En skivasamlare skall flytta

Snart är det dags. Efter 16 år i samma bostad skall nu livet packas ner i lådor, lastas på flak och köras till en ny plats. Det som är svårast att flytta är skivorna. Likt klenoder har de klättrat utmed bostadens väggar, några har samlat damm, andra har blivit rejält tummade.
- Alla kan inte få flytta med , tänkte jag. Skivor som jag inte rört på sexton år bör istället någon annan få glädje av.
Så jag samlade ihop en gammal drickback full med vinyl och några kassar  CD. Gick till en av stadens skivhandlare och sa:
- Vill du köpa.
Då hände något märkligt. Ur den ruffiga butikslokalens skuggor kom plötsligt skygga varelser fram. Likt zombies rörde de sig fram mot min skivback med uppspärrade ögon, mumlande olika saker som; "Nick Drake, Nick Drake, Nick Drake" och "Första upplaga, pressning Paris 1976"
Skivhandlaren viftade åt skuggvarelserna som jag gör med sommarens flugor och sa bestämt.
- Lugn !
Själv gick jag ut och tog en kopp kaffe medan skivorna skulle granskas. Väl tillbaka möttes jag av skakande huvuden, nerdragna mungipor och ord som:.

- Fel pressning
- Slitna omslag
- 78 års utgåva är bättre
- Åh, jag som hade hoppats på ett signerat ex.

Handlaren motade åter undan zombierna, gav mig en näve med kontanter och sa hejdå.
Väl ute ur butiken slog det mig att medan jag samlar  musik så finns det andra som samlar på utgåvor och pressningar. Blir dom lyckliga av det så är det gott och väl. Må var och en blir salig på sin tro.

Producenterna: Hjältar som inte syns. Joe Boyd

Den sista producenten jag vill presentera är också den viktigaste, för mig. Kanske har ingen annan påverkat min musiksmak så som Joe Boyd, Det kan du läsa mer om här.

Hittills har alla producenter som jag skrivit om, också varit musiker. Så vitt jag vet spelar inte Joe Boyd något instrument, åtminstone inte offentligt.
Han är uppvuxen i USA och kom tidigt in i musikbranschen som organisatör av en mängd arrangemang, Bland annat var han inblandad i Newport folk festival.  Bara 22 år gammal, kom han 1964 till England för att starta upp engelska avdelningen av Electra records. Ganska snart blev han djupt involverad i brittisk folkmusik, rock och psychedelia.  Han kom i kontakt med grupper och arister som Pink Floyd, The Incredible String Band, och Fairport Conventon. 1966 öppnade han den legendariska klubben UFO i London. Där fick nämnda band möjlighet att spela, samt en rad av den tidens  psychedeliska band.
Redan 1966 producerade Boyd The Incredible String Bands första album.
Januari 1967 spelade han in  Pink Floyds första singel, "Arnold Layne"
Från 1969 och framåt producerades flera av de namn som utgjorde starten till det som blev den brittiska folkrocken, bland annat Fairport Convention, Vashti Bunyan, John and Beverley Martyn, Nick Drake, Sandy Denny, Richard and Linda Thompson och Dr. Strangely Strange. I de allra flesta fall var Boyd både talanscout och producent.

Hur var han då som producent.? Det är det svårt att få en uppfattning om. Det är mycket lite skrivet om vad som hände inne i studion. När Boyd själv berättar om sina artister fokuserar han ofta på två saker
1. Den  relation och rentav vänskap som byggdes upp mellan Boyd och hans artister.

2. Rollen som talangscout. Han hade uppenbarligen en enorm förmåga att hitta artisterna som stack ut.

 Och kanske var det saker som Boyd gjorde innan inspelningen som var det viktiga. Väl i studion verkar han ha haft en ganska tillbakalutad roll. Ändå känner man ofta igen en platta producerat av Joe Boyd. Det finns en värme och närhet som inte går att beskriva tydligare än så.

Senare i sin karriär blev Boyd kontaktat av artister som älskade hans sjuttiotalsproduktioner och ville att han skulle göra samma underverk tio år senare. REM, Kate & Anna McGarrigle, 10,000 Maniacs och Billy Bragg, blev alla producerade av Boyd på åttiotalet. Med undantag för Billy Bragg så blev resultaten aldrig i närheten av hans sextio och sjuttiotals album. Under  nittiotalet producerade han framförallt världsmusik på det egna bolaget Hannibal records.

Listan på fantastiska plattor som Boyd pruducerat skulle kunna göras näst intill oändlig, men jag nöjer mig med fem favoriter i kronologisk ordning:
1. FAIRPORT CONVENTION- Unhalfbricking -69
2. NICK DRAKE -  Five Leaves left -69
3. JOHN & BEVERLEY MARTYN  - Stormbringer! -70
4. RICHARD & LINDA THOMPSON Shoot Out The Lights -82
5. BILLY BRAGG - Workers playtime

Vill du veta mer om Joe Boyd skall du läsa hans självbiografi. White Bicycles: Making Music in the 1960s

10 ocreddiga artister som jag gillar

Ocreddigt är ett så modernt ord att mitt rättstavningsprogram signalerar rött och istället föreslår oredigt. Googlar man på creddig och ocreddig får man bilden bekräftad. Det är unga människor som använder orden, men företeelsen de beskriver är gammal.
Att ha en smak som inte passar in, som inte är tillräckligt väl ansedd, det är inget nytt. I alla tider, antar jag, har människor signalerat grupptillhörighet och status genom att ha regler för hur man skall klä sig, vad man bör läsa för böcker, se för för filmer och lyssna på för skivor.
Jag minns att jag gömde mina  töntskivor när de betydelsefulla kompisarna kom, hur jag anpassade min klädstil för att få vara med i gänget och hur jag ljög om vilken film som var min favorit.
Nu är det slut med det.  Jag tänker komma ut ur den garderob där jag gömt alla ocreddiga skivor.
Lite rädd är jag förstås fortfarande, det är därför jag måste ha en sån här jävla lång ingress.

10 Ocreddiga artister som jag gillar

1. Ted Gärdestad
Flickornas idol när jag var 14. Nu kan det erkännas, även jag hade första skivan "Undringar". Det var en av dem jag gömde när jag fick besök.

2. Gilbert O'Sullivan
Precis som Ted var Gilbert O'Sullivan ofta på hitlistorna i början av sjuttiotalet. Idag är han fullständigt bortglömd av alla utom mig. Jag tycker han skrev/skriver riktigt bra pop.

3. Nat King Cole
Smörsångaren som tom min pappa tyckte var to much. Jag älskar när han dränker musiken i stråkar och toppar med sin honungslena röst.

4. Skyliners 
En av alla dessa  doo woop-grupper, ofta bestående av skönsjungande pojkar. Skyliners stora hit var
"Since I don't have you", som är så sentimental att jag gråter varje gång jag hör den, men säg inte det till nå'n.

5. Lalla Hansson
Jag brukar försvara mig med att jag bara gillar en av hans plattor; "Fångat i flykten"


6. Per Gessle
Älskad av folket, men nonchalerad av skivsamlare och andra experter. Det är klart att han är fantastisk.

7. Charles Aznavour
En bekant till mig sa:
- Om man nu nödvändigtvis skall gilla gammal musik sjungen på franska så skall det vara Edith Piaf eller Jaques Brel. Charles Aznavour, va fan liknar det?

8. Robert Broberg
Han är ju creddig, säger kanske du. Då vet du inte att jag ägnade större delen av min ungdom åt att försöka  övertyga syntare, svartrockare och helt vanliga vänster-  intellektuella om denne mans storhet. Jag misslyckades alltid.

 9. Ulla Billqvist
Mamma och pappas favorit. Bara det var ett skäl till att hata henne. Nu älskar jag sorgen i hennes röst, eller inbillar jag mig bara. Jag har ju hört om hennes sorgliga liv. Filmen kommer snart.

10.  Forbes
Bandet som bara förknippas med en låt, Beatles. Denna underbara sång som alla utom jag tycks hata. Den vann den svenska uttagningen till melodifestivalen 1977, men kom sist i den europeiska finalen. Jag älskar orkesterarrangemanget.. Kräv festivalorkestern tillbaka!!


Saknar du en låtlista? Men vet du vad? Nå'n måtta får det väl ändå lov att vara!


















 

Producenterna: Hjältar som inte syns. Anders Burman

 


Anders Burman född: 1928. Död 2013.
Han är mest känd som ägare av skivbolaget Metronome och för att han kontrakterade artister som Ove Thörnqvist, Cornelis Vreeswijk och Pugh Rogefeldt. Den här artikeln skall dock inte handla så mycket om skivbolagsdirektören, utan om producenten Anders Burman. Det sägs att han hade en enastående förmåga att få artisterna att känna sig välkomna och bekväma i studiomiljön. Med personer som Cornelis, Fred Åkerström. Bernt Staaf och John Holm var säkert detta nyckeln till framgång.  Nämnda herrar var verkligen inga dussinmänniskor, samtliga var kända för att på olika sätta vara svåra att ha att göra med. Ingen av dem var heller skolad musiker i vanlig mening. Det behövdes verkligen en producent som skapade en trygg, inbjudande miljö och samtidigt gav artisterna möjlighet att ge sig ut på musikaliska äventyr. Den producenten var Anders Burman.
Marie Bergman berättar:
”Anders styrka var att lukta sig fram till de människor som hade ett fågelbo inombords. Han kunde hjälpa oss att få de här ungarna att flyga ut ur oss, någon ramlade väl ner på marken också. Ur det här vilsna som vi hade skapade han ett hem som gjorde att vi fick exakt den grad av trygghet, inte mer och inte mindre, så att vi kunde klara oss. Han hjälpte oss att samla ihop alla våra spretiga tankar, instinkter och sånt som vi bar på utan att det blev en dogm eller ett gemensamt uttryck. Vi upplevde oss som väldigt fria.” 
I en intervju uttryckte Anders det så här:
"Vilket jävla bra liv man har haft egentligen, som har fått vara med om allt det här. Man har jobbat med det man älskar, som man tycker är skitkul. Att bara lära känna de här människorna och lyssna på dem och vara med när de lirar in de här fantastiska grejerna, det är oerhört stort. Det är man ju verkligen tacksam för."

En annan orsak till Metronomes framgång var Burmans förmåga att välja musiker som gav sina unika avtryck.Inte sällan var det personer med rötterna i jazz. När dessa spelade på vis -och schlageralbum gav det en ljudbild som var helt unik. Rune Gustavsson och Björn J.son Lind är bara två av många fantastiska Metronome-musiker

Listan på artister som Burman letat upp. kontrakterat och producerat kan göras nästa oändligt lång. Nästan alltid tog han sig ann nya artister, ofta personer som stack ut, bara i undantagsfall samarbetade han med redan etablerade stjärnor. Det började med Jazz, det var den musikaliska miljö som Anders själv kom ifrån.
Lars Gullin, Arne Domnérus, Harry Arnold och Charlie Norman är bara några av de svenska jazzgiganter som spelade in på Metronome.
Från och med sent femtiotal och under sextiotalet följde en rad schlagerartister varvade med vissångare: Till exempel gav Metrome ut skivor med Alice Babs, Anna-Lena Löfgren, Per Myrberg, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson, Cornelis Vreeswijk och Owe Thörnqvist, Fred Åkerström

I och med att Pugh Rogefeldt knöts till Metronome, började en ny epok för bolaget. En serie av rock och popartister togs under Burmans vingar. De flesta spelade dock inte någon särskilt hård rock. Snarare byggde Burman upp ett stall av svenska singer/songwriters:
Bernt Staf, Turid(kom, gick och kom tillbaka) Marie Bergman, Ola Magnell, och John Holm är några exempel.

Trots att genrerna var så olika och att en del var musik som jag vanligtvis inte gillar, så går det inte att blunda för att det fanns kvalité i allt Burman gjorde. "Det skall alltid bli något särskilt” var det motto han jobbade efter, och särskilt blev det.

Några egna favoriter bland alla de album som är utgivna på Metronome:
Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson
Cornelis Vreeswijk – Poem, ballader och lite blues

Björn J:Son Lindh ‎– Ramadan

Bernt Staf - När dimman lättar 
Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä
Lasse Englund – Lila & orange
Marie Bergman -  Hjärtats lust
Fred Åkerström - Två tungor
John Holm -Sorti  
Kaj R Hanssson - Till dom som bryr sig om
Ola Magnell - Nya perspektiv

Producenterna - Hjältar som inte syns. Paul Samwell-Smith

Paul Samwell-Smith

Känner du igen namnet? Inte? I ärlighetens namn visste inte jag heller vem han var förrän jag närmare kollade upp vilka som producerat mina gamla sjuttiotalsalbum. Då dök Paul Samwell-Smiths namn upp gång på gång. Det visade sig att han bland annat producerat:

Cat Stevens,  Renaissance, Amazing Blondel, Claire Hamill, Murray Head, Paul Simon och Jethro Tull.

För några är nog Paul Samwell- Smith känd som basist i sextiotalsgruppen, The Yardbirds. I det bandet medverkade också  Jeff Beck, Eric Clapton och Jimmy Page. Redan i Yardbirds fick Samwell-smith lära sig att stå i skuggan av andra. Som producent och låtskrivare är det just det han gjort under hela sin karriär. Till att börja med producerade han sin kompisar i Yardbirds och deras efterföljande projekt som t ex Renaissance.. Men det var tillsammans med Cat Stevens som han fick sin stora framgång som producent. Paul Samwell- Smith producerade alla Stevens storsäljande album under sjuttiotalet, som t ex  Tea for the Tillerman och  Teaser and the Firecat. Han har också producerat American Tune, den bästa låt Paul Simon gjort som soloartist.
Skall man hitta någon röd tråd i det Samwell-Smith producerat, så är det den akustiska ljudbilden, De flesta av hans artister har gjort en pop och rockmusik med tydliga akustiska inslag. Som musiker och låtskrivare har han dock inte varit särskilt akustisk, Samwell - Smith har skrivit låtar till flera av musikhistoriens hårdrocksartister, såsom Rainbow, Gary More och Nazareth.
Att hitta ett foto på Paul Samwell-Smith var inte lätt. Allt som tycks finnas är gamla sextiotalsbilder från Yardbirds tiden. Det om något säger väl hur undanskymt livet kan vara för en producent som varit med om att skapa flera av musikhistoriens storsäljande album.

En låtlista gick det däremot att få till. Här är musik från några av de album som Paul Samwell- Smith har producerat.




Tack L-Å för tipset