söndag 12 augusti 2018

Phil Ochs

Han kom till Greenwich Village i New York under tidigt sextiotal. Började uppträda på folkklubbarna och det dröjde inte länge förrän han var ett namn som alla talade om.

Nä, texten ovan syftar inte på Bob Dylan, utan på Phil Ochs. De var i samma ålder, kom till Greenwich Village ungefär samtidigt och blev båda en del av den nya folkmusikvåg som hade sitt epicentrum just i denna New York stadsdel. Bob Dylan blev en världsstjärna och nobelpristagare, Ochs är nästan helt bortglömd idag. Varför? Det enkla svaret skulle kunna vara att Dylan var den som var mest begåvad, men riktigt så enkelt är det inte. Phil Ochs skrev flera hundra sånger under sin karriär, bevisligen kunde han både sjunga och göra sig på scen, ändå föll han i glömska och dog under tragiska omständigheter.
Ochs var tydligt vänsterradikal under hela sin karriär, något som säkert skrämde bort en del publik. Han var aktiv såväl i medborgarrättsrörelsen som i motståndet mot Vietnamkriget. Texterna var dagsaktuella och byggde ofta på det som stod i dagstidningarna. I slutet av sextiotalet tycktes hans storhetstid vara över. Musiken sågs som förlegad i en tid då Dylan och Beatles gjorde nyskapade album. I ett försök att förnya sig, släppte Ochs bland annat albumet Pleasure of the harbur, som visade upp en ny sida båda musikaliskt och textmässigt. Arrangemangen var ambitiösare och texterna inte lika tydligt politiska, ändå ledde inte skivan till det stora genombrott som  Ochs hoppats på. På sjuttiotalet fick han allt större problem med sin psykiska hälsa och missbruk. Den 9:e april 1976 tog han sitt liv.

Det har gått över 40 år sedan Ochs lämnade jordelivet, men hans sånger lever vidare. Trots att många skrevs för att vara dagsaktuella, gör de vackra melodierna att de håller än idag. En del texter är dessutom mer aktuella än någonsin. Nedan är en låtlista som jag gjort.



söndag 5 augusti 2018

Harry Smith's anthology of american folk music

1952 släppte Folkways records en märklig samling av musik. Åttiofyra sånger samlade på tre dubbel LP:s. Det mesta var inspelat 1927-1932. Mannen bakom detta var Harry Smith. Han var en experimentell filmskapare, skivsamlare och bohem, som valde ur sin egen samling med 78 varvare när han skapade antologin. Innehållet var en blandning av den tidens folk, blues och country, musik som då var okänd för de flesta amerikaner. .
Antologin har haft ett enormt inflytande  på folk och populärmusikens utveckling. Den stora folkvågen under tidigt sextiotal var tydligt påverkad av Harrys Smith's verk. Musiker som Dave Van Ronk och Joan Baez byggde delar av sin tidiga repertoar på musik från de tre dubbelalbumen. Nästa generation folk och popmusiker lyssnade på folkklubbarna och tog efter. Artister som Byrds, Bob Dylan och Loving Spoonfull var alla påverkade av musiken som Harry Smith samlat in många år tidigare, fast de visste inte alltid om det. Än idag spelas sångerna in av nya artister, svenske "The Tallest man On Earth" är bara ett exempel.

Jag har gjort en spellista med en del av sångerna från antologin. Oftast har jag valt bort de gamla originalinspelningarna till förmån för nya versioner med artister som är mer eller mindre kända. Du hittar bland annat Bob Dylan, Greatful Dead, Nick Cave, Eva Cassidy och Harry Bellafonte.



söndag 8 juli 2018

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 10



Nick Drake - Five leaves left

Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som jag var kär i, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.

- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag

Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:

- Har du lyssnat på det här?

Han väntade inte på svaret, utan gick till grammofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.

Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.

Det blev ingen kärlek mellan mig och den där tjejen i kollektivet, men istället väcktes en livslång kärlek till River man, Five leaves left och Nick Drake. Inte så dumt det heller.

måndag 2 juli 2018

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 9



Thomas Almqvist - Nyanser

En regnig kväll i slutet på sjuttiotalet satt jag med bästa kompisen och sa:

-  Musikaliskt är jag född vid fel tid och på fel plats. Nutidens hårda rockmusik är ingenting för mig. Jag längtar efter något akustiskt, lågmält och mollstämt, men jag hittar inte det jag söker,

Det där var nästan en profetiskt uttalande, för kort därefter hörde jag EM med Thomas Almqvist,  ett stycke musik som var precis det jag längtade efter. Låten inleds med en ensam akustisk gitarr, tonerna klirrar fram som små diamanter, efter någon minut kommer saxofonen in och improviserar på ett sätt som då var något alldeles nytt för mig. Visst hade jag hört långa gitarrsolon, men detta var något helt annat, så mjukt, allvarligt och hudlöst.

Albumet var som en ny värld för mig. Det var jazz och folkmusik som var influenserna , inte rock och pop. Idag skulle musiken kanske buntats ihop med all muzakliknande new age, men musiken på ”Nyanser” var betydligt mer personlig och nyfiken än så.
Min förälskelse i denna skiva ledde till att jag började lyssna på helt andra saker än vad jag tidigare gjort.

Framför allt så växte mitt intresse för folkmusik och jazz sig allt starkare . Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.

torsdag 28 juni 2018

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 8

Pink Floyd - Wish You Were Here

Målet med denna lista över mina favoritalbum var att jag skulle berätta en personlig berättelse om varje album . "Wish you were here" är många berättelser. Jag kysste min första flicka till den inledande Shine on you crazy diamond och när samma flicka gjorde slut, grät jag till titellåten . En sen natt på sjuttiotalet var vi två kompisar som åt  pannkakor och drack renat tills vi stupade, soundtrack var denna skiva. 1982 gav jag mig ut och seglade i en månad med tre par. Så fort natten kom hördes stönanden ombord. Alltid var det något par som ägnade sig åt älskog. För att stänga ute de högljudda orgasmerna satte jag på mig hörlurar. Natt efter natt lyssnade jag på Pink Floyd i allmänhet och denna platta i synnerhet.

tisdag 26 juni 2018

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 7


Robert Broberg - Jag letar efter mig själv
Året var 1972, tror jag. Storebror kom inrusande bland de mossgröna medaljongtapeterna med en LP i hand.
- Lyssna på detta, sa han och satte på skivan.
Det var Robert Brobergs senaste. Jag tog omslaget i min hand och läste låttitlarna:
"Jag letar efter mig själv"."Jag har alltid trott att jag skulle bli nå't stort".
"Allt det gamla har gått i kras för mig". "Det finns ett tomrum", o s v. Detta verkade verkligen inte vara någon vanlig "Robban" skiva.

- Han har blivit knäpp, sa brorsan, medan Broberg sjung "fittan" så att t o m högtalaren tycktes bli generad.

För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn där i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig.
Nu, många, många år senare, håller plattan än. Trots att jag inte är någon hormonstinn tonåringen längre, slås jag fortfarande av de otroligt starka känslorna.

söndag 3 juni 2018

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 6



Simon And Garfunkel - Greatest Hits

Jag tror jag var tolv år. Det var en gråkall vårdag. Med bultande hjärta satt jag på femmans spårvagn och tiorna brände i fickan. Målet var Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. Där låg nämligen närmaste skivaffär, Hylanders Musik. För första gången skulle jag ta mig dit på alldeles egen hand och köpa en LP.
Jag hade gått igenom i huvudet hur det skulle gå till. Jag skulle gå in med rak rygg, titta den snygga expediten i ögonen och säga:
- Tjena, har du några nya, schysta plattor att sälja till mig?

Hon skulle då lägga huvudet på sned och fråga vad jag gillade för musik och jag skulle svara hårdrock, mest för att det lät tufft. Därefter skulle hon ta fram den ena skivan efter den andra. Jag skulle välja en fantastisk LP, betala, glatt vinka hejdå och lämna butiken, fortfarande med spikrak rygg.
Under hela promenaden, från spårvagnshållplatsen till butiken, repeterade jag
 de där orden: "Tjena, har du..."
Med darrig hand öppnade jag så butikens dörr, Därinne var det fullt med folk, expediten var  upptagen med att hjälpa någon långhårig tonåring. Jag blev helt förvirrad, ställde mig i hörn och bläddrade bland artister på XYZ. En halvtimma senare stod jag kvar på samma plats.

- Är det något jag kan hjälpa till med, sade plötsligt expediten och jag upptäckte att jag nu var helt ensam i butiken.
- Simon and Garfunkel, sa jag, högröd i ansiktet. Än idag har jag ingen aning om varifrån de orden kom, men expediten gick genast och hämtade Greatest hits. Fem minuter senare lämnade jag butiken med krökt rygg och Simon and Garfunkel i en plastpåse. Jag som skulle köpa tuff hårdrock, vilket fiasko.

Idag vet jag att den där gråkalla vårdagen för 45 år sedan, gjorde jag ett av mitt livs bästa inköp, inte minst för att det räddade mig från hårdrocken.