En sista lista över musik från 2017

Jag har redan listat 2017 års elva bästa album. Här kommer ytterligare en hög med album, skivor som jag med behållning lyssnat in under året som gått. Ni får också en Spotifylista med  minst en låt från varje platta.

• Wesley Stace - Wesley Stace's John Wesley Harding
• Per Gessle  - En vacker natt
• Amelia Curran - Watershed
• Andrew Combs - Canyons of my mind
• Cameron Blake - Fear not
• Cozy Seznec - Backroad carnival
• Yusuf/ Cat Stevens - Blackness of the night
• The Wild Reeds - The World we built
• The Waterboys - Out of all this blue
• Van Morrison - Roll with the punches
• Valerie June  -  The order of time
• Toni Holgersson - Nordic noir
• Säkert - Däggdjur
• Soneros all stars - El que corta el bacalao
• Sara Zacharias & Tomas AnderssonWij -  En sång till dig (singel)
• Pokey LaFarge - Manic revelations
• Offa Rex - The Queen of hearts
• Nigel Stonier - Love and work
• Marit Leja - Vargar vi
• Luka Bloom - Refuge
• Justin Townes Earl - Kids in the street
• Jonas isaksson & Stina Hellberg Agback - Jonas isaksson & Stina Hellberg Agback 
• Janis Ian - Perfect little girl (singel)
• David Urwitz & Caroline af Ugglas - Bara stanna en stund (singel)
• Cajsa Stina Åkerström - Ändlösa dagar (singel)

2017 års bästa album enligt mig

Jaha, så tog jag mig samman tillslut och fick till lite text i bloggen även 2017. Det satt långt inne i år. Lyssnat på ny musik har jag gjort lika mycket som tidigare, men skrivandet har varit det svåra. Nu har jag begränsat texterna till bara det viktigaste, nämligen årslistorna.
Här kommer den sista för 2017,  årets bästa album. Min son säger att min smak blir alltmer lågmäld och gammaldags för varje år som går. Döm själv.

2017 års bästa album enligt mig:

1. The Unthanks - Diversions, Vol. 4: The songs and poems of Molly Drake
Detta är egentligen två album. Den ena heter som ovan, den andra likadant med tillägget Extras.
Folkrockgruppen The Unthanks har visat sig gå oväntade vägar. Under rubriken Diversions har de framfört andras mer eller mindre bortglömda musik. Nu är det Molly Drakes tur. Hon har fram till nu varit hågkommen mest för en sak, nämligen att hon var mor till Nick Drake. Att hon skrev egen musik har varit ganska okänt. Så viktigt då att Unthanks spelat in dessa låtar och dikter som tidigare  bara funnits som brusiga heminspelningar med Molly själv. Varsamt klär Unthanks musiken i en tidsanpassad dräkt
 Dessa sånger, skrivna främst på femtiotalet, har en stämning och ett budskap som går rätt in i oss 2017. Släktskapet med Nick hörs tydligt och det är uppenbart att hans mamma var hans största musikaliska inspiration - vilket han självklart aldrig skulle erkänna.

2. Rhiannon Giddens - Freedom Highway
Tre saker utmärker Rhiannon Giddens:
1. Hon sjunger som en gud
2. Hon gör amerikansk rotmusik
3. Hon är tydligt politisk
Här finns alla tre delarna som pusselbitar på hennes bästa album hittills.

3. Eleanor MacEvoy - The Thomas Mooore project
Thomas Moore är Irlands motsvarighet till Robert Burns eller varför inte Bellman. På 1800-talet skrev Moore texter till sin hembygdsmusik och blev mäkta populär .Nu har singer/songwritern Eleanor Macevog tagit sig an dessa gamla sånger och anpassat dem till en ny tid. Hon gör det med kärlek och värme. Det är inte utan att man undrar när Bellman skall föras in i vår tid och av vem?


4. Axel Sondén & Flyttfåglarna - Slutsåld
De kallar sin musik för vispopfusion, ett passande namn. Med glimten i ögat och med hjärtat på rätta stället gör Axel låtar som är lite som en folkversion av Håkan Hellström. Texterna handlar  om människor som skulle kunnat vara du och jag. Det är t ex berättelser om Gaisaren som sett bättre dagar, om det kloka lilla barnet och om oss Göteborgare en dag i Slottsskogen. Allt görs med en lekfullhet som får mig att le albumet igenom. Vad mer kan man begära av musik.

5. Cliff Hills - Many Happy Return
Jag har en hemlig last som heter Powerpop. Denna skramliga, gitarrbaserade musik funkar som en nödvändig motvikt till de lågmälda surpuppor jag vanligtvis lyssnar på. Cliff Hill är årets motgift med denna sex låtars EP.  Som vanligt,  när det gäller Power pop,har jag JL att tacka för tipset, tror jag.


6. Eliza Carthy - Big Machine
Och nu tillbaka till ordningen, men ändå inte. Eliza är en av brittisk folkmusiks mest lysande stjärnor just nu, men hon vrider sig likt en mask för att inte riktigt passa in i den vanliga folkdräkten. Albumet Big Machine är folkmusik på ett frustande, kantigt och ganska högljutt sätt. Min son tyckte  den avslutande sången, Epitaph,  lät som hårdrockfolk, det säger väl en del.

7. Tore Berger  - Stora frågor, inga svar
En ojämn platta, men de fyra spår där Vera Mårtens medverkar lyfter in gubben Berger  på min årsbästa lista.
Tidens gång,
Beträffande slaget vid Skagerack,
Och du som är ett barn,
Vädersolens märke
...heter de sånger där dottern sjunger, börja med dem, innan du går över till övriga låtar.

8.  Camille - Ouï
Spännande  musik av en 39 årig fransyska. Med röst och modern teknik skapar hon en egensinnig blandning av chanson, pop och minimalistisk konstmusik.

9. Laura Marling -  Semper Femina
Denna unga singer/songwriter går från klarhet till klarhet. Ändå väntar jag fortfarande på den där skivan som går rätt in i hjärtat till 100%.

10. Martin Hederos - Piano solos - Sally Wiola Sessions, vol 1
Otroligt vacker pianomusik, varken mer eller mindre.

11. Randiga Rut - Frågorna
Randiga Rut låter som  en blandning av Röda Bönor och  Belle & Sebastian. Proggig mespop, hur kul är det? Faktum är att denna unga kvartett gör musik som är både rolig och viktig på en gång.


Lyssna:

En julklapp från oss till er: Fadern och sonens årslista

Traditionsenligt släpper vi nu vår julklapp. Från oss två till er alla, en riktig god musik-jul.
Vad det är för klapp? Jo, ni som varit med tidigare vet att varje år vid just den här tiden sätter sig en grånad man och en levnadsglad yngling. De två lägger pannorna i djupa veck, väger för och emot, innan de slutligen presenterar:
Fadern och sonens årslista
Hur det går till rent konkret? Jo, var och en gör en lista på sina 20 favoritlåtar från det gångna året. Därefter väljer man 10 favoriter från den andres lista. Dessa låtar blir slutligen till "Fadern och sonens årslista". Hur 2017 års lista blev? Lyssna själv.

De bästa lågmälda sångerna 2017

Här kommer en ny lista på långsamma, lågmälda sånger.

1. Tore Berger & Vera Mårtens - Och du som är ett barn
Tore Berger har ett förflutet i Blå Tåget och har dessutom gjort ett flertal soloplattor tidigare. Sällan har jag brytt mig, Tores sång har känts för svag för att gripa tag. På sin nya skiva har det dock hänt något viktigt. Dottern, Vera, hjälper till med sången och hon sjunger som en gud. Då lyfter både text och musik till nya höjder.  Denna sång är ett litet mästerverk.

2. The Unthanks  - What can a song do you
Unthanks är follkrockbandet som gjort nya versioner på Molly Drakes musik. Detta är en av flera fantastiska låtar.

3. The Unthanks - Never pine for an old love
... och här är en till

4.   Amelia Curran - Act of human Kindness
Denna kanadensiska singer/songwriter  bjuder här på det hon kan bäst, nämligen göra mollstämda ballader.

5. Toni Holgersson - Lyckliga slut
Han är ojämn den käre Toni, bäst när han gör det avskalat och enkelt. Då når han, som här, rätt in i  hjärtat.

6. Rhiannon Giddens - Birmingham Sunday
En traditionell melodi.  Den politiska texten skrevs under tidigt sextiotal,  men är högst aktuell. Sjunger gör världens, just nu, bästa sångerska. 

7. Janis Ian - A perfect Little girl

Ny singel från en senior som aldrig stannar upp. Hon blir bara bättre med åren och berör som alltid.

8. Yusuf/Cat Stevens - Blackness of the night
Ännu en senior. Han är sig lik. Det är vackert, lågmält, eftertänksamt och så där härligt Cat Stevens lalligt.

9. Andrew Combs - Dirty Rain
Och nu över till en ung man som jag inte vet mycket om mer om än att han gör musik som jag tycker om.

10. Luka Bloom - City of Chicago
Ibland känns det som att Luka Bloom gör samma låt om och om igen, men var gör det när låten är så här bra.

11. Tore Berger & Vera Mårtens -  Beträffande slaget vid Skagerack.

Far och dotter sjunger duett om några av krigens bortglömda öden. Tores rossliga stämma möter Veras vackra röst och magi uppstår.

Årsbästalistor

Nu är det dags att sammanfatta mitt musikår. Det har inte skrivits lika mycket här på min blogg som under tidigare år, men jag har lyssnat in en hel del musik även 2017.  Fram till jul skall jag försöka samla mina intryck i ett antal listor över låtar, album och artister.

DE 11 BÄSTA UPPTEMPOLÅTARNA
1. Eliza Carthy & The Wayward band (feat Teddy Thompson) - Hug you like a mountain
Eliza och Teddy är båda födda in i brittisk folkrock. Här förvaltar de sitt arv otroligt bra med en låt som låter tradition och 2017 på en gång.

2.  Pokey Lafarge - Riot in the streets
Pokey hämtar sin inspiration ur bland annat gammal blues och country. Om du tror det är långsamt och segt, då tror du helt fel.

3. Soneros All Stars - El  Que Corta el Bacalao
Bakom detta bandnamn står Jan Miklos Bogdan,  en gitarrspelande kille från Sandviken som förälskat sig i Kubansk musik. Latiskt sväng av bästa slag

4.  Wesley Stace (feat The Jayhawks) -  I don't wanna Rock n' roll
Länge har han kallat sig John Wesley Harding, men här spelar denne engelsman poprock under sitt dopnamn. Kompar gör ett av de allra bästa amerikanska banden.

5. Cliff Hillis - Many Happy Returns
Årets Powerpop!

6. Rihannon Giddens - Better get it right the first time

Hon har just nu världens bästa röst och gör amerikansk rotmusik, här kryddad med rap.

7. Nigel Stonier -  Making MomentsN
ågon form av svängig, brittisk folkrock. 

8. Floggy Molly -  Welcome to Adamstown
Amerikaner som låter Irland. Här med blås.

9. Valerine June - Got Soul
Mer amerikansk rotmusik, här med soulkänsla

10. Urban Turban, Shamim Naghedi - Sånt e' livet
Svensk schlager på persiska. Går inte att motstå

11. Säkert - Kommer hända

Detta är så nära Annika Norlin kommer upptempo på senaste skivan

John Wesley Harding = Wesley Stace

Nu vill jag tipsa om en låtskrivare och sångare som förtjänar mycket större uppmärksamhet än vad han hittills fått.  Han heter egentligen Wesley Stace och kommer från den lilla brittiska staden Essex. Sedan åttiotalet har han släppt musik under namnet John Wesley Harding, ett namn som för tankarna till Dylan. Och visst är han påverkad av Bob, men också av britter som Elvis Costello och Billy Bragg.  På John Wesley Hardings plattor kokas det ofta en musikalisk gryta på angloamerikanska influenser. Ibland har Wesley fått kritik för att han låter för mycket som sina förebilder, men vad gör det när han är så förbaskat bra.
Wesley har släppt en rad fantastiska album.. Alla innehåller en underbar sångröst och starka melodier.
Lyssna på min spellista här:




På sina två senaste album har han gått tillbaka till sitt dopnamn. Den alldeles nya skivan heter Wesley Stace's John Wesley Harding. Kompgrupp är inga mindre än den amerikanska countryrockgruppen; The Jayhawks. Efter två lyssningar måste jag säga att skivan kan bli ett av 2017 års bästa album, men jag återkommer med en fullständig recension.

Rhiannon Giddens tänder en eld

Rhiannon Giddens - Freedom Highway
På väggen i mitt kontor hänger sedan länge ett citat: "Tradition är inte att tillbedja askan, utan att tända en eld". De orden verkar vara ledstjärna för Rhiannon Giddens.
Rhiannon är en musiker som är djupt rotat i amerikansk folkmusik, särskilt den afro-amerikanska. Med stor kunskap letar hon upp glömda musikaliska pärlor ur historien, men hon gör också egen musik, tydligt påverkad av traditionen.  Detta är hennes andra soloalbum. På det första producerade ikonen T-Bone Burnette. Det gav en ganska stor ljudbild som lät lätt radio anpassad. På nya skivan har Rhiannon tillsammans med nya producenten - Dirk Powell - skalat av och förtätat arrangemangen. Låten ovan är ett bra exempel. Sång, banjo, blås och en tät rytmsektion är allt som behövs för att det skall bli magiskt. På hela skivan låter musiken enkel, rak och omedelbar. Samtidigt är det gjort med så mycket kunskap och musikalitet att man bara kan buga och tacka. Varsamt har man tagit en gammal musikalisk tradition in i modern tid, filat, putsat och förnyat den. Resultatet är ett helt album som brinner av tradition. Lyssna på det.
En sak till; nu höll jag på att skriva en hel recension av Rhiannons platta utan att nämna det som sticker ut allra mest, nämligen rösten. Frågan är om någon nu levande person sjunger bättre?