En dag - i slutet av sextiotalet - kommer Bernt Staf in på Anders Burmans kontor. Det är Jojje Wadenius och Fred Åkerström som, bokstavligt talat, hittat Bernt på gatan och fått honom till skivbolaget Metronome . Nu står Bernt där med sin akustiska gitarr och tar ton. Anders hör en svensk visssångare med säregen röst och ber genast den unga mannen att skriva kontrakt . Föga anar skivbolagsdirektören vilken personlighet han knyter till sitt bolag.
Bernt Staf visar sig nämligen vara mycket mer än en ännu svensk vissartist. Väl i skivstudion kokar Bernt snart en alldeles egen gryta på visa, progg, psychedelia och rock. Musikaliskt kan man dra paralleller till engelska och amerikanska artister vid samma tid. Till exempel Mick Softley eller Roy Harper, men Bernt går egentligen inte att jämföra med någon annan.
1970 kommer hans första LP: ”När dimman lättar”. Skivan blir en succé, Bernt hamnar på svensktoppen och vinner grammis. Familjelycka heter låten som blir svensktoppshit, en tidstypisk visa som placerar Staf bredvid herrar som Cornelis och Åkerström. De som tar sig tid att lyssna på hela LP:n märker dock att den innehåller mer än visa. I sånger som ”Hovmästarsoppa” och ”Uppståndelsen” blandas den politiska visan med psychedelia och rock.
Musikaliskt fortsätter Staf i samma stil på sitt andra album: "Vingslag". Texterna är däremot förändrade. Politiken tar mer plats . Det är en arg och högljudd vänster-miljö-aktivist som hörs i sånger som ”Landsbygdens avfolkning” och ”Färg ton och ord”.
Kanske fick Anders Burman nog av denna obekväma, politiska yngling. Hur som helst bytte Staf skivbolag till sin tredje platta; "Valhall".
Silence- en av proggrörelsens bolag- tog nu emot den radikale visrockaren. Men Bernt Staf fann sig aldrig riktigt tillrätta i proggrörelsen heller. Han var en politisk vilde som inte passade en i musikrörelsens allt smalare fåra. Det blev bara en skiva på Silence.
Musikaliskt är den tredje skivan spännande. Delar av Kvartetten som sprängde kompar på albumet. Kvartetten ger vissångaren smått artrockiga arrangemang. Ändå känns Bernt igen. Det viktigaste finns där. De typiska, egensinniga och vackra melodierna. För än om jag fängslas av Bernts politik, personlighet, röst och hans annorlunda arrangemang, så är det framförallt hans melodier som dröjer sig kvar långt in i hjärtat på mig.
Blir du nyfiken på Bernt Stafs musik? Lyssna då på hans skivor. Jag rekommenderar att du börjar med de tre första, men även albumet; ”Vår om du vill” är värd att lyssna på. På den skivan gör Bernt bl a världsmusik, långt innan begreppet fanns.
Några av albumen kan vara svåra att få tag på. Enklast att hitta är samlingen Guldkorn. Den innehåller de två första LP skivorna och finns på Ginza för 59 kr.
Du kan läsa mer om Bernt Staf här:
Bernt Stafs hemsida
Spellista på Spotify
Jag har hört lite med honom, men det här bör jag absolut gå vidare med. Trevlig och intresseväckande text.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAbraham: Bernt Staf var både vänster och centerpartist. Att han inte var någon vanlig centerpartist hörs tydligt i hans texter, t ex i den här:
SvaraRadera"Mitt recept är inte särskilt vågat även om det skulle bli kalabalik,
ta det lite lugnt och njut av livet och överta patronernas fabrik."
Citat frãn "Stadsvaka" på LP:n "Vingslag"
Han kallade sig "centerkommunist" och "vattenmelon; grön på utsidan och röd på insidan". Kort sagt: han var en politisk vilde.
Jag tror inte heller att Bernt lyssnade på Mick Softley eller Roy Harper, jag menar bara att han inte låter helt olikt dem. Har du lyssnat på nämda artister?
Å vad roligt att få info om Staf, jag köpte precis hans första platta på vinyl och tycker mycket om den.
SvaraRaderaNågra år sen ja..
SvaraRaderaMen ändå: Hammenhög Airport från 1983 är jättebra! Med bl.a. Bo Hansson och Kenny Håkansson i studion. Mina favoritspår är Ale stenar (text/dikt av skåningen Anders Österling) och Just när du kom.