lördag 22 april 2017

Jag älskar pastischen

Ebba Grön, Andra generationen och Ulf Lundel


Jag föredrar Ulf Lundel framför Bob Dylan, Peter Green framför BB King och Ebba Grön framför Clash. Paul Simons variant på Sydafrikansk musik är bättre än originalet. Jag lyssnar gärna till Balkanmusik, men helst med svenska band som Östblocket och Andra generationen. Med andra ord; jag gillar pastischen. Är inte det ett negativt laddat ord? tänker kanske du.
Nja, Slår man upp  ordet förklaras det med: "konstnärlig efterbildning i en annan tids eller annan konstnärs stil."
Det kan tyckas att man borde gilla originalet bättre än härmaren, men så är inte alltid fallet. Flera av härmarna som jag räknar upp ovan står mig kulturellt närmare än originalen, så när de härmar tillför de ofta något som för mig är bekant. Det i sin tur gör att jag lättare kan ta till mig musiken. Lundell tillför svenskt svårmod, Paul Simon ger en amerikansk singer/songwriters version av sydafrikansk musik osv.
Samtidigt är de så att dessa härmare ofta fungerar som en inkörsport till originalen. Ibland leder det till att jag överger härmaren och helt och hållet lyssnar på originalen istället. Det gäller dock inte de artister jag räknat upp här, helt enkelt av den anledningen att de är så mycket mer än bara härmare, de tillför något alldeles eget. Någon kanske hävdar att då är de inte någon pastisch, må så vara, men jag älskar att säga att jag älskar pastischen. Är vi inte alla lite av en pastisch?

söndag 9 april 2017

1969

Det finns några få årtal i musikhistorien som utmärker sig. 1969 är ett sådant. Det var året Led Zeppelin gav ut sin första LP och Beatles spelade in sin sista. Sextiotalets lättsmälta, melodiösa popmusik hade alltmer fått lämna  plats åt antingen eftertänksam akustisk musik eller larmande elektrisk. Det fanns en stor musikalisk nyfikenhet och kreativitet. En känsla av att nu gör vi något som världen aldrig sett maken till.

Det året fyllde jag nio år. Jag minns att jag skrubbade knäna på bohuslänska klippor den sommaren och återvände hem lagom till stormen som fick skolgårdens enorma lönn att gå omkull.
Däremot har jag inget större minne av all bra musik som kom ut. Det är först i efterhand som jag förstått att 1969 är  musikåret framför alla andra, åtminstone om ni frågar mig.

En hel hög med artister som skulle bli betydande för sjuttiotalet gjorde sin debut -69. Led Zeppelin är redan nämnda, Jethro Tull, Santana, Chicago, King Crimson och Crosby Stills and Nash är några andra. Alla nämnda grupper plöjde alldeles egna musikaliska fåror som världen fått njuta av sedan dess.

1969 hade hippierörelsen mognat. Psykediliska band började skapa musik som inte var lika tidsbunden som tidigare. Pink Floyd, Moody Blues,  Procul Harum, Velvet underground och Spirit är några exempel.

Detta var också en tid då det man kallat protestsång och folkmusik, utvecklades till något som började benämnas singer/songwriters.  Tre stora namn var Dylan, Mitchell och Cohen. De gav alla ut album detta år, Neill Young debuterade som soloartist, men framförallt släppte Nick Drake sin första skiva. Tyvärr var det inte många brydde sig. Det skulle dröja till 2000 talet innan han fick den uppmärksamhet han förtjänade.
Visst var Nicks första skiva viktig, ändå vill jag nog påstå att detta framförallt var Fairport Conventions år. Bandet hade visserligen gett ut ett album tidigare, men det var under -69 som de  trädde fram och blev brittisk folkrocks fanbärare. Tre album gav de ut under året och de gick från att vara engelska förvaltare av amerikansk musik till att bli helt unika. Några år senare hade gruppens starkaste personligheter lämnat gruppen och ser man det i backspegeln var de aldrig bättre än 1969.

Vad hände då i Sverige detta år? Jo, under sextiotalet hade svenska band ägnat sig åt att härma och ibland kopiera engelsk och amerikansk musik, men -69 klev en närkegrabb fram och gjorde något alldeles extra. En klok Anders Burman lät yngligen leka i studion tillsammans med två erfarna studiomusiker. Plattan fick heta Pugh (Ja dä ä dä) och blev den första rockskivan på svenska. Efter den var det ytterst få svenska rockartister som sjung på engelska. Än idag är Ja dä ä dä något av det bästa som gjorts på svenska, så lekfullt och nyskapande.

Favoritalbum från 1969:
1.Nick Drake - Five leaves left
2, Beatles- Abbey Road
3. Pugh Rogefeldt - Ja dä ä dä
4, Fairport Convention -  Unhalfbricking
5, Fairport Convention -  Liege and lief
6. King Crimson - In the Court of Crimson King
7. Crosby Stills and Nash - Crosby Stills and Nash
8. Fairport Convention - What we did on our Hollidays
9. Moody Blues -  To our Children Children
10. Pink Floyd - More
11. The Velvet underground - The Velvet Underground
12. Santana - Santana
13. Leonard Cohen - Songs from a room
14. Bob Dylan - Nashville Skyline
15. Spirit - Clear
16. Blood Sweat & Tears - Blood Swear & Tears
17. The Band - The Band
18. Pentangle - Basket of light


En låtlista med musik från 1969:





lördag 25 mars 2017

John Wesley Harding = Wesley Stace



Nu vill jag tipsa om en låtskrivare och sångare som förtjänar mycket större uppmärksamhet än vad han hittills fått.  Han heter egentligen Wesley Stace och kommer från den lilla brittiska staden Essex. Sedan åttiotalet har han släppt musik under namnet John Wesley Harding, ett namn som för tankarna till Dylan. Och visst är han påverkad av Bob, men också av britter som Elvis Costello och Billy Bragg.  På John Wesley Hardings plattor kokas det ofta en musikalisk gryta på angloamerikanska influenser. Ibland har Wesley fått kritik för att han låter för mycket som sina förebilder, men vad gör det när han är så förbaskat bra.
Wesley har släppt en rad fantastiska album.. Alla innehåller en underbar sångröst och starka melodier.
Lyssna på min spellista här:




På sina två senaste album har han gått tillbaka till sitt dopnamn. Den alldeles nya skivan heter Wesley Stace's John Wesley Harding. Kompgrupp är inga mindre än den amerikanska countryrockgruppen; The Jayhawks. Efter två lyssningar måste jag säga att skivan kan bli ett av 2017 års bästa album, men jag återkommer med en fullständig recension.



måndag 20 mars 2017

Alison Statton - en vardaglig indie-ikon



I den flod av postpunk som växte fram under sent sjuttiotal var Alison Stattons röst en smekning bland all taggtråd. Hon sjung då i Cardiff bandet Young Marble Giants. En grupp som inte lät likt något annat. Med bas, gitarr, trummaskin och Alisons röst skapade de en minimalistisk, vacker musik som var svår att stoppa in i något fack. Kontrakt på indiebolaget Rough Trade gjorde att deras enda studioalbum nådde ut till en musikintresserad  publik i stora delar av världen. Idag omnämns bandet som inspiration för så skilda artister som Kurt Cobain och Belle & Sebastian. Under tidigt åttiotal fortsatte Statton till gruppen Weekend. Stilen var nu betydligt jazzigare, men Stattons behöll sitt coola och avskalade sätt att sjunga på.

Första gången jag hörde Allison Statton var just med gruppen Weekend. Jag föll genast för denna udda fågel i en musikvärld där många gjorde allt för att synas och höras. Allson gav ett helt annat intryck,  mycket mer vardagligt och coolt. Det tog några år innan jag letade mig tillbaka till hennes tidiga inspelningar med Young Marble Giants. Idag gillar jag det mesta denna dam varit inblandad i.
Alison Statton är utbildad kiropraktor och har i många år pendlat mellan musiken och kotknackeri.
På senare år har Allison gett ut skivor under namn som "Devine and Statton "och Alison Statton  and Spike", samt gjort enstaka konserter med Young Marble Giants.

Sin speciella röst har hon behållit genom alla år. Att säga att hon sjunger vackert vore att ljuga, snarare är det personligheten som fångar. Lyssna på låtlistan nedan, så förstår du.




söndag 19 mars 2017

Så låter Chuck Berry

Nu är han död, denne legend. Mannen som kanske betytt mer för rockmusikens utveckling än någon annan. Trots detta är han bara ett namn för många. I bästa fal känner man till ett fåtal av hans låtar. Vill du höra mer? Lyssna då på min Spotifylista med Chuck Berry. Där återfinns alla hans bästa sånger. Många av dem har du hört, men ofta i olika coverversioner. Ta nu chansen och lyssna på originalen.



lördag 18 mars 2017

Några låtar som väcker minnen

Det finns folk som hävdar att det man lyssnade på när man var 15-25  år är den musik som alltid kommer att ligga en närmast om hjärtat. Kanske är det så. Här kommer, hur som helst, några sånger från den tiden. De är slumpmässigt valda. Jag har helt enkelt satt min stora musiksamling på "shuffle".


En av det tidiga sjuttiotalets riktigt stora hits. Don Mcleen har aldrig uppnått samma framgång igen. Idag är han ihågkommen fråmst för denna sång och dess gåtfulla text.



Och nu något helt annat. Denna låt kom 1979 och blev Jams första hit i England



Året var 1981. Syntpopen och rockvideon hade kommit. Otroligt tidstypiskt.



Jag letade med ljus och lykta efter annat än syntpop under 80-talet. Weekend var ett band som gick sina egna vägar och som jag gillade för det.



Sjuttiotalet igen. Från Supertramps genombrotts album; "Crime of Century"


Sammanfattningsvis kan man säga att en del av musiken ovan känns lite passé, som om bäst före datumet gått ut, men samtidigt väcker de en hel del positiva känslor och minnen. Kalla det gärna nostalgi.




lördag 25 februari 2017

Rhiannon Giddens tänder en eld





Rhiannon Giddens - Freedom Highway
På väggen i mitt kontor hänger sedan länge ett citat: "Tradition är inte att tillbedja askan, utan att tända en eld". De orden verkar vara ledstjärna för Rhiannon Giddens.
Rhiannon är en musiker som är djupt rotat i amerikansk folkmusik, särskilt den afro-amerikanska. Med stor kunskap letar hon upp glömda musikaliska pärlor ur historien, men hon gör också egen musik, tydligt påverkad av traditionen.  Detta är hennes andra soloalbum. På det första producerade ikonen T-Bone Burnette. Det gav en ganska stor ljudbild som lät lätt radio anpassad. På nya skivan har Rhiannon tillsammans med nya producenten - Dirk Powell - skalat av och förtätat arrangemangen. Låten ovan är ett bra exempel. Sång, banjo, blås och en tät rytmsektion är allt som behövs för att det skall bli magiskt. På hela skivan låter musiken enkel, rak och omedelbar. Samtidigt är det gjort med så mycket kunskap och musikalitet att man bara kan buga och tacka. Varsamt har man tagit en gammal musikalisk tradition in i modern tid, filat, putsat och förnyat den. Resultatet är ett helt album som brinner av tradition. Lyssna på det.
En sak till; nu höll jag på att skriva en hel recension av Rhiannons platta utan att nämna det som sticker ut allra mest, nämligen rösten. Frågan är om någon nu levande person sjunger bättre?