I den stora sorgens famn - Kenneth Gärdestad är död

 

Kenneth Gärdestad är död. Han blev känd som storebror till Ted,. Många såg honom nog först som ett bihang till geniet, men snart visade han sig vara en stor textförfattare. Jag drar mig till minnes Kenneths biografi över sin bror. En av de starkaste avsnitten i boken är när Kenneth berättar om hur han skriver texten till " I den stora sorgens famn". I husets övervåning kämpar han med orden till låten, samtidigt hör han hur Ted bankar i väggar och vrålar ut sin ångest en våning ner. Resultatet blev en av de mest gripande sånger som gjorts på svenska språket och en fantastisk kärleksförklaring till en mycket sjuk lillebror. På något vis passar texten även i denna sorgens stund.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och I solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross
Mellan oss
Så vi når varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner I ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

Mick Softley - död

På sextiotalet var han en av många unga engelska män med akustisk gitarr. Albumet Sunrise (1970) markerar hans musikaliska höjdpunkt. Under senare år har han levt ett undanskymt liv. Igår dog han. Hans musik är svår att få tag på, men det finns en hel del på Youtube. Gillar du Nick Drake, Tim Buckley m fl, så är Mick Softley säkert något för dig.

Så låter Chuck Berry

Nu är han död, denne legend. Mannen som kanske betytt mer för rockmusikens utveckling än någon annan. Trots detta är han bara ett namn för många. I bästa fal känner man till ett fåtal av hans låtar. Vill du höra mer? Lyssna då på min Spotifylista med Chuck Berry. Där återfinns alla hans bästa sånger. Många av dem har du hört, men ofta i olika coverversioner. Ta nu chansen och lyssna på originalen.

Adjö Leonard Cohen

Leonard Cohens musik är som gjord för mig. Den har alltid varit, lågmäld, eftertänksam och mollstämmd. Oftast akustisk med poetiska texter. ändå har han aldrig varit någon av mina största hjältar. Han har inte lyckats ta sig in till mitt hjärtatas innersta rum så som t ex Nick Drake gjort. Vad detta beror på vet jag inte riktigt, men jag kan konstatera att hans senaste album faktiskt är dem jag lyssnat på mest på och som sakta men säkert fått ett rum hos mig.
En åldrad och ganska livstrött Cohen har på kort tid givit ut albumen Old Ideas (2012) och Popular problems (2014). Skivor där han nästan pratat fram texterna, uppburen av kvinnliga bakgrundssångerskor. Musik och text har kännts som en sammanfattning av och ett avsked till livet. När nu ännu en platta kommer, följer den i samma spår.
Albumet You Want It Darker blev verkligen ett avsked rent bokstavligt. Leonard Cohen dog kort efter att plattan släppts. "I'm leaving the table, I'm out of the game.” sjunger han bland annat. Väl medveten om att han snart skulle lämna jordelivet.
Kanske är det för att jag är påverkad av mannens död, men han låter mer angelägen än någonsin i mina öron. Med ord av guld, en röst tunn som papper och omgiven av änglaröster sjunger han farväl.

Just nu har jag problem med att länka från Youtube, så du får helt enkelt gå in på Spotify och lyssna till albumet You Want It Darker

R I P David Swarbrick

En av folkrockens riktigt stora har lämnat oss. Igår dog fiolspelaren David Swarbrick efter en lång tids sjukdom, 75 år gammal. Han var, enligt mig, den allra bäste fiolspelmannen som brittisk folkmusik har haft. Efter att under tidigt sextiotal spelat ren folkmusik med bland annat Ian Campell Folk Group, så blev han så småningom medlem i folkrockbandet Fairporr Convention.  Det är som energisk spelman i Fairport vi framförallt minns honom. Nedan ser vi en underbar film från -71 som visar Swarbrick i sin krafts dagar.
Det finns en hel del historier om Swarbrick, mer eller mindre sanna.
Här kan du läsa en av dem

Producenterna: Hjältar som inte syns. Anders Burman

 


Anders Burman född: 1928. Död 2013.
Han är mest känd som ägare av skivbolaget Metronome och för att han kontrakterade artister som Ove Thörnqvist, Cornelis Vreeswijk och Pugh Rogefeldt. Den här artikeln skall dock inte handla så mycket om skivbolagsdirektören, utan om producenten Anders Burman. Det sägs att han hade en enastående förmåga att få artisterna att känna sig välkomna och bekväma i studiomiljön. Med personer som Cornelis, Fred Åkerström. Bernt Staaf och John Holm var säkert detta nyckeln till framgång.  Nämnda herrar var verkligen inga dussinmänniskor, samtliga var kända för att på olika sätta vara svåra att ha att göra med. Ingen av dem var heller skolad musiker i vanlig mening. Det behövdes verkligen en producent som skapade en trygg, inbjudande miljö och samtidigt gav artisterna möjlighet att ge sig ut på musikaliska äventyr. Den producenten var Anders Burman.
Marie Bergman berättar:
”Anders styrka var att lukta sig fram till de människor som hade ett fågelbo inombords. Han kunde hjälpa oss att få de här ungarna att flyga ut ur oss, någon ramlade väl ner på marken också. Ur det här vilsna som vi hade skapade han ett hem som gjorde att vi fick exakt den grad av trygghet, inte mer och inte mindre, så att vi kunde klara oss. Han hjälpte oss att samla ihop alla våra spretiga tankar, instinkter och sånt som vi bar på utan att det blev en dogm eller ett gemensamt uttryck. Vi upplevde oss som väldigt fria.” 
I en intervju uttryckte Anders det så här:
"Vilket jävla bra liv man har haft egentligen, som har fått vara med om allt det här. Man har jobbat med det man älskar, som man tycker är skitkul. Att bara lära känna de här människorna och lyssna på dem och vara med när de lirar in de här fantastiska grejerna, det är oerhört stort. Det är man ju verkligen tacksam för."

En annan orsak till Metronomes framgång var Burmans förmåga att välja musiker som gav sina unika avtryck.Inte sällan var det personer med rötterna i jazz. När dessa spelade på vis -och schlageralbum gav det en ljudbild som var helt unik. Rune Gustavsson och Björn J.son Lind är bara två av många fantastiska Metronome-musiker

Listan på artister som Burman letat upp. kontrakterat och producerat kan göras nästa oändligt lång. Nästan alltid tog han sig ann nya artister, ofta personer som stack ut, bara i undantagsfall samarbetade han med redan etablerade stjärnor. Det började med Jazz, det var den musikaliska miljö som Anders själv kom ifrån.
Lars Gullin, Arne Domnérus, Harry Arnold och Charlie Norman är bara några av de svenska jazzgiganter som spelade in på Metronome.
Från och med sent femtiotal och under sextiotalet följde en rad schlagerartister varvade med vissångare: Till exempel gav Metrome ut skivor med Alice Babs, Anna-Lena Löfgren, Per Myrberg, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson, Cornelis Vreeswijk och Owe Thörnqvist, Fred Åkerström

I och med att Pugh Rogefeldt knöts till Metronome, började en ny epok för bolaget. En serie av rock och popartister togs under Burmans vingar. De flesta spelade dock inte någon särskilt hård rock. Snarare byggde Burman upp ett stall av svenska singer/songwriters:
Bernt Staf, Turid(kom, gick och kom tillbaka) Marie Bergman, Ola Magnell, och John Holm är några exempel.

Trots att genrerna var så olika och att en del var musik som jag vanligtvis inte gillar, så går det inte att blunda för att det fanns kvalité i allt Burman gjorde. "Det skall alltid bli något särskilt” var det motto han jobbade efter, och särskilt blev det.

Några egna favoriter bland alla de album som är utgivna på Metronome:
Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson
Cornelis Vreeswijk – Poem, ballader och lite blues

Björn J:Son Lindh ‎– Ramadan

Bernt Staf - När dimman lättar 
Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä
Lasse Englund – Lila & orange
Marie Bergman -  Hjärtats lust
Fred Åkerström - Två tungor
John Holm -Sorti  
Kaj R Hanssson - Till dom som bryr sig om
Ola Magnell - Nya perspektiv

Kjell Alinge 1943 - 2016

Kjell Alinge har gått ur tiden. Jag vet att han som radiopratare gjorde mycket, men för mig är han för alltid förknippad med  Eldorado. Det fanns en tid då jag fick nästan alla tips om ny, spännande musik från detta radioprogram. För dagens unga  är det bara att klicka på sin dator eller smartphone så får de.musiktips i mängder.  Under  åttiotalet var det minst sagt annorlunda. Ofta var man hänvisad till kompisar när man ville hitta ny musik, men de tipsen kändes, åtminstone för mig, allt för begränsade. Radion var för det mesta lika ointressant som föräldrarnas skivsamling. Därför var det en högtidsstund varje gång Eldorado tog över på söndagarna .Detta program liknade inget annat man hade hört. Helt utan skyddsnät kastade Kjell Alinge ur sig konfetti av mer eller mindre begripliga ord. Mellan alla dessa ordmassor spelades musik som fick världen att öppna sig för mig och många andra. Rupert Hine, Chris Rea, Jackson Browne och Björn Holm är bara några exempel på artister som jag kanske aldrig kommit i kontakt med om inte Alinge envist låtit dem ta plats i etern. Denne legendariske radiopratare brydde sig sällan om låtlistor anpassade efter målgrupp eller hitlisteplaceringar. Alinge spelade musik han själv älskade och var det något han tyckte extra mycket om kunde han låta en artist fylla ett helt program. Efter kommentaren: "Här är en hel hink med Pink Floyd", spelade han 1980 en hel Lp sida från The Wall. När Tityo  släppte sin debutsingel "Talking to the man in the moon"1990 ansåg Alinge den vara så fantastisk att han inte spelade någon annan låt under programmets två timmar.
Tack Kjell för att du brann för musiken och orden. Tack för att du räddade min ungdom.

För dig som vill få en bredare bild av hur Robert Broberg låter

I de kommentarer som varit efter Brobergs bortgång är det många som påpekat att han hade en stor bredd både musikaliskt och textmässigt. Här nedan är en spellista som just visar det. Jag har medvetet låtit bli att ta med de stora hitarna. Det är en lista med sånger som visar just Brobergs mångsidighet. Hans allvar, galenskap, politik och humor. Listan är i kronologisk ordning. Det börjar med riktigt bra och roliga ordlekar, fortsätter sedan med mer allvarliga ordlekar, blir gladare igen, för att sluta i allvar. Fast egentligen är det missvisande att prata om allvarliga och glada perioder, Robert var båda delarna, hela tiden.
Läs gärna atikeln om Robert som jag skrev för något år sedan:
Robert Broberg och jag

Robert Broberg är död

Den enda idol jag någonsin haft är död. Jag har svårt att få ur mig något vettigt, utan länkar istället till en artikel som jag skrivit tidigare:

Robert Broberg och jag

Ronny Carlsson är död

En av landets mest underskattade låtskrivare och musiker har lämnat oss. Ronny Carlsson har gett oss bra musik såväl med Rockamöllan, Ona Taas, som under eget namn, Första gången jag hörde hans musik var en gråkall höstdag 1979. Jag stod - som vanligt - och bläddrade i en skivaffär när låten Poste Restante strömmade ut ur högtalaren.
Wow, vad bra! Var det Peps? Nä, detta var bättre än Peps.
- Det är ett nytt band som heter Rockamöllan, sa expediten
Det var först vid min egen skivspelare som jag insåg att Rockamöllans musik skrevs av Ronny Carlsson. Ronny kände sig inte hemma i Rockamöllans reggaekostym och skapade därför ett nytt band, Onna Taas. Det var nu som hans musikaliska rötter blev tydliga; John Hiat, Bob Dylan och Tom Waits var några av inspirationskällorna. Detta hördes ännu tydligare när han så småningom gav ut plattor under eget namn. Frågan är om någon svensk någonsin har skrivit så mycket om livets skuggsida som Ronny Carlsson. Trots stor musik så nådde han aldrig den stora publiken, kanske var hans sånger för mörka, rösten för skrovlig och privatlivet alltför trassligt. Hur det än var med den saken så finns mycket av hans musik kvar. Har du inte hört den innan så lyssna på sångerna nedan. Nedersta låten är märkligt profetisk.

Så minns jag Björn J:son Lind

Lördagen den 21 december gick Björn J:son Lind bort. Vi minns honom som studiomusiker och kompositör. Lind gjorde ett antal mycket bra soloplattor, men för mig var han framförallt en arrangör musiker och låtskrivare åt andra. Han medverkade som studiomusiker på ett nästan oräkneligt antal skivor under sjuttio och åttiotalet. Låt mig nämna tre album där han i högsta grad påverkade hur musiken kom att låta:

Cornelis Vreeswejik – Poem, Ballader Och Lite Blues
På denna fantastiska skiva från 1970 lät Cornelis flera av musikerna skriva musik till hans texter. Björn J:son skrev bland annat  till Fåglar och Cool water, två av Cornelis allra vackraste sånger.

Monica Törnell - Ingica
Törnell debut från 1972. På denna skiva var J:son arrangör. Det var han som såg till att denna oslipade diamant fick en musikalisk inramning som gör albumet till ett av de bästa svenska någonsin.
Han skrev dessutom låten vardag tillsammans med Monica .

Bernt Staf - När dimman lättar
Bernt var också en oslipad diamant när ett antal studiomusiker 1970 tog emot honom i Metronomes studio. Det är Björn som arrangerat Familjelycka och Uppståndelsen.

Här är en låtlista med de sånger jag nämnt, samt en del från Linds soloplattor.

Richard Wright vilar i frid med våta drömmar

Igår var det fem år sedan keyboardisten i Pink Floyd dog. Under sin långa karriär gjorde han  inte bara musik med Pink Floyd. 1978 gav han ut sin första soloplatta, "Wet Dream". Albumet är riktigt bra, som en något mer akustisk och jazzig version av Wish you were here. Tyvärr är det bortglömt och nästan omöjligt att få tag på. Jag vill hylla Rick genom att länka till en låt från skivan. Det går faktiskt att hitta hela albumet på YouTube. Lyssna och njut.

Här har jag tidigare skrivit om Richard Wright

Tomas Mera Gartz är död

Rocktrummisen Tomas Mera Gartz har hastigt avlidit, 67 år gammal. Tomas var trummis i Träd Gräs och stenar, gruppen som under olika namn funnits sedan sedan sextiotalet . Jag såg bandet så sent som i februari och det som framförallt gjorde intryck på mig var Gartz sätt att spela trummor. Han hade en teknik som var alldeles egen. Det var hans gungande rytm som bildade själva grunden till gruppens improviserade musik.

R I P Bert Jansch

Ännu en hjälte har gått ur tiden. Lyssna på honom solo eller på hans grupp Pentangle

Playlist on Spotify

R I P Nietzsche

Detta är en dödsruna olik alla andra jag gjort. Den Nietzsche jag sörjer var ingen filosof och ingen musiker. Han var en av alla dessa musikälskare. Självklart hette han inte Nietzsche, utan det var ett av de nick han använde på nätet.
Vi lärde känna varandra på ett musikforum för sex år sedan. Sedan dess har vi haft daglig kontakt, men aldrig träffats. Umgänget har uteslutande skett via forum, mail och -på slutet- via Facebook. Mestadels talade vi musik. Vi hade massor av gemensamma favoriter. Då och då blev vi även mer personliga och jag inbillar mig att vi kom varandra ganska nära. Det känns lite märkligt att sörja en vän jag aldrig träffat, men saknaden är stor. Han avled tisdagen den 3 maj.

Nietzsche älskade att göra listor över den musik han tyckte om. Här är en av de sista han gjorde:

Folkrock bästa
John Martyn - Solid Air
Steeleye Span - Parcel Of Rogues
Fairport Convention - Unhalfbricking
Lindisfarne - Nicely Out Of Tune
Lindisfarne - Fog On The Tyne
John Martyn - Sunday's Child
Strawbs - Bursting At The Seams
Strawbs - From The Witchwood
Fotheringay - s/t
The Waterboys - Fisherman's Blues
Fairport Convention - Liege & Lief
Steeleye Span - Now We Are Six
The Waterboys - This Is The Sea
Steeleye Span - Commoner's Crown
Fairport Convention - What We Did On Our Holiday's
Fotheringay - 2
Kate & Anna McGarrigle - s/t
Dave Cousins - Two Weeks Last Summer
Kate & Anna McGarrigle - Dancer With Bruised Knees
The Byrds - Turn, Turn, Turn
The Byrds - Mr Tamborine Man

Listan är hämtad från hans blogg .

Don Partridge 1941 - 2010

Don Partridge dog den 21 september 2010. Något som gått mig förbi.
Denna man var en av mina allra tidigaste idoler. Minns att vi hade hans LP hemma i pojkrummet. Kanske var Dons platta den första vi köpte.

I början av sjuttiotalet tröttnade Don Partridge på att vara popstjärna, spelade istället på Stockholms gator och blev historisk på sitt alldeles egna sätt. Hans sextiotalsskiva återutgavs för en tid sedan och finns åter i handeln. Köp den eller lyssna på Spotify Musiken är glad folkpop av bästa slag.
Vill du veta mer om Partridge? Kolla det lysande Tv-inslaget nedan.

Gerry Rafferty död

Ännu en av de stora har gått ur tiden. Tänkte jag skulle skriva en dödsruna, men upptäckte att det har redan gjorts en på svenska. Den är mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna få till. Läs den!

Gerry Raffertys dödsruna på Spengo bloggen

För övrigt har jag gjort en ny etikett som jag kallar Dödrunor, låter väl kul?

Kolla också denna intervju:

Björn Holm är död

Den 15 augusti 2010 dog låtskrivaren och artisten, Björn Holm. Han blev bara 54 år. Björn släppte fyra LP skivor under åttiotalet. Egentligen var åttiotalet helt fel tid för Björn Holm. Han var en klassisk singer/songwriter med Joni Mitchell och Jackson Browne som sina stora förebilder. Men hans album dränktes i syntar, för så var tidsandan. Det var först på hans sista skiva, "Nya vänner" som han fick de arrangemang han förtjänade. I en av sina bästa sånger sjunger Björn Holm:
"Jag tänder ett ljus
och tänker på ditt som brunnit ut
Jag hoppas du är hemma tillslut"
De orden passar bra nu.

Att hitta musik av Björn Holm idag är inte lätt. Det är de gamla LP - skivorna som man får lyssna på. Jag tror inte att någonting finns på CD, på Youtube hittar man dock några få låtar. Här är en av de minst syntskadade.

Bo Hansson är död

Organisten Bo Hansson har avlidit. Han blev 67 år. Bo gjorde verkligen sin alldeles egna och personliga instrumentalmusik. Under sextiotalet verkade han i duon Hansson och Karlsson. På sjuttitalet blev Bo en av proggrörelsens storsäljare med bland annat albumet "Sagan om ringen".
Min favorit med Bo Hansson är "El-Ahraiah".
På denna skiva samsas Bosses orgel med Kenny Håkanssons gitarrspel.

Robert Kirby är död

Robert Kirby dog efter en kort tids sjukdom den 3 Oktober 2009. Han blev 61 år.

Robert är mest känd som arrangör av stråkarna på Nick Drakes två första album. Nick och Robert hade lärt känna varandra på Cambridge. Nick var väldigt bestämd med att den helt okände Kirby skulle arrangera hans musik. En erfaren arrangör fick helt enkelt lämna studion och vännen från Cambridge kallades in istället. Kirby var helt oerfaren av studioarbete men visade sig vara en mästerlig arrangör.
De ljudbilder som skapades på albumen "Five leaves left" och "Bryter layter" har blivit legendariska och en mängd artister har tagit Kirby till hjälp för att göra något liknande.

Här är en lista på några av de album där Robert Kirby medverkat:
Nick Drake: Five Leaves Left (1969)
Nick Drake: Bryter Layter (1970)
Vashti Bunyan: Just Another Diamond Day (1970)
Bernie Taupin: Bernie Taupin (1970)
Shelagh McDonald: Stargazer (1971)
Ralph McTell: You Well-Meaning Brought Me Here (1971)
Keith Christmas: Pigmy (1971)
Tim Hart and Maddy Prior: Summer Solstice (1971)
Spirogyra: St. Radigunds (1971)
Elton John: Madman Across The Water (1971)
Strawbs: Grave New World (1972)
David Ackles: American Gothic (1972)
Dave Cousins: Two Weeks Last Summer (1972)
Strawbs: Bursting at the Seams (1972)
John Cale: Helen of Troy (1975)
Chris DeBurgh: Spanish Train and Other Stories (1975)
Strawbs: Deep Cuts (1976)
Spriguns: Time Will Pass (1977)
Sandy Denny: Rendez Vous (1977)
Strawbs: Burning for You (1977)
Strawbs: Deadlines (1978)
Richard and Linda Thompson: First Light (1978)
Iain Matthews: Stealin' Home (1978)
Elvis Costello: Almost Blue (1982)
Nick Lowe: Nick Lowe and his Cowboy Outfit (1984)
Any Trouble: Wrong Eng of the Race (1984)
Paul Weller: Heliocentric (2000)
The Magic Numbers: Those The Brokes (2006)
Linda Thompson: Versatile Heart (2007)