måndag 31 januari 2011

Van Morrison och jag



- Du borde gilla Van Morrison!
Hur många gånger har jag inte hört det? Visst, jag kan hålla med. Det Van gjort liknar mycket av det som trängs i mina skivhyllor. Ändå har det varit nästan omöjligt för mig att gilla hans musik.
Jag började med Astral Weeks, det skulle vara den perfekta plattan för mig.
- Om du gillar ledsna gubbar, så är Astral weeks det ultimata, sa man.
Jag lyssnade och lyssnade, men fattade ingenting, melodierna fastnade inte, sången lät konstlad, det mesta kändes fel.

Nästa försök var Common one. Den plattan består av en muttrande Morrison som drar ut på skissliknande låtar tills de blir till 10 minuter långa sömnpiller.
Inte blev jag mer förtjust i denna man när jag såg honom live. Surare gubbe får man leta efter, t o m Dylan framstår som en charmknutte i jämförelse.

Först helt nyligen förstod jag att jag faktiskt gillar surgubben, åtminstone delvis. Felet var bara att jag inte lyssnat på de rätta plattorna. Eftersom jag alltid älskat tungsinta singer/songwriters, så var det naturligt att lyssna in plattor som drar åt det hållet. Men den sidan hos Van tilltalar mig inte alls. Han blir ofta mässande och långtråkig. I denna genre står han sig slätt mot storheter som t ex Scott Walker, Nick Drake och Leonard Cohen.

Den Van jag gillar är soulgubben. När han låter som en vit Otis Redding med fläskig blåssektion och en röst som hämtar kraft nere från tårna Då visar han att han är en av de allra bästa sångarna som vandrat på denna jord.
Även ballad- Morrison är bra när musiken får smaka soul/ gospel och inte jazz/konstmusik. Blåset byts ut mot stråkar eller orgel och han låter som en gråtande pastor
Fattar du inte vad jag yrar om? Lyssna då på min spellista på Spotify

lördag 29 januari 2011

Musik som är svår att få tag på

Det finns massor av musik som är svår att få tag på. Det kan bero på att den aldrig getts ut, men det vanligaste är att skivan är utgången. Den finns inte i butik, inte på Spotify och inte till laglig nedladdning. Just sådan musik kommer denna blogg att bjuda på i fortsättningen. Du kommer inte kunna ladda ner något,men väl lyssna på musik som inte finns tillgänglig i butik eller på Spotify

Först ut är Björn Holm.
Björn Holm släppte några album på åttiotalet, sedan blev det inga mer skivor. Björn fortsatte dock att göra musik fram till sin död. Här är en sång som inte tidigare getts ut.



Björn Holm - And so it goes

torsdag 27 januari 2011

Hawkey Franzén - Visa från Djupvik




Hawkey Franzén är en bortglömd guldklimp i svenskt musikliv. Under sextiotalet spelade han i Lea Riders Group, bl a tillsammans med Jojje wadenius. Lea Riders Group är mest kända för sin musik till filmen: ”Dom kallar oss mods”. När Jojje bildade ”Made in sweden” 1968, satsade Hawkey i stället på en solokarriär. 1970 kom hans första platta ”Visa från Djupvik”. Skivan är en slags temaplatta om Hawkeys tid på fångvårdsanstalt för vapenvägran. Tillsammans med Pughs "Ja dä ä dä" så är ”Visa från Djupvik” den första rockplattan på svenska.
Visa från Djupvik innehåller en alldeles unik blandning av jazz, blues, visa och rock. Musiken låter som om tidiga Chicago och Blood Sweat and Tears möter Cornelis.
Sedan åttiotalet har HF främst sysslat med musik för teater, radio och TV

Lista på de HF plattor jag tycker man skall ha:
1969 Visa Från Djupvik
1971 Visa Från Gungor Och Sand
1971 Visa Från Och Till
1972 Visa Av Och Med
Hawkeys skivor finns på Spotify.

måndag 24 januari 2011

Syster Fritz

Vi lever en tid då idoltävlingar och skivbolagskriser likriktar musiken alltmer. Det talas om stil, närvaro, nå in i kameran och pitch, men allt är maskintillverkat.

Undrar var människan får plats?. Jag vill ha musiker som är på riktigt, som inte bara ler, utan som också svettas, fiser och har ångest.

Självklart skall det finnas musik för topplistorna, som massorna älskar och som får chipsen att glida lätt ner imagen. Det vore föraktfullt att säga något annat. Men det kantiga, skeva, inåtvända och nyfikna behövs också. Om inte annat för att vattna och inspirera den breda kulturen.

Tyvärr verkar Sverige snart vara för litet för att ha plats för något annan än maskintillverkad musik för massorna.
Men än finns det hopp. Här är ett exempel på musik som bryter ramar. Toner som aldrig får plats i idol, men väl i mitt hjärta:

söndag 23 januari 2011

Michael Jackson som skröna 2

Det kommer ständigt nya, osannolika berättelser om Michael.
De två senaste jag hört är:

Det sägs att Michael tappade sin näsa när han dansade i en musikvideo. Bildbevis skall finnas på en hemlig video.

Det lär finnas en annan film på när den den döde Michael förs in en helikopter. Plötsligt kan man se att han reser sig från båren. Han var alltså inte död.

Har du fler Michael berättelser? Skriv dem i kommentarer.

Läs mer om Michael Jackson som skröna

Michael Jackson som skröna 3

lördag 22 januari 2011

Det låter ju precis som...

Jag har hunnit bli medelålders. Bäst och mest lyssnade jag på musik för drygt tjugofem år sedan. Idag lyssnar jag mindre, men jag försöker fortfarande hänga med bland ny musik. Det är dock inte som förr. Musikupplevelsen är inte lika stark och jag tycker att jag hört det mesta förut.

Det är nästan som en sjuka. När jag hör Fleet Fooxes så tänker jag genast Crosby Stills Nash and Young och när Tori Amos strömmar ut ur högtalaren skriker jag Kate Bush.
Så håller det på.
Green Day låter som Jam eller kanske ändå mer Buzzcoks.
Devendra Banhart som tidiga T-Rex. (se Youtube-klippen nedan)
Antony and the Johnsons som Scott Walker
Jose Gonzales som Nick Drake
Tomas Andersson Wij som Jackson Browne
osv, osv.

Först var jag ganska plågad av denna sjuka, men numera tycker jag mest att det är kul.



torsdag 20 januari 2011

Konstigt ändå, vad en massa tankar som far igenom huvudet på en tiondels sekund

Sitter på tåget. Tittar framför mig i kupén.

...det finns hörselsnäckor i nästan alla öron. Jag undrar vad de lyssnar på?
Han där i långt svart hår och skinnjacka? Hårdrock? Nja, han sitter ju helt still, inte en enda muskel rör sig i takt. Snarare lyssnar han på en ljudbok. Lemmys memoarer kanske?

Tonårstjejen i stripigt hår och fd vita gympadojor? Vad lyssnar hon på? Högerfoten rör sig rytmiskt. Förresten är stripigt ett ord som håller på att dö ut. På sjuttio och åttiotalet kunde man ha stripigt hår. Det var fult och folk betalade dyra pengar för att krulla sig på konstgjort sätt. Nu är stripigt hår vackert och modernt, så därför heter det inte stripigt längre. Det heter rakt hår. Den unga tjejen med rakt hår och gympadojor har säkert rakat håret. Nä, jag menar inte att hon använt rakhyvel, snarare en sån där tång som drar ut lockarna och gör dem platta.Förresten heter det inte gympadojor heller numera. Det heter något tufft på amerikanska. Vad minns jag inte.

Hon lyssnar nog på något obegripligt.
Skall jag gå fram och fråga vad de lyssnar på? Nä, så gör man bara inte...

Jag sätter in hörselsnäckor i mina egna öron istället. Wilco – Impossible Germeny fyller upp tåget.

...plötsligt rör sig alla till min musik. Den rakade tjejen tittar rytmiskt upp i taket (Jag visste inte att man kunde titta upp i taket, rytmiskt)
Killen med det långa håret? Rör sig långsamt till gitarrsolot i mitt öra. Förresten undra om även killen har rakat håret? Han har definitivt färgat det i alla fall...

lördag 15 januari 2011

Metallicas dödskrasch


















Jag älskar bra berättelser, rockmusik och Ljungby. Därför får ni denna berättelse om en rockgrupp som jag lyssnat väldigt lite på.


Året var 1986. Den 26: e september hade, den då relativt okända gruppen, Metallica haft konsert i Stockholm. Nästa dag satt medlemmarna i turnébussen på väg söderut. Man skulle göra en konsert i Köpenhamn. När det var dags att sova i bussen, uppstod en diskussion. Både basisten Cliff Burton och gitarristen Kirk Hammet ville ha den populäraste sovplatsen, alldeles vid ett fönster. De bestämde sig då för att dra lott om vem som skulle få sova på just den platsen. Den som drog spader ess skulle få välja sovplats först. Burton vann, men det skulle visa sig att han förlorade.

Runt gryningen fick bussen plötsligt sladd. Den körde av vägen och voltade flera gånger. En sovande Cliff Burton slungades ut genom sidorutan från den sovplats han vunnit. Strax därefter fick han fordonet över sig. Troligen var det en omedelbar död. Olyckan inträffade nära Dörarp, mellan Ljungby och Värnamo.
När räddningspersonal kom, fördes en kran till platsen för att lyfta upp bussen, bandet hoppades att Cliff trots allt var vid liv. Men efter att man lyft bussen en bit upp, tappade kranen greppet och bussen föll tillbaka ner. Enligt Mick Hughes, Metallicas ljudtekniker, var man inte säker på om Cliff fortfarande levde vid den tidpunkten. Hur som helst var han död när kroppen väl kunde tas om hand. Övriga på bussen undkom med lindriga skador.

Metallica fansen glömmer aldrig basisten Cliff Burton trots att han bara blev 26 år och var med i gruppen en kortare tid. Han anses han ha haft stor betydelse för gruppens utveckling mot den världstjärnestatus som de så småningom fick.
Ovan ser du en bild på den minnessten som rests på olycksplatsen.

Blir du nyfiken på det här med muntligt spridda berättelser? Läs mer här Rockskrönor
Sagomuseet om muntligt berättande

tisdag 11 januari 2011

KNUFF

Minns du TV-programmet KNUFF? Det var det enda ungdomsprogrammet som fanns under tidigt sjuttiotal. Programmet sändes varannan söndag 1971 - 1975. Vill minnas att de hade arbetarklassens historia som serie. I ett program visades denna video, fast ordet video fanns väl inte ens då. Härligt tidstypiskt. Underbar låt!

måndag 10 januari 2011

Pink Moon

När denna reklamfilm släpptes år 2000 rusade det trettio år gamla albumet Nick Drake - Pink Moon upp till femte plats på den engelska försäljningslistan. Under Nicks levnad sålde skivan i ca 3000 ex.
Man kan säga att tack vare denna reklamfilm fick Nick Drake sitt stora kommersiella genombrott, nästan trettio år efter sin död.


söndag 9 januari 2011

Day is done



When the day is done
Down to earth then sinks the sun
Along with everything that was lost and won
When the day is done.

When the day is done
Hope so much your race will be all run
Then you find you jumped the gun
Have to go back where you began
When the day is done.

When the night is cold
Some get by but some get old
Just to show life's not made of gold
When the night is cold.

When the bird has flown
Got no-one to call your own
Got no place to call your home
When the bird has flown.

When the game's been fought
You speed the ball across the court
Lost much sooner than you would have thought
Now the game's been fought.

When the party's through
Seems so very sad for you
Didn't do the things you meant to do
Now there's no time to start anew
Now the party's through.

When the day is done
Down to earth then sinks the sun
Along with everything that was lost and won
When the day is done.

torsdag 6 januari 2011

Gerry Rafferty död

Ännu en av de stora har gått ur tiden. Tänkte jag skulle skriva en dödsruna, men upptäckte att det har redan gjorts en på svenska. Den är mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna få till. Läs den!

Gerry Raffertys dödsruna på Spengo bloggen

För övrigt har jag gjort en ny etikett som jag kallar Dödrunor, låter väl kul?

Kolla också denna intervju:

måndag 3 januari 2011

Billy Bragg- Workers Playtime (1988)


Han hade dykt upp några år tidigare som en punkvariant på Woody Guthrie och tidig Bob Dylan. Ensam med elektrisk gitarr sjung han om kärlek och politik.
På Workers Playtime har han, tillsammans med producenten Joe Boyd, skapat en större och mer nyanserad ljudbild och framförallt har han samlat ihop en hel hög med fantastiska låtar. Mannen som varit ett enmansband har nu ofta en hel grupp som backar upp. Den elektriska gitarren är inte lika framträdande som tidigare. Istället är det akustiska instrument som dominerar.

Att Bragg valde Joe Boyd som producent får man se som en bugning åt gammal brittisk folk och folkrock. Joe Boyd är nämligen producenten bakom klassiska artister som Nick Drake, Fairport Convention och många, många fler.
För mig var det högsta vinsten, att en av det tidiga åttiotalets få bra singer/songwriters hade valt min gamla favorit producent. Nu låter inte plattan sjuttiotal, den påminner inte särskilt mycket om varken Drake eller Fairport. Detta är framförallt en skiva av en ung man som bestämt sig för att använda tydliga influenser för att gå sina egna vägar. På skivan triumferar också Bragg som textförfattare, framförallt i kärlekssångerna. Det är ofta sorg-roliga berättelser om kärlekens smärta, där Bragg hittar formuleringar som bara han kan skapa.

SPOTIFYLÄNK

lördag 1 januari 2011

Om sanningen skall fram så har jag mest lyssnat på "Hippie Music" under 2010


Jaha, nu har ni fått mina långa listor på ny favoritmusik från det gångna året. Allt är självklart väl genomlyssnat.

Nu kan det sägas;
under 2010 har jag visserligen lyssnat på nytt, men mest har jag spisat musik från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Låtar som jag missade när det begav sig, jag var helt enkelt för ung då.

Tänk om jag hade varit tonåring under hippietiden och fått uppleva musiken när den var ny. Sprungit omkring med bjällror runt fötterna, fjädrar i håret och ropat "Peace, you mother fucker" till folk.
Så blev det aldrig, under hippieåren sjung jag svensktopps låtar och läste "Hej Mattematik". Som tur är kan jag uppleva musiken från denna tid i efterhand, numera finns den t o m på Spotify.
Så för alla oss som missade hippieeran; här är två låtlistor att njuta av.

Folkspych och Psychfolk

Pop och Psychedelia

Kanske tycker du att denna musik låter hopplöst daterad, bunden till sin tid? Det tycker inte jag.