Egentligen är det märkligt att jag bloggat om musik i flera år, utan att nämna den som påverkat min musiksmak mest av alla. Han är ingen musiker, ingen recensent. Han är en mycket god vän. På nätet kallar han sig lake, så det är det namnet han går under även i denna text.
Vi träffades i första klass. Han satt längst fram och kunde allt. Det tog några skolår innan vi blev mer än bara klasskamrater. Först var det bordtennis som fick oss att tillbringa allt mer tid ihop. Det dröjde dock inte länge förrän lake kom dragande med plattor.
– Kolla här, detta gillar min syrra, sa han och spelade Moody Blues för mig.
– Fattar ingenting, svarade jag
– Jag gillar det, sa lake
I en tid då andra lyssnade på Deep Purple och Black Sabbath kom lake med helt annan musik.
Jag glömmer aldrig när han spelade Steeley Span på teckningslektionen i nian. Steeley Span! Brittisk folkmusik!
– Är han knäpp huvvét, sa klassens tuffing med Nazareth bakpå jeansjackan.
Snart kom symfonirocken in i vårat liv. Lakes var som vanligt först. Det var Genesis, Camel, Kaipa och mycket mer. Oräkneliga är de eftermiddagar då vi satt vid hans stereo och diskuterade basgångar, intron och flummiga omslag. Det gjordes listor, rabblades namn och dracks alldeles för svagt te.
Några år senare var den allmänna uppfattningen att symfonirock var det mest mossiga man kunde lyssna på. Jag gjorde förtvivlade försök att hänga med och gjorde allt för att slita ut det som ännu inte kommit ut. Lake tog det lugnare, folkrock och progrock var fortfarande det han föredrog. Nu har det gått så himla många år, jag har nästan tappat räkningen.
Min och lakes musiksmak har i perioder utvecklats åt olika håll. Men än idag är det lake jag går till om jag vill ha tips på bra folkrock och progrock.
Nummer åtta på listan över 2009 års bästa album är ett lake tips.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar