver göra är att lägga rubbet på servern och sedan kan jag sätta 3000 album på chuffle. Det ser jag fram emot.
Tack lake för hjälp med instillationen

tisdag 27 april 2010

Bo Hansson är död


Organisten Bo Hansson har avlidit. Han blev 67 år. Bo gjorde verkligen sin alldeles egna och personliga instrumentalmusik. Under sextiotalet verkade han i duon Hansson och Karlsson. På sjuttitalet blev Bo en av proggrörelsens storsäljare med bland annat albumet "Sagan om ringen".
Min favorit med Bo Hansson är "El-Ahraiah".
På denna skiva samsas Bosses orgel med Kenny Håkanssons gitarrspel.

måndag 26 april 2010

Att åldras med hedern i behåll



Det är inte lätt att åldras. Vi lever i ett samhälle som dyrkar ungdomen. Artist och rockvärlden är extra utsatt för detta. Hur olika artister hanterar det här med åldrandet illustreras ganska väl av detta bildcollage.

måndag 19 april 2010

Grundkurs i Folkrock

På annan plats i rymden kände jag mig manad att ge en grundkurs i Brittisk folkrock. Ni får den här också.

Vi börjar med definitionen. Folkrock är musik som blandar folktradition med rockens instrument och rytmer. Brittisk folkrock hade sin storhetsperiod från slutet av sextiotalet och in i sjuttiotalet. Den var starkt påverkad av amerikanska förebilder med Dylan i spetsen. Vad britterna tillförde var sin egen folktradition, ibland rent traditionella låtar. Vissa säger att Donovan var först, men han var rent musikaliskt amerikan, än om han biologiskt är britt
En nyckelperson för framväxten av Brittisk folkrock är Joe Boyd. Joe är amerikan och producent som drev det lilla produktionsbolaget Witchseasons production. 1966 gav han ut The Incredible String Bands debutskiva. Den innehåller helt akustisk musik men bandet är tydligt inspirerade av psychedelia och den framväxande hippierörelsen. The Incredible String Band spelade på Joe Boyds klubb UFO. Där hördes också dåtidens hippa psychedeliska rockband som Pink Floyd, Soft Machine, Move och Tomorrow. Ett annat band som gjorde trevande försök på UFO var Fairport Convention. Det var ett ungt band som framförallt var påverkade av amerikaner som Jefferson Airplan och Byrds. Boyd gav ynglingarna i Fairport skivkontrakt. Deras debutplatta låter mycket amerikansk, men för varje Lp blandar de in allt mer brittisk folkton. 1969 ger Fairport Convention ut Liege & Lief. Där tar de steget fullt ut och gör brittisk folkmusik mixad med rockens instrument och rytmer. Man kan diskutera om Liege & Lief var den första skivan med brittisk folkrock, hur som helst är det den mest klassiska. Efter Fairport växte det fram en uppsjö av folkrockband. De mest betydelsefulla blev:
Steeleye Span
Startades av Fairport avhopparen Ashley Hutchings. Blev de mest framgångsrika bandet vid sidan av Fairport. Prova plattan parcel of rougues.

Pentangle
Bildades ungefär samtidigt som Fairport, men hade aldrig en lika tydlig koppling till rockmusik. Medlemmarna kom från folkmusikvärlden och hade tillbringat mycket tid på Londons folkklubbar. Pentangle blandar in en del rock i sin musik, men även jazz och världsmusik. Prova plattan Basket of light

John Martyn
Hade sanmma bakgrund som Pentangle medlemmarna. Blev mer påverkad av rock för varje platta. Martyn utvecklade sin musik hela tiden och blandade in jazz, reggae och soul i sin musik. Prova plattan Solid Air.

Nick Drake
Kom från sitt pojkrum och kom aldrig riktigt därifrån. Släppte tre album och gjorde några få konserter innan han tragiskt dog. Påverkad av amerikaner som Dylan och Jackson C Frank. Det sägs dock att han hade en alldeles egen engelsk ton i sin musik. Egentligen finns det väldigt få rockelement i Drakes musik, men han brukar ändå räknas till Brittisk folkrock. Prova på plattan Five leaves left

Lindisfarne
Lika mycket Good Time Rock och music-hall som folk. Prova på plattan Fog on the Tyne

Richard and Linda Thompson
Ännu en avhoppare fån Fairport. Richard är en mästerlig låtskrivare och gitarrist. Prova på plattan I want to see the bright light tonight.

Sandy Denny
Sångerskan framför alla andra. Gjorde fyra soloplattor men gjorde bäst ifrån sig I grupperna Fairport Convention och Fotheringay. Prova på plattan Fotheringay.

Den brittiska folkrockens betydelse ebbade ut i slutet på sjuttiotalet. Men självklart har det fortsatt att dyka upp namn som blandar brittisk folkton med rockmusik.

Här är några exempel.
80-tal:
Waterboys, Pogues, Clannad, Oysterband och The men they couldn't hang
90-tal:
The Levellers, Ashley MacIsaac (är från Kanada), Heidi Berry, Equation och Great Big Sea.
00-tal:
James Yorkston, Seth Lakeman, Clara Dillon, The Eighteenth day of may och Circulus

måndag 12 april 2010

Livemusik på min fest

Min dotter och hennes band inledde med två låtar.
I can wait Forever (Simple plan)
Fan, fan, fan (Thåström)
Inte ett öga var torrt.
Senare på kvällen gick Ola Henricsson och Örjan Hjort upp på scen. För en tid sedan fick de en lista av mig. På den fanns ca 20 av mina absoluta favoritlåtar. Denna kväll spelade Ola och Örjan sex sånger från listan. De gjorde dessutom var sin egen låt. Det blev succé! Vilken upplevelse att få höra "mina älsklingar" med två fantastiska musiker.
Här listas låtarna de gjorde:
Gässen flytta (Dan Andersson, Torstein Bergman)
Bibbis visa (Cornelis)
The Water is wide (Trad)
Att ha det taskigt med sig själv i Paris (Robert Broberg)
Place to be (Nick Drake)
Men bara om min älskade väntar (Dylan/Dageby)
Ett gott liv (Örjan Hjort)
Glad att det är över nu (OLa Henricsson)
Konserten avslutades med att min älskade gick upp och sjung Lisas Dröm (Lasse Tennander)

Denna fest blev ett minne för livet.

lördag 3 april 2010

Joan Armatrading


Joan Armatrading föddes i Västindien, men flyttade med familjen till Birmingham, England, som sjuåring. Hon började som tonåring spela akustisk gitarr och skriva egna låtar. Joan släppte sitt första album 1972,där låter hon som en typisk singer/songwriter, inspirerad av Dylan och Joni Mitchell. På den andra skivan har hon redan börjat mejsla ut den blandmusik som skulle bli så typisk för Armatrading. Soul, folk, jazz och Reggae rörs ihop till den underbara röra som bara Joan Armatrading kan skapa. Hennes influenser är tydligt en blandning av svart och vit musik. Kanske är det detta som gör henne så unik. Sina bästa album släppte hon under sjuttiotalet. Joans åttiotal var popigare och producerat på tidstypiskt sätt. Ändå hittar man flera bra låtar på åttiotalsskivor som Me myself I och Walk under ladders.

Joan fortsätter att släppa bra musik. 2007 kom hennes första bluesplatta och helt nyligen har hon gett ut ett nytt album.
Tyvärr har hon aldrig nått ut till den riktigt stora publiken, utan förblivit lite av en kultartist.
I slutet av åttiotalet kom det en ny generation kvinnliga singer/songwriters, flera av dem var tydligt inspirerade av Armatrading, inte minst Tracy Chapman.

Mina favoritplattor med Armatrading är:
Joan Armatrading (1976)
Show Some Emotion (1977
To the Limit (1978)

Några av mina favoritlåtar hittar ni i länken nedan:

Spotify länk

torsdag 1 april 2010

Jag släpper min första CD

Idag släpper jag min första CD, med fyra låtar. Den heter "Ledsen man lurar vart han vill".
Låtlistan är:
1.Ut på det blå (Cover på Nick Drake låt)
2. Riv hål på hemorrojderna ( Ny text på: "Riv alla stängsel")
3. Jag köper gôa gubbar för pengarna (Ny text till "Jag köper vingar för pengarna")
4. Gråt på första april. (Cry for me Argentina)

Allt går i moll. Jag spelar alla blåsinstrument själv och tänkte ett tag att skivan skulle heta : "Känn dig blåst"

söndag 28 mars 2010

Presentkort till konserter

Jag har fått presentkort på ticnet. Värdet är 1100 kr.
Är det någon som kan tipsa om några bra konserter?

onsdag 24 mars 2010

Utvecklad version av "En låt för varje år"

Jag blev Inspirerad av soothsayer och har därför lagt till kommentarer under några låtval.

söndag 21 mars 2010

En låt för varje år finns nu som Spotify länk

En låt för varje år

En låt för varje år

Jag fyller 50!
Jag har roat mig med att försöka minnas vad jag haft för favoritlåtar genom åren. Jag vet inte riktigt vad jag gillade vid ett, två och tre års ålder. Från fyra kommer jag dock ganska väl ihåg. Om jag blundar så kan jag höra låten jag diggade när jag var tio, sången som jag grät till vid femton, osv. Vissa av dessa melodier håller inte riktigt idag, men de flesta älskar jag ännu.


1960: Vyssjan lull
1961: Ekkorn satt i granen
1962: Bä bä vita lamm
1963:Sudda sudda
Har ett svagt minne av Gullan Bonemark på TV

1964:Picco Piccolissi ma serrinata - Lasse Lönndal
Storebror sjung denna med tennisrack som gitarr. De vuxna gav honom glass varje gång han sjung.

1965:Slavs jo, yea, yea - Bitles
Första poplåten jag gillade. Pappa sa att Beatles bara skrek och räckte ut tungan.

1966: I natt jag drömde - Hepstars
Nu var det jag som sjung och de vuxna log vänligt. Nån glass fick jag dock aldrig. Världen var orättvis redan då.

1967: Jag ringer på fredag - Sven Ingvars
StoreLeif hade denna singel. Jag smög mig in i hans rum och tjuvlyssnade.

1968: Hej Clown - Jan Malmsjö
Schlagerfestivalen på svartvit TV. Bror hejade på Tommy Körberg

1969: Summerwine - Lee Hazlewood & Nancy Sinatra
Jag tjatade på pappa att köpa singeln på EPA

1970: Today I killed a man I didnt know - Roger James CookDen Första ledsna gubben på akustisk gitarr.

1971: Yellow river - Christies
Singeln spelades flitigt i familjens stooora radiogrammofon.

1972: While My Guitar Gently Weeps -Beatles
Jag hade köpt min första dubbel LP ( Beatles blåa) Denna var genast nr1

1973: Mikael Ramel - Pengar
Storebror började komma hem med konstiga skivor. Folk var märkligt klädda och sjung om sånt som inte mamma gillade.

1974: Jag är en liten pojk - Pugh
Denna sjung jag och klassens tjejer högt under hela sjuan. Jag vill minnas att jag sjung huvudstämman och att de var kör.

1975: Tomrum - Robert Broberg
Storebror spelade denna och andra riktigt snuskiga låtar från Robbans nya platta.
- Han har la blivit gôtt knäpp, sa bror min.

1976: USA - Ulf Lundell
Också broderns skiva, men det var jag som spelade sönder den

1977: Hajar du de då Jack - Cornelis
Den sista i en rad av plattor som stals från storebror

1978: Many too many - Genesis
Nu tjänade jag egna pengar och började snöa in på "symfonirock"

1979: Och sen då- Dimmornas Bro
Svenskt band som härmade bl a Genesis och Pink Floyd.

1980: EM - Thomas Almqvist
Detta öppnade upp mina öron för akustisk musik, jazz och folk

1981: Richard and Linda Thompson - It's nothing at the end of the rainbow
Jag hade flyttat till min nya lägenhet och fick ett kasettband med bland annat denna sång. Jag hade hört Fairport innan, men detta var ju ännu bättre.

1983: Fairport Convention - One more chance
Under en period i högstadiet gick jag hem till en tjej på alla lunchraster. Hon var fyra år äldre än mig och såå vacker. Hon sa att vi bara var kompisar och jag låtsades hålla med. Ofta spelade hon LP:n som denna låt kommer ifrån, men jag hörde knappast musiken, tänkte bara på hur jag skulle få henne att förstå. Först 1983 köpte jag själv skivan och kunde lyssna på riktigt.

1984: May you never- John Martyn
Jag började lyssna på Martyns syntiga åttiotalsplattor och sökte mig sedan sakta till allt tidigare Martyn skivor. En dag fann jag detta mästerverk

1985: Nick Drake - Way to blue
Jag skulle hälsa på en tjej som jag var förälskad i. Hon var inte hemma, men hennes kollektivkompisar bad mig komma in och vänta. I Kollektivet spelades denna låt från Nick Drakes debut. Det blev aldrig något med den där tjejen, men kärleken till Nick Drake består.

1986: Levi Stubbs tears - Billy Bragg
Äntligen började det komma nya singer/songwriters. Jag köpte fortfarande singlar. Detta var en sådan.

1987: Lives in the Balance - Jackson Browne
Jackson och jag blev engagerade i Nicaraguas rätt att överleva.

1988: Filarfolket - Slangen
1989: Elvis Costello - Veronica
1990: Waterboys - Bigger picture

1991: John Coltrane - Say it (jazz)
Under nittiotalet var jag trött på rock och pop. Det blev mycket mindre skivor och det som köptes var mest jazz och Världsmusik

1992: Ashkhabad - Bayati (Turkmenistan)
1993: Ayub Ogaba - Obiero ( Afrika)
1994: Nancy Wilson - Masquarade (jazz)
1995: Slobo Horo - Mastika (Finland/Balkan)
1996: Klezmatics - Honga (Klezmer)
1997: Fredrik Swahn - Tillägnan
1998: Greg Brown - Sailing down the golden river
1999: Shawn Colwin - If I were brave
2000: Loudon Wainwright III - Sometimes I forget
2001: Anna Pettersson - En märklig värld
2002: Cara Dillon - She's Like the Swallow
2003: Jayhawks-Save It for a Rainy Day
2004: Ben Folds Five - Magic
2005: Jade - Amongst the Anemones
2006: Emma Nordenstam - Fjäril på fel planet
2007: Robert Wyatt- Stay tuned
2008: James Yorkston - Tortoise regrets hare
2009: Among the oak and ash - Angel Gabriel
2010: Basia Bulat - If it rains

onsdag 17 mars 2010

Basia Bulat - Heart of my own


Basia Bulat har gjort det igen. Hennes andra album är minst lika bra som debuten. Rösten tränger sig på, vägrar att släppa greppet och växer i mig. Arrangemangen är små och stora på en gång. Likt en akustisk Phil Spector skapar hon en ljudbild som ofta växer. Titellåten är ett bra exempel. Den börjar med enbart akustisk gitarr . Sakta men säkert byggs den dock ut, trummorna, stråkarna och körer fyller på. Heart of own är en av många sånger som doftar folkcountry, öppna fält och sommarregn.
”Walk you down” är en av plattans få upptempo låtar. Där tar den elektriska gitarren plats och Basia låter nästan rockig för en stund. Helt okey, men det är i de långsamma, mollstämda låtarna Basia Bulat är som bäst. Lyssna till exempel på den avslutande” If it Rains”. Bättre kan det knappast bli.
Lyssna här

söndag 14 mars 2010

Jag hade det inte lätt under åttiotalet

Det känns som jag skrivit om detta förr, men det visar väl bara att jag har ett stort trauma att bearbeta. Jag hade det inte lätt under åttiotalet. På många sätt var det min ultimata tid för musiklyssnande. Musikintresset var enormt, jag hade massor av tid till att lyssna och i plånboken fanns det för första gången lite pengar. Frågan var bara vad skulle jag köpa? Skivor såklart, men vadå för skivor?
Musik med akustiska inslag har alltid varit viktigt för mig, men var hittade man sådant när synthysterin härjade som värst? Det är klart att det fanns ren folkmusik och jazz som var akustisk. Men jag var ändå i tjugoårsåldern, då vill man vara hipp och hänga med.

Jag letade förtvivlat efter pop och rock som föll mig i smaken, men det var inte lätt. Jag köpte bland andra Eyeless in Gaza, Everything but the girl, Fra Lippo Lippi , Microdisney, Weekend, Prefab Sprout, Lloyd Cole and the Commotions, David Sylvain, Raincoats och Colorfield . Helt okey musik, men inget att hetsa upp sig för, tycker jag idag

Att, under åttiotalet, hitta nya singer/songwriters var närmast omöjligt. Men visst hände det ibland, att det dök upp någon smått akustisk platta mitt i syntvågen. Kajsa och Malenas debut är ett exempel, Ben Watt ett annat.

I slutet av åttiotalet ändrades dock allt. Det började med Suzanne Vega. 1985 kom hennes första album ut på ett stort bolag. Plötsligt fanns där en ung singer/songwriter att älska. Vega blev kranöppnaren, nu kontrakterades massor av ungdomar med akustisk gitarr, framförallt tjejer. Tanita Tikaram och Tracy Chapman var de mest framgångsrika. . Dessa unga tjejer blev snabbt osannolikt stora, som om de fyllde ett uppdämt behov. I England pratades det, vid ungefär samma tid, om en ny folkrockvåg. Där fanns namn som Billy Bragg, Pogues och The men they couldnt hang i spetsen. Jag älskade allt. Så här i efterhand kan jag inse att denna nya våg innehöll både skräp och guld, men då njöt jag urskiljningslöst. År av längtan var över, kändes det som.

torsdag 11 mars 2010

Ben Watt - North marine drive



Det var 1983 och syntdominansen var total. En dag läste jag en liten intervju med en Ben Watt, ett nytt namn för mig. Han hade precis släppt sin första platta på det lilla bolaget Sherry red. Skribenten jämförde musiken med folkmusik och singer/songwriters, men Watt höll inte med.
- Med undantag för John Martyns plattor, så är folkmusik skit, vill jag minnas att han sa.

En tid senare såg jag plattan begagnad på "Dirty Records". När jag bad att få köpa den, tittade killen i butiken forskande på mig, som om han inte ville sälja.
- Jag skall bara banda den bästa låten, sa han och la skivan på grammofonen.
Ut ur högtalarna strömmade "Waiting like mad". Sångaren sjung med vek röst om att han var arg på sig själv. Allt komp var en akustisk gitarr och en gråtande saxofon.
Fortfarande tycker jag detta är ett av skivans allra bästa spår, men albumet är fullt av lågmäld, gråtmild och mycket vacker musik. Visst låter Ben bitvis som en singer/songwriter eller folksångare, men han spelar inte gitarr som en Bert Jansch eller ens som John Martyn. Det låter mer som en fish and chips variant på João Gilberto. Med hjälp av enbart akustisk gitarr, sax och bas, ser Watt till att den brittiska singer/songwriter traditionen nuddar vid bossanova och jazz.

Tyvärr har Ben Watt aldrig mer gjort något som liknar "North marine drive". Nästa album han gav ut var Everything but the girls första skiva. Där gjorde han jazzpop ihop med flickvännen. De senaste femton åren har det blivit elektronisk dansmusik och chansen att han åter skall göra singer/songwriter bossa är nog minimal.

tisdag 9 mars 2010

Skrämmande

För en tid sedan tog Vic Chesnutt sitt liv och helt nyligen gjorde Mark Linkous detsamma.
Skrämmande många av mina husgudar har dött efter att ha levt något helt annat än ett hälsosamt liv. Några har tagit livet av sig, andra har av "misstag" tagit en överdos, men de flesta har sakta mött döden efter ett långt missbruk.
Listan kan göras lång på alla dessa konstnärssjälar som förkortat sina liv med självdestruktivt beteende. Ibland känns det som om just Singer/songwriters är överrepresenterade.

Vad är det då som får dessa hyllade musiker att droga ihjäl sig eller ta sitt liv. Stämmer det att konstnären är en känslig själ som slås ut i vår sönderkommersialiserade värld? Eller är jag helt fel ute? Missbruk och självmord är kanske är lika vanligt i alla yrkesgrupper, det är bara det att det syns tydligare om en känd musiker dör. När snickaren Petterssons super ihjäl sig, är det bara de närmast sörjande som bryr sig .

En annan fundering jag har är om mytbildningen kring dessa tungsinta män och kvinnor i själva verket bidrar till deras beteende. De lever helt enkelt upp till omgivningens förväntningar, eller? Sorgligt är det, hur som helst.

lördag 6 mars 2010

Fornminnen

Jag har varit på Four Tops och Temptations ikväll. Ett av alla dessa resande sällskap med grånade herrar som hade sin storhetsperiod för många, långa år sedan. Orginalmedlemmarna är få och nyskapandet är lika med noll. Ikväll var det Four Tops och Temptations, men det finns många andra exempel på band vars bäst före datum gått ut för länge sedan. Queen, Deep Purple, Kebnekaise, Fläsket Brinner, Wishbone Ash. Listan kan göras lång. Av någon anledning lockas jag med jämna mellanrum att gå på dessa fornminnen, kanske säger det en del om mig. Ibland är det tråkigt, någon gång helt okey, ikväll var det faktiskt riktigt bra.
En stor blåsektion, en massa hitlåtar och ett gäng gubbar som har väldigt skoj, vad mer kan man begära.

tisdag 2 mars 2010

Min konsert

Jag fyller snart riktigt jämt. Då skall jag ha en stor fest. Jag har gjort en hembränd CD med några av mina favoritlåtar. Den CD:n har nu en musiker och vän fått. Förhoppningsvis blir resultatet att han och en till spelar några av låtarna på min fest. De hela är tänkt som underhållning under kalaset.
- Näää!! säger min fru. De som inte kommer att deppa ihop av dessa ledsna sånger kommer att somna.
- Du fattar ingenting, säger jag

Undrar ni vad det är för låtar som jag valt? Jag minns faktiskt inte alla. Det mesta är dock sådant som jag aldrig kommer att få höra av orginalartisten. Sånger av Nick Drake, John Martyn bland annat. Det är även några rockigare låtar. Sånger som jag gärna skulle vilja höra i akustiska versioner.
Exakt vilka låtar som kommer att spelas vet jag inte, musikerna får välja fyra bland de ca 25 som de fått.

lördag 27 februari 2010

Clive Gregson

Clive Gregson är mannen som skriver låtar som en gud, men ser ut som om han jobbar på stadsbyggnadskontoret. Åtminstonde tyckte jag så när jag såg honom första gången. Det var på svensk TV. Clives grupp, Any Trouble, var med i Måndagsbörsen. Jonas Hallberg hoppade upp på scenen och pratade med Clive. Samtalet blev ganska pinsamt, innan Any Truble tillslut gjorde en Costello liknande popsång som fick håret att resa sig på mina armar.
Jag köpte snart en platta med bandet och skivan spelades flitigt. Något år senare kom Gregsons första soloplatta. Musiken var nu mycket mer nedtonad, akustisk och folklig. Albumet som heter "Strange Persuasions" är än idag ett av mina absoluta favoritalbum.
I slutet av åttiotalet och en bra bit in på nittiotalet samarbetade Gregson med Christine Collister, dels som duo, dels var de båda medlemmar i Richard Thompsons kompgrupp. Av någon anledning har jag bara lyssnat på ett fåtal av alla de album Gregson släppt sedan "Strange Persuasions". Tack vare Spotify har jag nu lyssnat in flera av dem och inser att Clive håller än.