2009 års bästa album Plats 7

Magnus Lindberg – Ett eget liv

I USA kallas det ”Heartland rock”. Herrar som Bruce Springsteen, Bob Seger, och Tom Petty har gjort genren känd. Enkelt uttryckt kan man säga att influenserna är en stor skopa gammal hederlig Rock’n’Roll och en lika stor del Dylan. Sveriges bästa representant för denna musikstil är, utan tvekan, Magnus Lindberg. Han har allt, gympadojorna, den uppkavlade skjortan, de rätta ackorden och –inte minst- den hesa rösten. I många, många år har han släppt fantastiska skivor utan att svenska folket brytt sig. På senare år har väl hans album varit så där, men på denna skiva är han verkligen tillbaka igen. Redan i den inledande ”Ingen skall få se mig när jag går, slås tonen an. Det är klagande munspel, akustisk gitarr och hes stämma. I låt nummer två höjs tempot, elguran är på höften och refrängen sitter som smäck. Ja, så fortsätter det sedan. Låt efter låt avverkas enligt samma koncept. Högt tempo för det mesta. Ingenting är nytt, en hel del är stulet, men vad gör det.

Här om dagen lyssnade jag på plattan under tågresan. Jag stampade takten, knöt näven och vrålade med i ”Jag har alltid en chans”. För en kort stund struntade jag i att en medelålders man på tåget inte skall sjunga med när han har iPoden i öronen. Men snart rättade jag in mig i ledet igen, sänkte volymen, öppnade handen och höll tyst.
- Jag sjung med i Magnus Lindbergs senaste. Himla bra platta, sa jag förklarande till kvinnan mitt emot. Hon såg inte mindre rädd ut för det.