Emil Jensen får mig att gråta

Emil Jensen har fått mig att gråta flera gånger denna sommar. När jag har lyssnat på hans sommarprat, sett dokumentären och hört hans nya EP hart tårarna runnit i strid ström. Det kan  tyckas som Emil Jensen inte  är  särskilt känslosam. Han kalkylerar med orden, är noggrann och lägger varenda ton och stavelse precis där han planerat. Höjer sällan rösten, skriker aldrig.  Ändå, blir jag så starkt berörd. Genom ett mjukt, personligt. kompromisslöst, humoristiskt och vackert tilltal glädjer han min hjärna så mycket att det rör om i mitt hjärta och tårarna kommer.
Nu har Emil släppt EPn: Gå aldrig..  Den innehåller musik och prat. Musiken är bra och pratet är fantastisk. Här är ett exempel;



Emil Jensen får mig att tänka på Robert Broberg. Robert  är nämligen den enda artist som väckt lika starka känslor hos mig.
Visst finns det tydliga likheter mellan Emil och Robert. Båda vrider och vänder på orden, gör ordlek till konst, blandar humor och allvar, musik och prat och är så väl förberedda att de klarar av att verka lekfulla på scen.
Nu skall man inte överdriva likheterna. Emil saknar fullständigt Brobergs galenskap och flamsighet. Emil Jensen skulle aldrig spotta skorpsmulor på publiken eller brista ut i ett Möllenöh!
Egentligen är väl den största likheten mellan dessa två att de bäda fått mig att gråta.

Skamvrån - Kom hit

Skamvrån är ett band från Göteborgstrakten som består av Elin Buxfeldt sång och keyboard, Rebecka Schutt slagverk, Olof Källström bas, Albert Wendesten gitarr samt Klara Goliger sång och keyboard. Jag antar att det är Elin som har  huvudansvar för sången.
  I november 2015 vann bandet musiktävlingen Partillerocken, en klassisk rockbandstävling på västkusten.
Det var längesedan jag blev såhär förtjust i ett band. Skamvrån gör låtar som sätter sig, har spännande texter, oväntade arrangemang och - inte minst - sång av högsta klass. Medlemmarna i bandet är mycket unga, men musiken låter förvånansvärt mogen. ja, nästan gammaldags. .Flera har kallat det nyprogg, och visst kan man höra sådana influenser.
I maj släppte man en EP med tre låtar.
Låt mig gå igenom plattan låt för låt:
Fel
Inleds med kyrkoliknande orgelspel, därefter ett punkigt gitarriff, snart tar Elin Buxfeldt självklara stämma över. Texten sticker ut. Jag gillar speciellt den inledande raden:
"Jag har en yllekofta, second hand som luktar gammalt lik
och är det ingenting du bryr dig om, så möts vi på ett fik".

Gittarlåten
En lättnynnad, glad låt om hur tänd man kan bli på kvinnliga gitarrister.
"Åh, när tjejer lirar gura, går med på allt du föreslår, 
Åh, när tjejer lirar gura,jag kommer nästan där jag står",
sjunger Elin i refrängen.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur annorlunda det blivit om en man att sjungit orden

Göran
Den musikaliskt mest avancerade låten och min absoluta favorit. Börjar långsamt, nästan tveksamt, men växer sakta ut till en svulstig ballad med körer och gitarrspel som får mig att tänka på sjuttiotalets symfonirock. Åter är det en text som skulle bli smått sexistisk om en man sjung. Men i munnen på en ung tjej blir orden något helt annat.

Efter segern i Partillerocken har Skamvrån bland annat deltagit i visfestivaler. Där passar de väl in, för trots den elektriska sättningen och det smått punkiga förhållningssättet, så finns det samtidig något visaktigt i framförandet.
Det skulle förvåna mig mycket om vi inte för höra mycket mer av Skamvrån framöver.

Emmit Rhodes – Rainbow end

Producenten Chris Price lyckades för något år sedan få Linda Perhacs att åter ge ut musik efter 44 år. Nu har Price även fått Emmit Rhodes att släppa ett album efter 43 år. Bland oss som gillar Power pop och tydliga Beatles influenser är detta en mycket efterlängtad comeback. Emmit Rhodes gjorde sig ett namn som motor i bandet The Merry-Go-Round på sextiotalet. Därefter följde en solokarriär under tidigt sjuttiotal. Resultatet blev ett antal riktigt bra album som alldeles för få ville köpa. Under Rhodes tysta år har de gamla skivorna fått allt större kultstatus. Nu gör han alltså äntligen musik igen. Plattan har spelats in med hjälp av medlemmar från Jellyfish, Rooney och New Pornographers. Även Aimee Mann och Susanna Hoffs medverkar. Bättre sällskap kan man knappt önska sig och det säger en del om Rhodes status bland musiker som sysslar med melodiös rock.
Hur låter plattan då? Jo, delvis mycket bra. Inledande Dog in a chain och titellåten är exempel på den typen av melodiös pop som Rhodes alltid varit mästare på. Produktionen känns 2000-tal och rösten låter lika bra som för 43 år sedan. Tyvärr håller inte alla låtar lika hög klass och ibland blir det lite väl mycket melodiradio över arrangemangen.

Paul Mosley – The Butcher

Paul Mosley förra album utsåg jag till årets bästa 2013. ”Ett mästerverk i gränslandet mellan folk, konstmusik och jazz”, skrev jag då.
Pauls nya album fortsätter delvis på samma inslagna väg, men är samtidigt något helt annat,
”The Butcher” är en folkopera med massor av inlånade musiker och sångerskor. En dubbel Cd med 20 låtar. "The Butcher"  är folkmusik I väldigt bred bemärkelse, med influenser från såväl brittisk folkmusik, americana, som konstmusik. Den stora sättningen gör att de kan låta lite hur som helst. Ibland avskalat, då och då rockigt, men oftast som ett storband med blås, stråkar och till och med harpa.

 Håller det då som lyssnarupplevelse? Ja, jag tycker det. Här finns flera fantastiska sånger, som No hound dog on your trail, Soul to save, You don't need love och The world is flat. Albumet svaghet är antalet låtar. Det är otroligt svårt att få till tjugo bra sånger. Mosley lyckas inte riktigt, men är bra nära

Det är synd att så väldigt få tycks bry sig om Paul Mosley i Sverige. Jag har inte hittat någon recension i svensk press och hans Spotify sida har löjligt få lyssnare. Paul Mosley är som en stjärna, vars ljus ingen tycks se. Må han få lysa för alla, det är han väl värd.

Anders von Hofsten – Cosmic lullabies

Anders von Hofsten är en musiker och sångare med en musikalisk erfarenhet som få kan visa upp. Han har sina rötter i soulmusik. I flera år arbetade han åt Cheirons producenter, där han sjung på inspelningar med Britney Spears och 90-talets pojkband. Under senare tid har han varit kapellmästare hos brasilianska sångerskan Simone Moreno. När han nu släpper sin andra soloplatta är det just den blandning av influenser som hans musikaliska bakgrund skvallrar om. Det låter pop, soul, afrikanskt och brasiliansk. På något märkligt sätt får Hofsten ihop alla stilar till en helhet som blir, minst sagt aptitligt. Jag gillar verkligen arrangemangen som ger utrymme för akustiska instrument och som växlar mellan rytmisk gryta och melankoliskt lugn. Ibland påminner Hofsten om Daniel Lemma, som t ex i låten Nini, då musiken nästan blir helt akustisk.  Annars låter Anders von Hofsten allra mest som Anders von Hofsten, alldeles unik.