Producenterna - Hjältar som inte syns. Lasse Englund

Att skriva bra låtar och sjunga vackert räcker inte för att göra en bra skiva. Någon måste få helheten att låta bra. Till det har man i alla tider haft producenter. Män - ja, nästan alltid män -  som suttit bakom spakar och talat om när produktionen är bra nog att ges ut. Producentstilen har minst sagt varierat genom åren. Den legendariska Phil Spector är ena ytterligheten, diktatorn som skrev musiken, handplockade artister och bestämde allt. Numera har många producenter gått åt helt andra hållet, man fokuserar på att skapa bra stämning och få artisten att tro att det faktiskt är hen som bestämmer.
Med undantag för Spector och någon till, så har producenter haft en sak gemensamt i alla tider; de har fått väldigt lite uppmärksamhet. Det tänkte jag ändra på nu och presentera några av mina favorit producenter.

Först ut är Lasse Englund

 Lasse är född 1951. Som ung gitarrist var han påverkad av framförallt Bert Jansch, John Martyn och Pierre Bensusan. Det hörs tydligt på hans gitarrspel än idag och även i hans produktion. Det är ofta den akustiska gitarren och andra akustiska instrument som får ta plats när Lasse Englund producerar.
Han gav ut sin första soloskiva redan 1973, därefter medverkade han på massvis av svenska album som studiomusiker. Monika Törnell, Kjell Höglund, Ulf Lundell, Ted Gärdestad, Gösta Linderholm och Ola Magnell, är bara några exempel. På åttiotalet börjar han allt mer att producera åt andra artister. Till att börja med, mest för sin fru, Marie Bergman. Men så småningom även för artister som Toni Holgersson, Kajsa Grytt och Louise Hoffsten. Under 2000 - talet har han producerat en rad fantastiska skivor,  såsom Melissas Horns debutplatta, ett album med svenska psalmer och Thomas Almqvists "Broken Tango". Trots att han har producerat så skilda artister som Tommy Nilsson, Hedningarna och Anders Widmark, så känns hans ljudbild ofta igen. Den är varm, omfamnande och sårbar på ett sätt som lyfter även de låtar som kanske inte riktigt når upp till mästerverk.
Låtlistan nedan ger exempel på vad Lasse Englund producerat:


Allt Lasse skapar hamnar inte på skiva eller Spotify.  Lasses Hus Sessions är ett nytt projekt där han, på Youtube, presenterar filmade möten mellan artister och musiker från sin egen studio. Här är en film med  Mikael Ramel:

Donovan

Donovan Phillip Leitch var bara i tonåren när han slog igenom under tidigt sextiotal. Till att börja med sågs han som en engelsk Dylan-kopia. Det var akustisk gitarr, munspel och protestsång, men musiken var mer direkt. Donovans ljusa röst och enkla melodier gjorde succé på  bägge sidor av Atlanten. Catch the wind och Colours hette de första hitlåtarna. Runt sextiosex tog han blommor i håret och bjöd in elektriska instrument till studion. Denna förändring märks tydligast på singeln Sunshine Superman, där den elektriska gitarren och den psykedeliska ljudbilden ger musiken en helt ny framtoning. Åter kan man jämföra med Dylan som blev elektrisk strax innan, men medan Bob lät bluesrockig, var  Donovan mycket mer psykedelisk och poppig. På ett antal album under sent sextiotal utvecklade han nu en alldeles egen psychpop som gav såväl konstnärlig som kommeriell framgång. Albumen Sunshine Superman, Mellow Yellow, A Gift from a Flower to a Garden och Barabajagal är alla mycket bra skivor. Det är nyfiken, glad, ledsen, påtänd och lallig musik. Influenserna från folk och blues finns, men man hör även spår av psykedelia. musikhall, kabarémusik och jazz. Få har skapat musik som är så personlig som den Donovan gjorde under åren 1966-69.

Sedan tog det slut. Sextiotalet var över, hippiekulturen rann ut i sanden och Donovan glömdes bort.  Det var inte så att han slutade göra musik. Under hela sjuttiotalet gav han regelbundet ut album, men ingen verkade bry sig. Donovan tycktes vara förknippad med en svunnen tid.

Sakta men säkert försvann det lekfulla och fantasifulla i Donovans musik och trots att nya skivor kommit även under senare år, så har han aldrig nått upp till sin storhetstid.  Som tur är finns de gamla plattorna kvar, lyssna och njut.

En kommentar till kommunal-affären (från 1972)

Återigen har det hänt, maktens människor har stoppat guldet i egna fickor. Denna gången är det ministern och fackfolk som har ordnat det för sig. På något sätt gör det extra ont i hjärtat när rörelser som en gång bildades för att bekämpa orättvisor smutsar ner sig.
I alla tider och i alla samhällen har de på toppen sett till sina egna intressen. Det har varit adel, storbönder, industrimagnater, riskkapitalister, bankfolk och numera även fackpampar och politiker. Alla har de gripits av samma lust att berika sig på andras bekostnad.  Förr tog man det som sin självklara rätt, numera är ursäkterna och bortförklaringarna många, men till synes och sist har det alltid handlat om samma girighet. Är det då en speciell slags människor i maktens korridorer,  som har sämre moral än vanligt folk?  Nä, jag tror inte det, de privilegierade erbjuds bara fler tillfällen till att stoppa guldet i egna fickor. Alla har vi en girig jävel inom oss som vi måste lära oss att bekämpa.

Nedan är en mycket bra låt som skrevs för över fyrtio år sedan. Texten är märkligt aktuell.

Runtomkring finns det roffare, det é dom rika å kloka som tar,

å é man född utan böcker eller pengar, så é're lätt att bli roffarnas slav.

Akta dej för att trilla dit, för dom ordrikas snack om din klass,

dom é lika förljugna som dom rika, de é makt som é rutten å kass.

 

Makten vaknar aldrig upp till revolution,

ständigt går den kvar i tidens evolution.

Men det händer nåt annat med mänskan.

Kjell Alinge 1943 - 2016

Kjell Alinge har gått ur tiden. Jag vet att han som radiopratare gjorde mycket, men för mig är han för alltid förknippad med  Eldorado. Det fanns en tid då jag fick nästan alla tips om ny, spännande musik från detta radioprogram. För dagens unga  är det bara att klicka på sin dator eller smartphone så får de.musiktips i mängder.  Under  åttiotalet var det minst sagt annorlunda. Ofta var man hänvisad till kompisar när man ville hitta ny musik, men de tipsen kändes, åtminstone för mig, allt för begränsade. Radion var för det mesta lika ointressant som föräldrarnas skivsamling. Därför var det en högtidsstund varje gång Eldorado tog över på söndagarna .Detta program liknade inget annat man hade hört. Helt utan skyddsnät kastade Kjell Alinge ur sig konfetti av mer eller mindre begripliga ord. Mellan alla dessa ordmassor spelades musik som fick världen att öppna sig för mig och många andra. Rupert Hine, Chris Rea, Jackson Browne och Björn Holm är bara några exempel på artister som jag kanske aldrig kommit i kontakt med om inte Alinge envist låtit dem ta plats i etern. Denne legendariske radiopratare brydde sig sällan om låtlistor anpassade efter målgrupp eller hitlisteplaceringar. Alinge spelade musik han själv älskade och var det något han tyckte extra mycket om kunde han låta en artist fylla ett helt program. Efter kommentaren: "Här är en hel hink med Pink Floyd", spelade han 1980 en hel Lp sida från The Wall. När Tityo  släppte sin debutsingel "Talking to the man in the moon"1990 ansåg Alinge den vara så fantastisk att han inte spelade någon annan låt under programmets två timmar.
Tack Kjell för att du brann för musiken och orden. Tack för att du räddade min ungdom.

Låtar jag lyssnar på just nu

Annbjörg Lien - Sette Segl
Folkmusikens stjärna i Norge. Har gjort en hel del världsmusik, men detta är nyskriven musik på temat Nordsjön och det låter mycket mer nordiskt.



Gilmore and Roberts - Peter pan
 Ett av Brittisk folkmusiks alla par. Här är det lika mycket rock som folk.



Ryley Walker - Hide in the roses
En ung gitarrist som är tydligt påverkad av de bästa från sextio och sjuttiotalet



Lousie Le May - Be my Guru




Brigaden - Alberto V 
 Instrumentalmusik av allra högsta klass








Ben Folds - Not a fan
Från den nya skivan


 

Sju låtar som har haft betydelse...

Jag blev ombedd att - på Facebook - lista sju låtar som har haft betydelse eller har påverkat mej till den jag är idag.Ni får dem på bloggen också, med lite extra brödtext.. Låtarna är i någorlunda kronologisk ordning.

Beatles - She loves you
Den första "popsång" jag hörde.  Såå spännande! Melodin, rytmen, skriken och föräldrarnas rynkade näsor.
 

Torstein Bergman - Omkring tiggaren från Loussa
Denna tonsättning av Dan Anderssons dikt föll jag för redan som barn. Utan att riktigt förstå orden, fångades jag av vemodet och mörkret i text och melodi. Jag köpte LP:n  som tonåring, men gömde den för jämnåriga tills jag blev vuxen.
 

King Crimson - Epitaph
Jag har lyssnat en hel del på psykedelisk rock och så kallad symfonirock. Det här är än idag en av mina absoluta favoritlåtar.

 Thomas Almqvist - Sortie
Stämningsfull instrumentalmusik, med drag av både folk och jazz. En ny värld öppnade sig när jag hörde detta.


 Nick Drake - Cello song
Jag hann bli 26 innan jag fann det här. Kändes som att äntligen hitta hem



 Bruce Springsteen - Badlands
 Rockigare än så här blir det inte i min värld.



7. Dawn and Marra - Not on the top
En låt från 2013! Texten har blivit som ett mantra för mig.