lördag 30 maj 2009

Min sorts pop

När jag som liten pojke hörde ”She love you” med Beatles för första gången så var jag fast. Sedan dess har jag alltid letat efter låten med sug i, den som går direkt till hjärtat utan att passera hjärnan och som man aldrig kan värja sig för. Med jämna mellanrum har jag hittat den. Framförallt fann jag den ofta i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet. Artisterna kunde heta Costello, Squeeze eller Marshall Greenshaw. Det kallades new wave, någon sa powerpop, jag sa wow och sjung med i refrängerna.
På senare år har jag haft allt svårare att hitta den där raka melodiösa poprocken. Inte för att den försvunnit, utan för att jag inte vetat var jag skall leta. Men i mitten 00-talet fick jag hjälp av vänner på nätet. Några av de nya fynden finns på denna Spotify playlist, blandade med gamla pophjältar.


spotify:user:drake2:playlist:7kzNkC2c7v5XRN3lQLWAmG klicka

fredag 29 maj 2009

Gunnar Danielsson - På toppen av alltihop



Detta album har jag skrivit om förut. Nu precis som då är det svårt att riktigt förstå vad det är som jag älskar med denna platta. Jag har aldrig haft några högre tankar om Gunnar Danielssons musikaliska förmåga. Hans tidigare soloplattor har känts ganska ihoprafsade med nästan amatörmässiga arrangemang. Det han gjorde i Ensamma Hjärtan var väl kul live men skivorna har jag tröttnat på för längesedan. Det jag gillat bäst av det han gjort är inspelningarna med ”Risken Finns”, men äran för de roliga kultplattorna har jag främst gett den andra halvan i duon; Ferne.
Så en dag var jag hemma hos en kompis och en låt med Gunnar Danielsson strömmade ut ur högtalaren. Jag kände igen honom direkt, det går inte att ta miste på den rösten. Samtidigt lät det annorlunda. Bättre, kort sagt
- Det är ju riktigt bra, utbrast jag förvånat
Nu efteråt vet jag att det var Johnny plockar sten jag hörde. En duett med ingen mindre än Totta Näslund. En enkel country ballad som fångar mig direkt. Och sådan är hela plattan, enkel, rak med en doft av country, blues och rock. Som vanligt pratar Gunnar ibland mer än han sjunger och han prickar inte alltid rätt ton. Men denna gång är arrangemangen inte så hemmasnickrade som tidigare. Skickliga musiker hjälper till och sången förstärks av tjejkörer i refrängerna.
Gunnar Danielsson texter är ett alldeles eget kapitel . De är ibland nästan överdrivet positiva, men oftast nattsvarta. Samtidigt finns det en befriande självironi över alltihop.
Typiska textrader är tex:
”Kan inte tänka mig nå’t värre än att förlora när man kämpat mot sig själv”
eller
”Den enda blick jag möter är från mamma scan
När jag steker köttbullar, ensammast i sta’n”

Nattsvart humor?
Han sjunger också:
Det är inte alls som du tror
Det är bara sten i mina skor”

Ja, som ni märker blir jag inte riktigt klok på denna platta. En Sak är dock säker; jag spelar den gång på gång och jag njuter mer för varje lyssning.
En annan sak som är bra är att albumet går att ladda ner helt lagligt och gratis
här


Gör det!

måndag 25 maj 2009

Cykla


Idag har jag lagat min cykel. Äntligen kan jag susa omkring på min hoj igen. Lyssna på hög musik i min iPod och sjunga med så att folk undrar om det är en byfåne ute på vägarna. Du tycker kanske att jag inte borde lyssna på musik när jag cyklar. Du har förstås rätt.
Man missar den underbara fågelsången. Dessutom hör man inte trafiken, det är rent av farligt.
Men jag undrar om du har cyklat i full fart nerför en brant backe, känt vindraget och fått världens bästa låt rakt in i örenonen? Nä, jag tror inte det. Prova, det är faktiskt iklass med fågelsång.

Cykellåtar skall gärna vara lite fartiga. Med Nick Drake i lurarna riskerar man att aldrig komma fram.
Här är tre bra sånger att cykla till:

1

2

3

fredag 22 maj 2009

Jag lyssnar inte ordentligt på mina album längre

När jag tog mig ann uppgiften att lista 2000-talets bästa album, ville jag göra det ordentligt. Jag började därför med att skriva ner alla plattor som jag genast kom att tänka på. Det blev ca 40 st.
Sedan lyssnade jag igenom allihop. Det var då jag märkte det; flera skivor som jag listat var inte riktigt inlyssnade. Ofta var det bara några låtar som jag spelat mycket och gillat, andra sånger kände jag knappt igen.
Det slog mig att det är så jag gör nuförtiden, jag lyssnar på mp3, iPod och CD. Blandar friskt och hoppar över låtar som verkar träiga. Ofta stänger jag av CD skivan efter några spår när annat ber om min uppmärksamhet.
Annat var det på LP skivans tid, då fick pickupen raspa sig igenom hela albumet, det var för krångligt att hoppa över någon låt och musiken var så dyr och helig att man minsann skulle lyssna på även de dåliga låtarna.
Fördelen med detta LP raspande var att man tog sig tid till att komma in i musik som var mer krävande. Nackdelen var att jag ägnade en massa timmar åt att lyssna på låtar som inte blev ett dugg bättre, trots hundratals lyssningar.

Jag kanske skall tillägga att de album som hamnade bland de tio bästa på min lista, gjorde det för att alla är inlyssnade och älskade från första till sista låt

måndag 18 maj 2009

2000 talets bästa album. Plats: 1


Linda Thompson – Versatile heart (2007)
Jag troddde en gång att Linda bara var en vacker röst som var gift med Richard, nu vet jag bättre. Sedan skiljsmässan i slutet på sjutiiotalet har hon flera gånger visat att hon kan göra alldeles underbar musik på egen hand.Tyvärr har det inte blivit så många album. Denna fantastiska sångerska fick en märklig sjukdom som gjorde att hon inte kunde sjunga på flera år. Nu sjunger hon igen och det på ett varmt och storslaget sätt.

Linda har sina rötter i brittisk folkmusik. Rötter som hon inte på något vis skakat av sig, men här finns även amerikanska tongångar, som i countryfärgade Give me a sad song. Flera av låtarna är skrivna tillsammans med sonen Teddy som även varit med och producerat. Rufus Wainwright har specialskrivit den mycket vackra Beauty. Vad Linda än sjunger har hon en otrolig närvaro och känsla. Det är så bra att jag inte kan göra annat än att placera Versatile heart högst upp på listan över 2000-talets bästa album

lördag 16 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats 11- 20

11. Ragnarök – Path
12. Damien Rice –O
13. Ebba Forsberg - Ebba Forsberg
14. Calexico - Garden Ruin
15. Jayhawks - Rainy day music
16. Christina Kjellsson – Mitt i en mening
17. Ben Kweller - Ben Kweller
18. Cirkus Sol – Bra
19. Natalie Merchant - Motherland
20. Toni Holgersson / Irma Schultz Keller / Lasse Englund – Psalmer

onsdag 13 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats: 2



Maria McKee - Late December (2007)Skall jag vara ärlig så har jag lyssnat ganska lite på Maria Mckee genom åren. Jag gillade hennes debutalbum när det kom 1989. Det var en ganska typisk singer/songwriter platta men stack ändå ut genom Marias välskrivna melodier och hennes starka röst. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. McKee har gett ut många album men det har liksom aldrig blivit av att jag lyssnat. Så tog jag mig då äntligen tid till att höra på en ny skiva med denna vackra röst och jag blev minst sagt överraskad. Late December är något helt annat än Marias debut, borta är Singer/songwritern, den akustiska ljudbilden och den tillbakalutade stämningen. Här presenteras ett kaleidoscope av melodramatisk rock. Arrangemangen är stora och tempot är högt. Maria har helt klart hämtat inspiration från några av rockens mästare. En låt som "Agood heart" smakar Phil Spector, "Distine" låter Queen och i "Too many heroes" lyser Springsteen influenserna igenom. Därimellan påminner det om både Brian Wilson och Burt Bacharach. Tro nu inte att detta är opersonlig och splittrad musik, ånej, Maria ger av hela sin själ. Rösten far rakt in i hjärtat på mig och rytmen får min stela kropp att komma så nära dans som den klarar av.
Late December är helt klart 00-talets näst bästa platta

måndag 4 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats 3


Kenny Håkansson-Mitt Hjärtas gåtbok (2001)

Kenny Håkansson är mest känd som Mr. Kebnekaise. Rockgruppen som gjorde spelmanslåtar på elektrisk, psychedelisk gitarr och fick sjuttiotalets unga att gilla folkmusik. Under åttiotalet var Kenny medlem i Dag Vag, då under namnet Beno Zeno. Men denna platta är varken psychedelisk folkrock eller Dag Vag musik. Detta är ett visalbum. Kenny Håkansson har nämligen haft en smått hemlig passion i över 20 år. Han har tonsatt Erik Axel Karlfeldt. Med Karlfeldts samlade verk framför sig och gitarren i knät har dikt efter dikt fått musik. En och annan Strindberg och Boye har också blivit tonsatta.
2001 blev dessa sånger till ett album producerat av Peter R Eriksson. Min första tanke var att detta är ingenting för mig. En sextioårig rockgitarrist tonsätter en poet från 1800-talet . Det verkade hur mossigt som helst. Visst hade jag först lite svårt för de ålderdomliga texterna, men de vackra orden, de starka melodierna och Peter R:s produktion har fått mig att kapitulera. Inte minst överraskar Kennys sångröst. Denna man som mest ägnat sig åt instrumentalmusik, sjunger riktigt, riktigt bra.
Det kanske kan vara på sin plats med en varning. Om man förväntar sig en platta som påminner om det Håkansson gjort förut blir man djupt besviken. Visst finns det lätta psychedeliska inslag men främst är det akustiskt och lågmält. Det är heller ingen vanlig visskiva. Det märks att Kenny kommer från en helt annan musikaliskt värld och hans visor blir därför olikt det mesta som gjorts tidigare. När folk söker sig in på musikaliska vägar som är nya för dem blir resultatet ofta spännande, så även här
Detta är personligt och innerligt på ett sätt som gör att plattan i allra högsta grad förtjänar sin höga placering på min lista.

2000-talets bästa album. Plats:4


Luka Bloom - Innocence (2005)
Med jämna mellanrum får jag frågan: Vad gillar du för typ av musik?
Jag har lite olika svar men ett är:
- Jag gillar ensamma, ledsna gubbar med akustisk gitarr.
Luka Bloom är en sådan. En man, en akustisk gitarr, tänkvärda texter och tydliga folkrötter
- Låter lagom roligt, säger kanske du.
- Nä, det är inte roligt men det är bitvis så vackert att huden knottrar sig, svarar jag
Denne irländare hette en gång Barry Moore och verkade i skuggan av storebror Christy Moore, en av landets mest kända folksångare. Vad Barry än gjorde i sitt hemland var han framförallt lillebror till en kändis
Så Barry bytte namn till Luka Bloom, flyttade till USA och försökte slå sig fram som amerikansk folksångare. Nu, 20 år senare är han etablerad som artist på andra sidan atlanten
Detta är hans tionde album. Det är den akustiska gitarren och Lukas röst som dominerar. Ett fåtal andra instrument hörs i arrangemangen. En saxofon, en och annan fiol och tassande percussion finns där, men alltid respektfullt vid sidan av gitarren och rösten Texterna andas kärlek, tolerans, vänskap och förlåtelse. Låter kanske högtravande men jag uppfattar det bara som ömsint och äkta.
Skivan kom ut 2005 och jag vill minnas att jag inte hade den särskilt högt när jag listade det årets bästa album. Sedan dess har denna skiva vuxit och den växer fortfarande för varje lyssning

2000-talets bästa album. Plats:5


Thåström - Skebokvarnsv. 209 (2005)


Joakim Thåströms femte solplatta skiljer sig från det han tidigare gjort. De taggiga gitarrerna och den desparata rösten är borta. Detta är ett lågmält, akustiskt album.

Redan i den inledande "Brev till 10:e våningen"slås tonen an. Det är mollstämt och personligt. Texterna handlar bland annat om barndomens gata, ungdomens rockband och kärleken han aldrig fick. Det känns nästan som om en vän satt vid köksbordet och pratade förtroligt.

Kort sagt: detta är Thåström när jag gillar honom som bäst

2000-talets bästa album. Plats: 6


Willie Nile – Streets of New York
Detta är grabbig, bredbent amerikansk rock. Bruce Springsteen, Tom Petty, Bob Seeger, John Cougar Mellencamp och Steve Forbert är några av gubbarna som brukar förvalta detta arv. Flera gillar jag, någon älskas, men andra känns bara för mycket. Samma poser, likadana riff, evigt högtravande fraser om rötter och storstadens puls. En som stått för mycket av det negativa i grabbrocken är Willie Nile. Han har ofta spelat i div 2. När Springsteen känts äkta har Willies gester bara verkat påklistrade. Vad herr Nile gjorde med sig själv inför denna platta vet jag inte, men plötsligt föll allt på plats. Låt efter låt sätter sig som klister i hjärtat på mig. Ofta är det upptempo, ibland mer eftertänktsamt, men alltid med mycket kärlek och innerlighet.
Självklart är detta inte ett dugg nyskapande. Willie Nile kör på samma gamla väg som tusentals gjort före honom, men han gör det så bra att han kör ifrån de flesta.

söndag 3 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats: 7


7. Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz - It's always you (2006)




Nu blir det jazz. Men inte introvert musik med långa solon och märkliga taktbyten. Nä, detta är vocal jazz i en spröd och vacker form. Steve Dobrogosz är en etablerad pianist som lyckats hitta sitt eget musikaliska utryck där blues och soul förenas med jazzen.

Anna Christoffersson är en ung sångerska som kom till Stockholm för att utbilda sig till sångpedagog. Hon träffade Steve och han föreslog samarbete. Resultatet blev detta album. En röst, ett piano, det är allt skivan innehåller, men det räcker mer än väl. Musiken är mjuk, harmonisk, men aldrig mesig, tvärtom är den oförutsägbar och spännande, särskilt för ett ganska otränat jazzöra som mitt.




Lyssna på myspace:





fredag 1 maj 2009

2000-talets bästa album. Plats: 8


8. Säkert!- Säkert! (2007)

Annika Norlin bestämde sig för att göra musik på svenska och Hello Saferide förvandlades till Säkert!

Det blev till ett av 2000-talets allra bästa album. Hade detta varit en lista över min familjs favoritplattor så hade Säkert! blivit etta. Det finns nämligen mycket få skivor som gillas av alla fyra i mitt hus men Säkert! är en sådan. Det är inte svårt att förstå varför, Annika blandar refränger som sätter sig som tuggummi på hjärnan med texter som alla kan känna igen sig i. Hon är enkel och smart på en gång. Klart vi älskar henne.