2009 års bästa album Plats 6

New Tango Orquesta - Vesper

New Tango Orquesta har tidigare gjort nytango. Dettta album drar dock åt ett nytt håll. Influens är fortfarande Piazzolla, men numera kan man även höra tydlig inspiration från kompositörer som Michael Nyman och Philip Glass.
Musiken är närmast minimalistisk. Stråkarna dominerar men det blir inte smetigt, snarare stramt och vackert.
Sättningen är bandoneon, violin, kontrabas, elgitarr, cello och piano. Per Störby är kompositör och den musikaliska motorn i gruppen. Plattan gör mig lugn och omgivningen blir vacker. Jag dammsög till dessa toner igår. Mitt i mitt arbete stannade jag upp och tänkte:
- Jag behöver inte dammsuga, så länge jag spelar denna vackra musik så ser huset rent och fint ut, hur dammigt det än är.
Album som fungerar på det viset måste bara hamna högt upp på min årsbästa lista.

2009 års bästa album Plats 7

Magnus Lindberg – Ett eget liv

I USA kallas det ”Heartland rock”. Herrar som Bruce Springsteen, Bob Seger, och Tom Petty har gjort genren känd. Enkelt uttryckt kan man säga att influenserna är en stor skopa gammal hederlig Rock’n’Roll och en lika stor del Dylan. Sveriges bästa representant för denna musikstil är, utan tvekan, Magnus Lindberg. Han har allt, gympadojorna, den uppkavlade skjortan, de rätta ackorden och –inte minst- den hesa rösten. I många, många år har han släppt fantastiska skivor utan att svenska folket brytt sig. På senare år har väl hans album varit så där, men på denna skiva är han verkligen tillbaka igen. Redan i den inledande ”Ingen skall få se mig när jag går, slås tonen an. Det är klagande munspel, akustisk gitarr och hes stämma. I låt nummer två höjs tempot, elguran är på höften och refrängen sitter som smäck. Ja, så fortsätter det sedan. Låt efter låt avverkas enligt samma koncept. Högt tempo för det mesta. Ingenting är nytt, en hel del är stulet, men vad gör det.

Här om dagen lyssnade jag på plattan under tågresan. Jag stampade takten, knöt näven och vrålade med i ”Jag har alltid en chans”. För en kort stund struntade jag i att en medelålders man på tåget inte skall sjunga med när han har iPoden i öronen. Men snart rättade jag in mig i ledet igen, sänkte volymen, öppnade handen och höll tyst.
- Jag sjung med i Magnus Lindbergs senaste. Himla bra platta, sa jag förklarande till kvinnan mitt emot. Hon såg inte mindre rädd ut för det.

Tjenare Kungen

Min dotter har tittat på Ulf Malmros film, Tjenare Kungen. Hon har kollat, inte en gång, utan minst tio, den står på hela tiden. Filmen handlar om rockmiljön i Göteborg i början av åttiotalet. I händelsernas centrum står ett tjejband och rockklubben Errols. Både jag och min dotter älskar denna film, men av delvis helt olika anledningar. Hon, som just bildat band med tjejkompisarna, fängslas säkert av att se en grupp med unga tjejer slå sig fram på rockmarknaden. Jag tycker att miljöerna och tiden är det häftiga. Jag var ju där, just då.
En sak, i filmen, som vi båda uppskattar är musiken. Soundtracket är en juvlig kavalkad på underbara låtar från tidigt åttiotal. För mig är det nostalgi, för henne är det nytt och fräscht. Idag frågade hon:
- Pappa, de spelar Lundell i filmen, har du något med Lundell?
Jag höll på att svara:
- Hurra!! Om jag har något med Lundell? jo, 23 album! Du måste genast lyssna på allihop! Han är en av mina gudar!!
Men jag lugnade mig och svarade:
- Det är nog "Kär och galen" de spelar i filmen. Den har jag någonstans.
Det gäller att inte bli för entusiastisk över dotterns återvinning av pappas gamla favoritlåtar, för då kan det hon än så länge tycker är fräscht bli pappamossigt. Pappamossig musik kan man inte lyssna på när man är femton.

Här är låtlistan till filmens soundtrack:

1. Solglasögon - Docent Död

2. 1x2x3x4 - Tjenare Kungen

3. Man ska vara som ett vilddjur i år - Kai Martin & Stick

4. More than this - Roxy Music

5. Turning japanese - Vapors

6. Berlin Berlin - Happy Gigolos

7. Perfect skin - Lloyd Cole & The Commotions

8. Bara för mycket - Tjenare Kungen

9. 800 grader - Ebba Grön

10. Dancing with tears in my eyes - Ultravox

11. Middle of the road - Pretenders

12. Livin' thing - ELO

13. Diamanter (är en flickas bästa vän) - Lustans Lakejer

14. Samarin - Attentat

15. Hanging on the telephone - Blondie

16. Freaks - Cortex

17. Dunkar varmt - Tant Strul

18. Forever young - Alphaville

2009 års bästa album. Plats 8

Still Light– Lything
Detta är musik som framförallt finns på nätet. Bandmedlemmar har själva har lagt ut sin färdiga produkt på olika webbsidor för gratis nedladdning. Som CD– skiva har Lything bara tryckts i ca 50 ex och kunde köpas med handgjorda omslag. Tro nu inte att detta är något amatörprojekt gjort av folk som har vilja men saknar förmåga. Nä, albumet innehåller musik av högsta kvalité. Men vi lever i en tid då CD– skivan allt mer tappar i betydelse. Lything är ett exempel på hur dagens artister hittar nya sätt att sprida sin musik på, oberoende av skivbolagen.

Hur låter det då?. Jo, Still light gör musik som inspirerats av sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalets folk, psychedelia och prog. Ibland kan man ana även betydligt modernare influenser, som t ex Folktronica och Postrock. Bandet imiterar dock inte sina förebilder, de lyckas göra något eget som känns väldigt mycket här och nu. Elektriska och akustiska instrument blandas på ett spännande sätt. Alla sånger sjungs av Kirill Nikolai och Lucy Hague tillsammans. Deras röster flätas ihop till en helhet som får mig att sluta ögonen och bara njuta. Jag älskar verkligen denna vemodiga och stämningsfulla musik. Min vän Lake klagar visserligen på att ”musiken står helt stilla ibland”, men han fattar ingenting :).
Lyssna här

Lake och drake

Egentligen är det märkligt att jag bloggat om musik i flera år, utan att nämna den som påverkat min musiksmak mest av alla. Han är ingen musiker, ingen recensent. Han är en mycket god vän. På nätet kallar han sig lake, så det är det namnet han går under även i denna text.

Vi träffades i första klass. Han satt längst fram och kunde allt. Det tog några skolår innan vi blev mer än bara klasskamrater. Först var det bordtennis som fick oss att tillbringa allt mer tid ihop. Det dröjde dock inte länge förrän lake kom dragande med plattor.
– Kolla här, detta gillar min syrra, sa han och spelade Moody Blues för mig.
– Fattar ingenting, svarade jag
– Jag gillar det, sa lake
I en tid då andra lyssnade på Deep Purple och Black Sabbath kom lake med helt annan musik.
Jag glömmer aldrig när han spelade Steeley Span på teckningslektionen i nian. Steeley Span! Brittisk folkmusik!
– Är han knäpp huvvét, sa klassens tuffing med Nazareth bakpå jeansjackan.

Snart kom symfonirocken in i vårat liv. Lakes var som vanligt först. Det var Genesis, Camel, Kaipa och mycket mer. Oräkneliga är de eftermiddagar då vi satt vid hans stereo och diskuterade basgångar, intron och flummiga omslag. Det gjordes listor, rabblades namn och dracks alldeles för svagt te.

Några år senare var den allmänna uppfattningen att symfonirock var det mest mossiga man kunde lyssna på. Jag gjorde förtvivlade försök att hänga med och gjorde allt för att slita ut det som ännu inte kommit ut. Lake tog det lugnare, folkrock och progrock var fortfarande det han föredrog. Nu har det gått så himla många år, jag har nästan tappat räkningen.
Min och lakes musiksmak har i perioder utvecklats åt olika håll. Men än idag är det lake jag går till om jag vill ha tips på bra folkrock och progrock.
Nummer åtta på listan över 2009 års bästa album är ett lake tips.

2009 års bästa album. Plats 9

Antony and the Johnsons - The crying light

Det låter som om Antony gråter och sjunger på en gång. Denna röst, detta vibrato kan få den mest hårdhudade att smälta. På detta album är det lugnare, långsammare och mer känslosamt än någonsin. Ofta saknas trummor, stråkarna glider försiktigt fram och över alltsammans denna röst.
Det har tagit sin tid, men en efter en kryper sångerna ända in till hjärtat på mig."Epilepsy is dancing" är en sådan låt, "Another world","Dust and water" och "Aeon" är tre andra. Bäst fungerar detta album när det regnar ute. Bättre soundtrack till höstregn får man leta efter.
Jag vet att Antony and the Johnsons spelade med Göteborgs symfonikerna på Way Out West i somras Det måste varit en upplevelse, särskilt om det regnade

2009 års bästa album. Plats 10

Christina Kjellsson - Grannar

Christina är ännu en av dessa artister som har sina rötter i visan och som har verkat eller verkar i Göteborg.
Hennes tidiga album hade tydliga Cornelis influenser. På senare år har det däremot blivit mer och mer rock och och pop över arrangemangen. Egentligen är det obegripligt att Christina inte slagit igenom för en större publik. Melodierna är lätta att nynna med i och texterna är fantastiska ögonblicksbilder ur svensk vardag.
Hennes nya skiva är inte den bästa hon gjort. Att den ändå hamnar på tionde plats säger en hel del om Christinas kvalitéer.

2009 års bästa album. Plats 11

Jason Lytle - Yours Truly, the Commuter

Jason Lytle hade jag aldrig hört talas om. Men för en tid sedan började vänner på nätet hylla hans solodebut. Värt att kolla in, tänkte jag och skaffade skivan. Först förstod jag ingenting. I mina öron lät det mesta på detta album förfärligt likt det vanliga radioskvalet.

Plattan lades undan och glömdes nästan bort. Det var först när jag la in musiken på iPoden som saker började hända. Lytle låtar blev till soundtrack vid buss och tågresor. Medan jag tittade ut på regnvåt asfalt och höstgula löv, sjung denna man sina vemodiga sånger i mitt öra.
”Fürget it” blev den första låt jag blev förälskad i. Den är långsam, pompös, med få ord, inte alls typisk för plattan. Sakta fångades jag av allt fler sånger. Låten “Yours Truly, the Commuter” är en molltyngd popsång om att pendla. Den fick mig att stampa takten så häftigt att folk på bussen tittade undrande.
”Brand new sun” känns som den varma filt jag behöver i höstrusket. ”Rolling home alone” ger mig lust att krama mina medpassagerare. (Lugn, jag behärskar mig). Så kan jag hålla på, låt efter låt har fått grepp om mig. Denna indie rock från Montana har fått gubben ner på knä.

Om du blir nyfiken på hur en varm filt i höstrusket låter, så kan du lyssna här

2009 års bästa album Plats 12

Gunnar Källström & Fridens Liljer - Prästens kråka

Göteborg är lite av ett Mekka för modern visa. En av orsakerna till detta är säkert Visskolan som ligger någon mil norr om staden. Här har massor av lovande musiker utbildas och flera av dem har valt att stanna i Göteborg. På senare år har stadens scener fyllts av fantastiska artister som Christina Kjellsson, Dan Viktor, Loke, Bastukvintetten och Cirkus sol. Alla har rötter i visan och flera av dem har börjat sin bana på Visskolan.
Gunnar Källström är ännu en ur denna livaktiga rörelse. Han har murat sitt alldelse egna rum i visans hus. Influenser från Django Reinhardt och Vysotskij blandas med Cornelis och bondkomik. Resultatet blir unikt.

Gunnar har ett band vid namn Fridens Liljer, i år har de släppt en platta som heter Prästens kråka. Det är ett album som just innehåller den hejdlösa blandning som man kan förvänta sig av denna man. Skivan inleds med fartfyllda låtar som smakar Django och bondsväng. "Den onde stekte ägg i bastun" är en sådan sång som får mungiporna att rusa upp mot öronsnibbarna. Samtidigt finns det ett allvar i texten. Precis så är Gunnar hela tiden. Skämtet och allvaret går hand i hand eller avlöser varandra.
I en sång som "Soppan" skrattar jag högt. I den avslutade "Väntvals i G- moll" blir jag så berörd att tårarna är på väg. Resultatet skulle kunnat bli splittrat, men jag njuter.
Ett extra plus för Livets Nords fiolspel. Hennes folkliga ton är ingrediensen som gör denna musikaliska måltid än mer njutbar.
Lyssna här