Joe Jackson slog igenom i slutet på sjuttiotalet. Då var han en ung, arg rockare. Punken hade revolutionerat musikvärlden. Massor av snabb, melodiös och ilsken rock såg världens ljus.
Tillsammans med bland andra Graham Parker och Elvis Costello blev Jackson ett av affischnamnen för det som kallades new wave.
Efter några album tröttnade dock Joe på snabb, rak rock. Hans fjärde platta innehåller gladjazz med covers på gamla fyrtiotalslåtar. I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt förstått mig på den skivan, men den blev ändå starten på en mycket spännande musikalisk resa. Jackson gick nu från att vara en av många till att söka sin alldeles egna musikaliska fåra.
På de nästkommande albumen hördes latinska influenser, jazzsoul och så småningom även konstmusik. Opersonligt likt en kameleont, sa någon. Bättre förr, sa andra. Fel, fel, fel, sa jag. Vilken genre Jackson än rörde sig i så kunde jag alltid höra ett personligt uttryck som var hans alldeles egna. Ett uttryck som förenade hjärna och hjärta på ett sätt som jag hade hört ytterst få göra
O, ja, jag om nån vet hur mycket du tyckte och tycker om Mr. Joe Jackson!!!!! Han var ditt allt i en period och jag var skeptisk, men nu kan jag mer förstå dig! Det var bra och är bra musik! Jag var väl inte så utvecklad som du på den tiden?!
SvaraRaderaHärligt att du också hyllar dina hjältar som jag! Jag är på avsnitt 23 nu! Peter Gabriel finns att läsa på min blogg!
SvaraRadera