Göteborgsmusik: Unelma

Jag har fått en ny Göteborgs favorit. Hon heter Niina Palm och är 26 år. När hon gör musik och står på scen använder hon artistnamnet Unelma. Egentligen gör hon inget nytt och märkvärdigt. Hon verkar i en musikstil där tusentals unga tjejer trängs. Vispop, singer/songwriter, folkrock, kallas det bland annat. Ändå sticker hon ut. Jag tror hon kan bli något stort. Bakom henne är bandsättningen för närvarande elgitarr/mandolin, fiol, kontrabas och percussion.

Lyssna på Myspace, speciellt låten "Passion" är en favorit

Myspace: www.myspace.com/unelmamusic

2011 års bästa album: Nr 11

June Tabor gånger två

June Tabor - Ashore
June Tabor debuterade på sjuttiotalet. Då lät hon som en typisk engelsk folksångerska, men med en bättre röst en alla andra. På senare år har hon utvecklat sin alldeles egna stil och repertoar. Ofta ackompanjerad av bara piano och dragspel, sjunger hon en blandning av traditionellt material och lågmälda popsånger. Det är så molltyngt och vackert att man blir häpen. Tänk att man med så små medel kan skapa så fantastisk musik. Min absoluta favorit på denna platta är "The Oggie man", skriven av Singer/songwritern Cyril Tawney . Detta är ett album som kräver koncentration av lyssnaren. Får jag i lugn och ro lyssna på Ashore så kan jag tänka mig att den kommer att bli än mer älskad för varje dag som går.
Lyssna på skivan här



June Tabor & Oysterband - Ragged Kingdom
Om Englands bästa folkrockband slår sig ihop med landets bästa sångerska så kan resultatet inte bli annat än bra. Denna skiva är fylld av svängig folkrock där alla inblandade gör sitt bästa för att förföra lyssnaren. Mitt bland allt traditionellt material finns det överraskningar. Till exempel görs ”Love will tears us apart ” i en version som är långt ifrån Joy Divisions original. Om June Tabors soloplatta passar bäst till tända stearinljus och ensamhet, så går det alldeles utmärkt att svänga en bägare på puben till Ragged Kingdom.


Lyssna på skivan här

Det sket sig!

Jag hade planerat allt så bra. En lista på de 20 bästa albumen skulle göras. Jag började bakifrån och har sakta klättrat uppåt i listan. Problemet är bara att det har gjorts så himla mycket bra musik 2011. För att få plats med alla album så har jag fått ändra strategi. From nu kommer det att vara två olika album på varje placering, två elvor, två tior o s v. Kanske inte så snyggt, men nödvändigt.

2011 års bästa album: Nr 11

Damon & Naomi - False Beats and True Hearts
Jag tror året var 2000. Jag satt en kväll och spisade skivor med en jobbarkompis. Han var mycket yngre än mig och kunde nittiotalets musik på sina fem fingrar. Själv hade jag bytt blöjor i tio år och hade massor att ta igen. Den kvällen kom jag för första gången i kontakt med band som Luna, Mazzy Star, Yo La Tengos, Damon & Naomi m fl. Kompisen spelade platta efter platta och pratade om dream pop och Slowcore. Jag gillade mycket av det jag hörde, framförallt Damon & Naomi. Sedan dess har jag lyssnat på denna duo lite då och då. Ändå är det först i och med denna platta som jag riktigt har fallit för deras musik. False Beats an True Hearts innehåller långsam, vacker och mollstämd musik. Båda sjunger med en smygande röst. Ljudbilden är lågmäld, men samtidigt taggig. Ofta kvider elgittaren bredvid de smekande rösterna. Musiken blir till en rå-mjuk blandning som ingen gör bättre än Damon & Naomi.

Damon Krukowski and Naomi Yang var båda medlemmar i Galaxie 500. De har sedan tidigt nittiotal gett ut sju album .

Lyssna på skivan här

2011 års bästa album: Nr 12

Eilen Jewell - Queen of the minor key
Översätter man titeln på detta album så skulle det svenska namnet kunna bli Molldrottningen. Det är just det hon är Eilen Jewell. Här är det gott om tårdrypande ballader om olycklig kärlek och ensamhet. Långsamma, countrydoftande sånger som får en och annan tår att trilla. Ibland höjs tempot och det blir mer rockabilly än country. Eilen har verkligen känsla för den amerikanska rotmusiken i allmänhet och rockabilly, country och blues i synnerhet. För det mesta njuter jag för fullt men ibland bir countrydofterna lite väl starka för en man som en gång hatat den genren.



Lyssna på skivan här

2011 års bästa album: Nr 13

Madeleine Peyroux -Standing on the Rooftop
Madeleine Peyroux är en av alla dessa amerikanska sångerskor som rör sig i ett gränsland. Jazz, pop och singer/songwriter kokas ihop till en doftande gryta. Madeleines gryta doftar mest och bäst. Som så ofta förut, blandar hon eget material med covers och hon gör det bra. Både Beatles och Dylan får vara med på ett hörn, men framförallt är det Madeleine Peyroux musik som tar plats och får mig att njuta. Många jämnför med Norah Jones. Visst finns det likheter, men Norah är bara en blek kopia av Madeleine.

Lyssna till skivan

2011 års bästa album: Nr 14

Navarra - Nya Fönster
Jag såg Navarra live i somras. Det var musik som grep tag. Svensk folkmusik som gungade likt en hamock i solen. På skiva blir det lite mer vemodigt och jazzigt, men fortfarande är det sprittande folkmusik. Sättningen är Sång, piano, fiol och trummor. Det är pianisten Arvid Kästel och sångerskan Sofia Bergström som dominerar. Arvids jazziga pianospel leker sig fram och Sofias röst utstrålar kraft och livsglädje. Är det något jag saknar, så är det en bas i sättningen. Trots baslösheten, så är detta en mycket bra platta.

Lyssna till plattan här

2011 års bästa album: Nr 15

Girls - Father, Son, Holy Ghost
Låtskrivaren Christopher Owens kan konsten att låna från rockhistorien på ett smakfullt sätt. Girls andra album låter bl a powerpop, surfpop, punk och Phil Spector-soul. Det är musik som larmar och skramlar. Men jag hade aldrig gillat detta om det inte vore för de insmickrande melodierna. Ibland blir det dessutom riktigt eftertänksamt, som i den vackra "Just a song"

Lyssna till skivan




Jag tycker Girls påminner om Big star

2011 års bästa album: Nr 16

Sergent Garcia - Una y otra vez

Paris-baserade Sergent Garcia gör latinsk musik som det svänger om. Detta album bjuder på Cumbia, rumba, reggae, ska, latin, hiphop och balkan(!) omvartannat. Det är lätt att jämnföra med den betydligt mer kände Manu Chao. Men medan Mano Chao låtit lite trött på senare tid, så sjuder Sergent Garcia fortfarande av liv. Han bjuder på en härlig gryta med elektroniska ljud och gungande rap , men också med klarinett och dragspel. Perfekt musik för festen, särkilt om dina latinska vänner är med.

Lyssna på skivan här

2011 års bästa album: Nr 17

Siri Karlsson - Gran Fuego
I år har det kommit massor med bra musik som har tydliga rötter i svensk folktradition. Flera exempel kommer att hamna på denna lista.
Först ut är Siri Karlsson, en duo som tagit sitt namn efter en smålänsk traditionsbärare. Bakom namnet finns Maria Arnqvist (altsaxofon mm) och Cecilia Österholm (nyckelharpa). Utöver dessa medverkar en hel hög av inlånade musiker. Det gör att Siri Karlsson ofta låter mycket tyngre och rockigare än vad en duo brukar göra. Influenserna är inte bara från svensk tradition. Albumet är exprimentelt. Det låter såväl nyprog, som jazz och världsmusik. Jag kan inte låta bli att tänka på Kebnekajse. Siri Karlsson uppvisar samma exprimentlusta och respektlöshet mot traditionerna som Kebnekajse gjorde i början på sjuttiotalet. Även dom gamla folkrockarna har faktiskt gett ut en platta i år, men de är hopplöst frånsprungna av dessa ungdomar.

Lyssna på skivan här

Jag tycker Siri Karlssons musik påminner om Kebnekajse.
Lyssna här

2011 års bästa album: Nr 18

Ry Cooder -Pull Up Some Dust And Sit Down
Ry Cooder är som en upptäcktresande i amerikansk musikhistoria. Detta album doftar av de flesta stilar som utvecklats i det stora landet. Men det är inte bara musiken som handlar om Amerika, så gör även texterna. Vi hör en arg, politisk Cooder. Det är är en ilska över tillståndet i USA och i världen. Hans röst är inte världens bästa, men där finns en känsla som få har. Det faktum att han kastar sig vilt mellan genrer är både en styrka och svaghet. Visst njuter jag av att Ry kan låta som en Mexikansk ranchero-musiker i ena stunden, för att i nästa låt spela likt en eldig John Lee Hooker. Samtidigt känns det lite opersonligt med alla dessa musikaliska lappkast.
Lyssna här

Barnhandel i Idol 2011?

På fredagar är det Idol i TV 4. Nu är det kvar nio tävlande i åldern 15 till 20 år. Jämför det med förra året där startfältets äldsta var 47 år och vinnaren Jay Smith 29 år.
Mycket talar för att årets låga medålder är en medveten strategi. Det finns många kommersiella fördelar med detta.
1. Barnen har makten i tv-soffan och unga lyssnare vill ha unga artister.
2. Numera är det streaming av musik som dominerar. På streaming-sidorna streamar framförallt unga människor unga artister
3. Artister som är riktigt unga är mycket mer formbara och skivbolagen kan lättare skapa de produkter de vill ha

Jag ser dock flera stora risker med detta kortsiktiga, giriga tänk. Flera av årets deltagare är barn. Hur kommer de att må efter att ha sågats och sedan åkt ut? Snacket om att "den som sig in i leken ger" håller inte, när deltagarna är så unga. Ålderskillnaden mellan årets och fjolårets Idol märks tydligast i intervjuer och mellansnack. Medan Jay Smith m fl gav intrycket av att ha en egen integritet så låter årets deltagare som de ängsliga barn de är. De vill vara till lags, blir blyga inför all uppståndelse och går nästan sönder av Bards elakheter. Att flera av dem kastar av sig blygseln och är som fullfjädrade artister när de väl börjar sjunga, hjälper inte. För att kunna överleva som artist bör man behärska så mycket mer än att bara sjunga och röra sig på scen. Framförallt behöver man kunna säga nej till alla skivbolagshajar med dollartecken i ögonen. Detta klarar man knappast när man är tonåring. Risken är därför uppenbar att årets Idol deltagare blir forlorare vilken placering de än får i tävlingen. Genom åren har det funnits många exempel på hur unga talangfulla människor malts ner och förstörts av skivbolagen. Frågan är ändå om inte årets Idol kan bli det värsta exemplet hittills i svensk musikhistoria.

2011 års bästa album: Nr 19

Josef & Erika - Floods
Det här är musik som kräver min odelade uppmärksamhet. Övriga världen bör stängas av. Dagens middag och barnens läxor får lämnas därhän. Först då kan jag fångas. Josef & Erika har funnits som duo i 10 år. Ofta kallas det dem gör för jazz, men det är ingen musik där improvisationerna tar stor plats. Istället är det stramt arrangerat med melodin och Erikas röst i första rummet. På detta, deras tredje album, medverkar en blåstrio som ger ett djupare och större sound än tidigare.
Ändå är det fortfarande frågan om en mycket lågmäld musik som sakta tar plats i mitt hjärta.


Lyssna på skivan här

Jag tycker Josef & Erikas musik påminner om Robert Wyatt
Lyssna här

2011 års bästa album : Nr 20

Fleet Foxes - Helplessness Blues
Fleet Foxes gör allt rätt. De har de rätta influenserna. (När All Music Guide listar artister som påverkat gruppen så nämns namn som The Moody Blues, The Incredible String Band, The Band, Beach Boys, Crosby, Stills & Nash, Bob Dylan och Fairport Convention)
Ljudbilden är sådär fantastiskt akustisk och elektrisk på en gång. Stämsången sitter som en smäck. Det finns dessutom en personlig prägel mitt i alla influenser. Att detta album inte hamnar ännu högre på årslistan beror nog på att själva låtarna ibland inte häller måttet. En och annan melodi är helt enkelt för svag, då hjälper det inte att arrangemangen är fantastiska.

Lyssna på skivan här

Jag tycker Fleet Foxes musik påminner om Crosby, Stills, Nash & Young.
Lyssna här

R I P Bert Jansch

Ännu en hjälte har gått ur tiden. Lyssna på honom solo eller på hans grupp Pentangle

Playlist on Spotify

2011 års bästa album

Nu är det snart dags för den årliga listan. 2011 års bästa album enligt mig. Garanterat subjektivt med mycket känsla och lite förnuft. Jag börjar med nr 20 och kommer att avsluta med nr 1 runt julafton.

Världens 10 bästa låtar

Allt enligt mig, just nu. Mossigt? Ja, sådan är jag.
Lyssna