Det är med vissa låtar som med lukter och smaker, Jag åker blixtsnabbt tillbaka i tiden. Minns en plats, ansikten, omgivningar och -framför allt- känslan.
Låt mig ge ett exempel. Varje gång jag hör Summer wine med Lee Hazlewood så blir det 1968. Pappa och jag står i kön till kassan på EPA. Det luktar svett om kassörskan och pappa bär på ett par blå skidor som jag skall få. Egentligen är jag helt nöjd och önskar inget mer. Då ser jag det jag verkligen vill ha! I ett skivställ, alldeles vid kassan, står den. Omslaget är mossgrönt och silluetten av Lee syns tydligt.
- Jag vill ha den skivan, pappa, hör jag mig själv säga och pekar bort mot hyllan med singlar. Pappa är nog på sitt ovanliga köpglada humör, för utan kommentar plockar han ner skivan och betalar med ett leende på läpparna. Jag glömmer aldrig lyckan jag kände.
En halvtimma senare var jag hemma och Lees musik strömmade ut ur den jakarandabruna radiogramofonen. Livet var fullkomligt! Musiken smakade den stora vida världen och Lees mörka röst fick mig att längta.
Hur det gick med skidorna? Jag minns inte om jag någonsin använde dom.
F-ing hell! Så bra beskrivet av en från barndomens råkänsla ett minne som bara finns hos dig, men vi alla andra har säkert nåt liknande fastän vi har glömt det, eller förtryckr det!
SvaraRaderaGoott litet skratt hon har mitt i låten,sensuellt och jävligt bra! Gott Drake!