Countryn och jag

När jag började intressera mig för musik så var country ett skällsord. Bra musik var rock, pop, blues och viss soul. Dålig musik var dansband, schlager, disco och country. I boken "Popmusikens historia", från 1975, skrev man det som de flesta tänkte: "Countrymusiken är en reaktionär miljonidustri".

Ja, så gick då tiden och det blev nittiotal. Allt fler började prata om country som något positivt och den ena indie-ynglingen efter den andra kom springade och sa att Cash var bra och att Dolly Parton inte alls var någon nolla med bara stora bröst.
Man kan bli förvirrad för mindre, men eftersom jag är en trendkänslig man så bestämde jag mig för att ge countryn en ny chans. Jag lyssnade bla in Waylon Jennings, Johnny Cash, Dolly Parton, Willie Nelson, Merle Haggard, Townes Van Zandt, Hank Williams och Kris Kristofferson.
Vad jag tyckte? Nja, det mesta klarade jag inte av. Jag vet inte om allt är Gunnar Wiklunds och Alf Robertssons fel, men jag fick mest schlager och svensktopps associationer.
De artister som jag, trots allt, gillar, är de som rörs sig i gränslandet mellan folk och country. Kris Kristofferson är en sådan, Townes Van Zandt en annan.
På senare tid har jag motvilligt fått erkänna att flera av mina favoriter rör sig just i detta gränsland mellan folk, country och rock.

I år har jag fallit för en massa bra musik som har tydliga country influenser. Ellen Jewell, Buddy & Julie Miller, Ramlin' Jack Elliott, Richmond Fontaine, Wilco och Neal Casal har alla gjort mycket bra album 2009.
Vem vet, nästa år kanske jag gillar Cash och Dolly också?