De bästa svenska albumen, någonsin

En högst personlig lista:

1.     Robert Broberg – Letar efter mig själv

2.     Bernt Staf - När dimman lättar

3.     Mikael Ramel - Till dig

4.     Ulf Lundell – Törst

5.     WilmerX -s/t

6.     Monica Törnell – Ingica

7.     Ragnarök – s/t

8.     Jan Johansson- Jazz på svenska

9.     Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson

10.  Hoola Bandoola Band – Vem kan man lita på

11.  Lasse Tennader – Längst därinne är himlen ändå röd

12.  Tomas Almqvist – Nyanser

13. Trettioåriga Kriget - Hej på er

14.  Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä

15.  Anders F Rönnblom – Din barndom skall aldrig dö

16.   Dimmornas Bro – s/t

17.  Thorstein Bergman – Sjunger Dan Andersson

18.  Docenterna – Tid och lust

19.  Kajsa & Malena – Historier från en väg

20.  Magnus Lindberg – Som natt och dag

 

Det nyaste albumet på listan är "Historier från en väg". Det kom ut 1986. Då var jag 26 år. Sedan dess har jag altså inte hittat någon ny platta som platsar, trots att jag lyssnat på hundratals. Vad säger det?

 

Propaganda för bortglömd musik - Görel Crona

Görel Crona är känd som skådespelare, men 1997 gav hon ut musikalbumet; Sjunde ön. Det är en av de skivor jag lyssnat mest på under senare år. Plattan väckte ingen större uppmärksamhet och det har, än så länge, inte blivit någon uppföljare.

Det är lätt att bunta ihop Görel Crona med alla andra skådespelare som fått ge ut skivor p g a  sitt kändisskap. Crona är dock något helt annat . Hon är en låtskrivare och sångerska av högsta klass, som sysslat med musik längre än teater. Albumet Sjunde ön är en platta fylld med singer/songwriter-musik av bästa märke. Texterna är personligt vackra och arrangemangen är ofta påverkade av hennes spanska uppväxt.

Lyssna här

Way Out West 20120810

Det blev en dag på Göteborgs stora rockfestival.. Flera av mina favoriter spelade just på fredagen, så det var självklart att vara där då. Här är en genomgång av dagen:

Först ut var Anna Von Hausswolff.
Sittande vid orgeln och omgiven av stort band, skapade hon musik som tog mig fyrtio år tillbaka i tiden. När Anna lägger ut sina väldiga ljudmattor, ofta helt utan sång, så låter det i mina öron som gammal krautrock och tidig King Crimson. Det blir det ganska segt i Slottsskogen, mitt på dagen. Det sägs att Anna spelat på Annedalskyrkans orgel under senare tid. Varför lät arrangörerna henne inte uppträda där, det hade blivit en maffig upplevelse. Nu blev det mest bara ett tomt sus.

Ane Brun
Nästan lika pretentiöst som föregående artist. Jag gillar verkligen Anes två första album, men därefter har hon nästan slått knut på sig själv. Säkert är ambitionen att utvecklas, gå vidare, men igår blev det mest innehållslösa gester.

Billy Bragg
Vass i käften som bara en engelsman kan vara, stod han där ensam på en jättelik scen. Metodiskt spelade han sig igenom delar av sin stora repertoar, som också är en del av mitt liv. Svårt att inte fyllas av både nostalgi och glädje. Nu är Billy Bragg 2012 mycket mer än nostalgi, han är fortfarande en vass politisk röst och en lysande låtskrivare.

Wilco
Bandets första kvart är ett närmast outhärdligt taggtrådsmangel, där man bl a spelar järnplåt med stråke. Det är som om bandet tydligt vill visa att de minnsan inte gör någon vanlig altcountry. Snart är det ändå just de influenserna som tar över och då bjuder Wilco som vanligt på underbart vackra melodier.

Feist
På skiva låter Feist som en ganska ordinär singer/songwriter. På scen förvandlas hon till en fantastisk underhållare med stor ljudbild. Låtar som på skiva är ganska stillsamma blir här till allsånger som får Slottsskogen att gunga. För mig var detta kvällens stora överraskning.

Bon Iver
Även här är ljudbilden större än på skiva och det låter mer elektriskt. Samtidigt lyckas man behålla den intima känslan som är så speciell för skivorna. Snygg ljusshow.

Blur
Ett band som jag inte har någon relation till. Ändå sjunger jag med i hittlåtarna och grips av det dansande publikhavet. Kul avslutning.

Efteråt gick jag hem i natten, nöjd över en fantastisk dag.