tisdag 31 januari 2012

Jackson C. Frank - Propaganda för bortglömd musik


Amerikansk folksångare född 1943.
En fruktansvärd olycka under Franks barndom satte mörka spår på hela hans liv. Det berättas att mitt under en lektion fattade hans skola eld och många av klassens elever dog i branden. Jackson C. Frank överlevde, de kroppsliga brännsåren läkte, men de inre såren läkte aldrig.
Först efter olyckan började han spela och sjunga och uppträdde en del på lokala folkklubbar.

Någon gång under tidigt sextiotal for han - med hjälp av försäkringspengar- till England. Han började spela på folkklubbarna i Soho. Snart lärde han känna både engelska och amerikanska musiker i London. Det sägs att han bla delade bostad med - en då okänd - Paul Simon och blev förälskad i en ung sjuksköterska vid namn Sandy Denny. Frank gjorde stort intryck på Londons folkmiljö. Sandy Denny, Bert Jansch, och Nick Drake gjorde alla covers på hans låtar. Inte minst Nick Drake var mycket påverkad av amerikanens musik. Bland Nicks kvarlämnade hemmainspelningar återfinns inte mindre än tre av Franks sånger i Nicks version.

1965 gav Frank ut sitt debutalbum i England. Plattan producerades av Paul Simon och mottogs väl i Storbritannien men gavs inte ens ut i USA. I slutet av sextiotalet började det gå utför med Frank. Han mådde allt sämre psykiskt och rönte inte samma uppmärksamhet musikaliskt. En sjuk och fattig Jackson C. Frank åkte tillslut hem till USA igen. Han gav aldrig ut någon mer musik och var under långa perioder djupt deprimerad. När han inte bodde på mentalsjukhus så levde han ofta ett liv som uteliggare. 1999 dog han, 56 år gammal.
Frank är i det närmaste helt okänd i USA men lite av en legend i England.
Hur det låter? Det är mycket bra. Fred Neil ligger närmast till hands att jämnföra med, men visst låter det lite Nick Drake också. Franks mest kända låt är Blues run the game. Den har spelats in av bl a Simon and Garfunkel, Totta Näslund, John Mayer, Counting Crows, Nick Drake och Laura Marling.

Arikeln är usprungligen från bloggen; Drakes Musik

Lyssna här

söndag 29 januari 2012

First aid kit- The lion's roar


På Tv sa dem att First aid kit har gett ut en ny skiva. Visa 2012, sa Per Sinding-Larsen. Jag blev genast nyfiken och satte på det nya albumet. Här går jag igenom skivan låt för låt. Observera att jag är en First aid kit novis och att jag saknar en hel del information om albumet, eftersom jag lyssnar på Spotify.

1- The lion's roar
Jag vet inte om det är Klara eller Johanna Söderberg som sjunger, men rösten griper genast tag.

2. Emmylou
Är det steelguitar i kompet? Smakar för mycket country för mig. Rösten räddar låten. Hon gråter verkligen med stämbanden.

3. In the heart of men
Mollstänk. Bra låt.

4. Blue
Titeln för tankarna till Joni Mitchell och visst smakar arrangemanget lite sextiotal, men det låter mer Mamas and the Papa's än Joni Mitchell. Charmig folkpop.

5. The old routine
Precis som spår fyra, så låter detta luftig folkpop. Mycket bra låt.

6. To a poet
Simon and Garfunkel?

7. I found a way
Har svårt för trumkompet. Låter som en travande häst.

8. Dance to another tune
Pianot får ta plats. Stämsången sitter som en smäck. Mer mossa än luft på denna låt.

9. New year's eve
Mycket sparsmakat komp. Naket.

10. King of the world
Countrysväng, nästan bluegrass. Gillar blåset och fiolen. Tycker mig dock ha hört melodin förr.

Bästa spår: The old routine.
Sammanfattningsvis kan man säga att First aid kit knappast är visa. De unga systrarna är framförallt påverkade av Amerika, inte Sverige.
Produktionen låter americana, men melodierna är ofta pop. När det är som bäst smakar det inte mossa och kompost som annan svensk americana. Det är luftigare och popigare. Jag ser framemot att få följa systrarnas utveckling. De har säkert många framgångsrika år framför sig.

Lyssna här

lördag 28 januari 2012

Skivomslag


Under min uppväxt var skivomslagen nästan lika viktiga som musiken. Omslagen fångade mitt intresse och fick mig att lyssna. Ofta kunde jag se på bilden om det var min typ av musik eller ej.
Det var stora LP-fodral, vars konst man kunde ha som en karta in i fantasin, medan musiken snurrade på grammofonen
Här är några skivomslag som jag älskat genom åren.

Nick Drake-Five leaves left
När skivan stoppades i min hand förstod jag genast att jag hittat en platta som var som gjord för mig. Detta redan innan jag lyssnat på musiken. Omslagsbilden berättar nämligen, på ett unikt sätt, hur musiken låter.

David Bowie-Aladdin Sane
Jag var bara barn när storebror kom hem med denna platta. Jag blev sittande med omslaget i knät. Tankarna snurrade, var det en man eller kvinna, var det ens en människa. Idag tycker jag Aladdin Sane är en av de album där bilden är bättre än musiken

Peter Gabriel("Melt")
Jag hade hunnit bli lite äldre och kände redan väl till Gabriel. Ändå blev jag häpen när jag såg omslaget. Så annorlunda, modernt och vågat. Jodå, musiken var likadan.

Pink Floyd-Wish you were here
Jag vill minnas att det var ett äventyr att öppna denna väl inslagna skiva. Omslaget var förpackat i svart plast och det satt en klisterlapp på mitten. På klisterlappen skakade robothänder hand. När plasten rivits av syntes två män hälsa, en brann. Det fanns också ett inneromslag med fantasieggande bilder. Allt fungerade som bildillustrationer när musiken fyllde rummet.

”Melt” och Wish you were here är gjorda av Hipgnosis. En designgrupp som dominerade marknaden på sjuttiotalet. De gjorde en mängd fantasifulla omslag till artister som Pink Floyd, Led Zeppelin, Alan Parsons project, Genesis, 10 cc, med flera. Hipgnosis och andra omslags-illustratörer gjorde verkligen musiken ännu bättre.
Idag syns omslagen ofta bara som en ynklig miniatyrbild på din digitala spelare. Just på detta område, var det verkligen bättre förr.

Tomas Andersson Wij - Romantiken


Tomas Andersson Wij är modig. Han vågar vara innerlig, personlig och t o m sentimental, i en tid då det mesta är ytligt och på låtsas.
Nu har han gjort ett album som hänger ihop som en helhet, där texterna är så viktiga att de ges ut separat. Han har fått hjälp med melodierna av Andreas Mattsson. Bättre låtskrivarpartner kan man knappast få. Det är också Andreas som producerat. Det är slående hur mycket producenterna påverkar Wijs plattor. Förra skivan rattade Tobias Fröberg. Det blev en ljudbild som smakade Lo-fi och en aning taggtråd. Detta album är mjukare och varmare, likt en kram från en gammal vän. Det gillar jag betydligt bättre. Jag undrar om inte denna skiva kommer att hamna högt på min lista över 2012 års bästa album.
Bästa spår: Jag är på väg till dig. Den låten skrevs efter att Tomas lyssnat till Gunga din med The Byrds.

söndag 22 januari 2012

Jag och Jackson Browne


Det var Jackson Browne som fick mig att förstå att ensamma ledsna gubbar med akustisk gitarr, är min grej. Under min uppväxt på sjuttiotalet nådde sällan sådan musik mina öron. Visst, Cat Stevens och en och annan Dylanplatta lyssnade jag ju på, men mest var det pompös sjuttiotalsrock på min skivspelare.
Min första Browne-platta var the Pretender, en skiva där Jackson nästan gråter in i mikrofonen. Det är sånger om sorg och saknad, präglade av hans frus självmord.
Jag blev smått besatt och började köpa upp allt med denna ledsna man. Det mesta var fantastiskt sorgligt, vackert och ärligt.
Min absoluta favoritplatta blev tillslut "For Everyman". Den är lika vacker som The Pretender, men mer akustisk och romantisk.
Jag minns hur jag kväll efter kväll lyssnade på albumet i min första egna lägenhet. Rummet fylldes med skivans musik, levande ljus och drömmar om den kärlek som verkade så omöjlig.
Efter upptäckten av Jackson Browne gick jag vidare och fann mer musik med ledsna gubbar och gummor. Än idag är det just sådana toner som ger mig ro och trygghet när vardagen tycks rasa eller känslorna river hål i mig. Många tar antidepressiv medicin, jag lyssnar på ledsna musiker. Jackson Browne är fortfarande en av de bästa.

Jackson Brownes bästa album:
1. For everyman (1973)
2. Running on emtpy (1977)
3. The Pretender (1976)
4. Late for the sky (1974)
5. Lives in the balance (1986)
6. I'm Alive (1993)
7. Hold out (1980)

fredag 13 januari 2012

Tomorrow is a longtime - berättelsen om en sång

1978 kom äntligen Nationalteaterns tredje skiva. Jag och mina vänner hade levt hela vår tonårsperiod med LP:n "Livet är en fest" som soundtrack. Nu, efter många års väntan, kom så uppföljaren. Förväntningarna var enorma, men jag blev ganska besviken. Sångerna var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det fanns dock ett lysande undantag. Bara om min älskade väntar, hette den och var en kärlekssång spelad på akustisk gitarr. Melodin, texten, Totta Näslunds röst, fick mig att förstå att livet var större än vad jag trott.
Det tog några år innan jag insåg att det inte var Nationalteatern som gjort sången i originalversion.
Den skrevs av Bob Dylan, tidigt i hans karriär. I dec 1962 lär han spelat in en demo. Sången gavs dock aldrig ut med Dylan förrän 1971. Då på samlingsskivan Bob Dylan's Greatest Hits Volume II.
Innan dess hade förstås skivmarknaden översållats av både bootlegs på Dylans version och coverversioner.

Numera finns ett oräkneligt antal inspelningar, i alla möjliga stilar. Rod Stewart Nick Drake och Thåström är bara några av alla som gjort sången.
Den mest kända versionen är kanske Elvis inspelning från 1966.
För mig är det dock den svenska översättningen som gäller. Som tonåring tyckte jag att orden var som från en annan värld, samtidigt som de berättade om just min verklighet. Än idag fylls jag av värme varje gång jag hör dem.
För något år sedan fick jag en ny favoritversion av sången. Det var Ebba Forsberg som sjung på sitt alldeles egna sätt. Hon lyckades med det omöjliga; att göra en redan perfekt låt, ännu bättre.
Blir du nyfiken på hur Tomorrow is a longtime kan låta? Lyssna då på låtlistan nedan. Där finner du sången framförd som instrumentalmusik, folkmusik, country och punk.

28 st Tomorrow is a longtime

På den spelistan saknas dock Dylans egen version. Den finns nämligen inte på Spotify. På Youtube finns däremot Dylans inspelning från New Yorks Town Hall,1963:

måndag 9 januari 2012

Rösten

Då och då hör jag en röst som greppar tag i mig. En stämma som höjer sig över det allmänna bruset, som sticker ut och väcker känslor.
Ofta är det inte frågan om en vacker och skolad röst, snarare en stämma som berör på andra sätt.
Lee Hazlewood var den första som fick mig att stanna upp, spärra upp öronen och tänka: wow!!
Då var jag sju.
Janis Joplin fick mig att reagera på liknande sätt, något år senare.
Numera är det sällan jag hypnotiseras av en röst på samma sätt, men det händer. Ebba Forsberg har en sådan där stämma som får mig att vara i himmelen för en stund




söndag 8 januari 2012

Dawes - A Little Bit of Everything

Jag har tagit intryck av min son. Han spelar ofta samma låt om och om och om och om igen.
Därför har jag spelat denna låt under hela dagen.

fredag 6 januari 2012