11 låtar ingen trodde att jag tyckte om

Inspirerad av radioprogrammet Gessles nio i topp har jag gjort en låtlista på elva spår som man kanske inte förväntar sig att jag skall tycka om. Musik som inte passar in i  singer/songwriter-folkrock - powerpop - facket.

1. Pat Metheney Group - Airstream

Jazzrock av det mer melodiösa slaget. I tjugoårsåldern letade jag runt i olika musikaliska genrer för att hitta min musiksmak. Jazzrocken fick en hel del lyssning, mest för att det fanns människor runt mig som förklarade att detta var grejen. I mina öron lät det mesta för mycket 100 meter spikskor på gitarr, men det fanns undantag. Detta spår är ett sådant undantag.

2. Tom Robinson Band - Ain't gonna take it

Jag brukar säga att jag inte gillar aggressiv musik, men detta är just det. TRB är mest kända för den stora hitlåten 2-4-6-8 Motorway, denna sång är från samma album. Det lät punk i mina öron, men Tom Robinson var mer en intellektuell vänsteraktivist än punkare.

3. Michael Ruff Band - Any less than this.

Jag var nyinflyttad småbarns far och försökte vara social med min nya granne. Vi gick igenom våra skivsamlingar och kom snart fram till att vi inte hade något gemensamt. Innan vi skildes åt tryckte min granne  en CD i handen på mig och sa: "Detta borde du gilla". Han fick rätt, denna fusiongospeljazzmusik lyssnar jag på med jämna mellanrum sedan dess. Den där grannen har jag dock tappat för längesedan.

4. Antonio Vivaldi -  Flute Conserto in C, R443, 2 Largo

Detta var det jag gillade bäst under min - jag skall lära mig klassik musik- period. Upptäckte att flera av de gamla gubbarna var helt okey.

5. Ed Sheeran -  Shape of you

Ny musik . Jag gillar Sheeran när han är  akustisk, vilket han är förvånansvärt  ofta.

6. Freddie King - The sky is Crying

Jodå, jag hade en - jag skall lära mig bluesmusik- period också. BB och Freddie King blev favoriterna. Denna LP-skiva köpte jag p.g.a snyggt omslag.

7. Ella Fitzgerald -  Come rain or come shine

Jag hörde Tage Danielsson i en radiointervju. Han sa att Ella var hans musikaliska favorit nr 1. En sådan klok man kan inte ha fel, tänkte jag och köpte en skiva med denna jazzikon. Det visade sig att Ella sjung  struparna av mina rock och pophjältar.

8. The Skyliners -  Since I don't have you

Jag tror det var när jag såg filmen "Sista natten med gänget" som denna musik träffade mina öron för första gången.

Doo Woop hette visst musikstilen. Smakpoliserna tyckte det var skit, men inte jag.  Så småningom förstod även Gun's and Roses låtens storhet.

9. Bulgarian Radio Folklore Ensamble -  Kalimankou denkou

I slutet av åttiotalet blev det trendigt med världsmusik Denna bulgariska damkör blev oväntat stjärnor.  Jag köpte plattan och detta spår blev min favorit. Sååå vackert!

10. Carola - Fångad av en stormvind

Jag sa det inte högt när den kom 1991, men detta är en kanonlåt.

11. Nazareth - Razamanaz

Tretton år tror jag visst jag var. Vi satt i Kennes rum och tjuvrökte. Ur plastgrammofonen strömmade denna låt och Kenne förklarade att det var den häftigaste hårdrocklåten i världen. Just då höll jag med, idag gillar jag den mest av nostalgiska skäl.

2017 års bästa album enligt mig

Jaha, så tog jag mig samman tillslut och fick till lite text i bloggen även 2017. Det satt långt inne i år. Lyssnat på ny musik har jag gjort lika mycket som tidigare, men skrivandet har varit det svåra. Nu har jag begränsat texterna till bara det viktigaste, nämligen årslistorna.
Här kommer den sista för 2017,  årets bästa album. Min son säger att min smak blir alltmer lågmäld och gammaldags för varje år som går. Döm själv.

2017 års bästa album enligt mig:

1. The Unthanks - Diversions, Vol. 4: The songs and poems of Molly Drake
Detta är egentligen två album. Den ena heter som ovan, den andra likadant med tillägget Extras.
Folkrockgruppen The Unthanks har visat sig gå oväntade vägar. Under rubriken Diversions har de framfört andras mer eller mindre bortglömda musik. Nu är det Molly Drakes tur. Hon har fram till nu varit hågkommen mest för en sak, nämligen att hon var mor till Nick Drake. Att hon skrev egen musik har varit ganska okänt. Så viktigt då att Unthanks spelat in dessa låtar och dikter som tidigare  bara funnits som brusiga heminspelningar med Molly själv. Varsamt klär Unthanks musiken i en tidsanpassad dräkt
 Dessa sånger, skrivna främst på femtiotalet, har en stämning och ett budskap som går rätt in i oss 2017. Släktskapet med Nick hörs tydligt och det är uppenbart att hans mamma var hans största musikaliska inspiration - vilket han självklart aldrig skulle erkänna.

2. Rhiannon Giddens - Freedom Highway
Tre saker utmärker Rhiannon Giddens:
1. Hon sjunger som en gud
2. Hon gör amerikansk rotmusik
3. Hon är tydligt politisk
Här finns alla tre delarna som pusselbitar på hennes bästa album hittills.

3. Eleanor MacEvoy - The Thomas Mooore project
Thomas Moore är Irlands motsvarighet till Robert Burns eller varför inte Bellman. På 1800-talet skrev Moore texter till sin hembygdsmusik och blev mäkta populär .Nu har singer/songwritern Eleanor Macevog tagit sig an dessa gamla sånger och anpassat dem till en ny tid. Hon gör det med kärlek och värme. Det är inte utan att man undrar när Bellman skall föras in i vår tid och av vem?


4. Axel Sondén & Flyttfåglarna - Slutsåld
De kallar sin musik för vispopfusion, ett passande namn. Med glimten i ögat och med hjärtat på rätta stället gör Axel låtar som är lite som en folkversion av Håkan Hellström. Texterna handlar  om människor som skulle kunnat vara du och jag. Det är t ex berättelser om Gaisaren som sett bättre dagar, om det kloka lilla barnet och om oss Göteborgare en dag i Slottsskogen. Allt görs med en lekfullhet som får mig att le albumet igenom. Vad mer kan man begära av musik.

5. Cliff Hills - Many Happy Return
Jag har en hemlig last som heter Powerpop. Denna skramliga, gitarrbaserade musik funkar som en nödvändig motvikt till de lågmälda surpuppor jag vanligtvis lyssnar på. Cliff Hill är årets motgift med denna sex låtars EP.  Som vanligt,  när det gäller Power pop,har jag JL att tacka för tipset, tror jag.


6. Eliza Carthy - Big Machine
Och nu tillbaka till ordningen, men ändå inte. Eliza är en av brittisk folkmusiks mest lysande stjärnor just nu, men hon vrider sig likt en mask för att inte riktigt passa in i den vanliga folkdräkten. Albumet Big Machine är folkmusik på ett frustande, kantigt och ganska högljutt sätt. Min son tyckte  den avslutande sången, Epitaph,  lät som hårdrockfolk, det säger väl en del.

7. Tore Berger  - Stora frågor, inga svar
En ojämn platta, men de fyra spår där Vera Mårtens medverkar lyfter in gubben Berger  på min årsbästa lista.
Tidens gång,
Beträffande slaget vid Skagerack,
Och du som är ett barn,
Vädersolens märke
...heter de sånger där dottern sjunger, börja med dem, innan du går över till övriga låtar.

8.  Camille - Ouï
Spännande  musik av en 39 årig fransyska. Med röst och modern teknik skapar hon en egensinnig blandning av chanson, pop och minimalistisk konstmusik.

9. Laura Marling -  Semper Femina
Denna unga singer/songwriter går från klarhet till klarhet. Ändå väntar jag fortfarande på den där skivan som går rätt in i hjärtat till 100%.

10. Martin Hederos - Piano solos - Sally Wiola Sessions, vol 1
Otroligt vacker pianomusik, varken mer eller mindre.

11. Randiga Rut - Frågorna
Randiga Rut låter som  en blandning av Röda Bönor och  Belle & Sebastian. Proggig mespop, hur kul är det? Faktum är att denna unga kvartett gör musik som är både rolig och viktig på en gång.


Lyssna:

En julklapp från oss till er: Fadern och sonens årslista

Traditionsenligt släpper vi nu vår julklapp. Från oss två till er alla, en riktig god musik-jul.
Vad det är för klapp? Jo, ni som varit med tidigare vet att varje år vid just den här tiden sätter sig en grånad man och en levnadsglad yngling. De två lägger pannorna i djupa veck, väger för och emot, innan de slutligen presenterar:
Fadern och sonens årslista
Hur det går till rent konkret? Jo, var och en gör en lista på sina 20 favoritlåtar från det gångna året. Därefter väljer man 10 favoriter från den andres lista. Dessa låtar blir slutligen till "Fadern och sonens årslista". Hur 2017 års lista blev? Lyssna själv.

2017 års bästa sånger att sjunka in i

Viss musik behöver mer tid. Det är ofta låtar utan givna refränger och raka rytmer. Sådant som sällan får utrymme i radio och på hitlistor, men som tagit stor plats i mig.. Svår och smal musik, säger kanske någon. Inte nödvändigtvis svarar jag.  Nedan är ett antal låtar som jag lyssnat på om och om igen under året. Det slumpade sig så att ingen artist är britt eller amerikan.

1. Siri Karlsson - Semphronia
En duo som har sina rötter i svensk folkmusik, vilket inte hörs så tydligt längre. Detta är mer konstmusik, vackert och skrämmande på samma gång.

2. Warren Ellis -  La Forët
Filmmusik av en australiensare som inspirerat Siri Karlsson en hel del.

3. Kv Express -  Six qui prend
Belgisk dagspelsmusik som blandar jazz med folk.

4 Martin Hedoros - Slottsskogen
Vi har hört honom  med Soundtrack of our lives , tillsamans med Nina Ramsby  och i många andra sammanhang. Här är han helt ensam med sitt piano.

5. Michael Chapman & Ehud Banai - Guitartar
Åldrad brittisk singer/songwriter möter Israelisk dito. resultatet blir minst sagt spännande.

6. Belem and the Mecanics - Tu cours encore
Mer stämningsfull dragspelsmusik. Didier Laloy är en av hjärnorna bakom dessa filmiska toner.

7. Camille - Sous le sable
8. Camille -  Fontaine lait
Två låtar med fransyskan som gjort rösten till ett instrument. Chanson, folk och pop blandas med smått sakrala stämmningar


9. Jonas Isaksson & Stina Hellberg Agback - SJ
10. Jonas Isaksson & Stina Hellberg Agback - Anna - Lotta
Instrumentalmusik spelad på gitarr och harpa


11. Folkvang - Strålsund
Mer svensk instrumentalmusik.
Här är det framförallt den elektriska gitarren som tar plats. Enkelt och vackert.

De bästa lågmälda sångerna 2017

Här kommer en ny lista på långsamma, lågmälda sånger.

1. Tore Berger & Vera Mårtens - Och du som är ett barn
Tore Berger har ett förflutet i Blå Tåget och har dessutom gjort ett flertal soloplattor tidigare. Sällan har jag brytt mig, Tores sång har känts för svag för att gripa tag. På sin nya skiva har det dock hänt något viktigt. Dottern, Vera, hjälper till med sången och hon sjunger som en gud. Då lyfter både text och musik till nya höjder.  Denna sång är ett litet mästerverk.

2. The Unthanks  - What can a song do you
Unthanks är follkrockbandet som gjort nya versioner på Molly Drakes musik. Detta är en av flera fantastiska låtar.

3. The Unthanks - Never pine for an old love
... och här är en till

4.   Amelia Curran - Act of human Kindness
Denna kanadensiska singer/songwriter  bjuder här på det hon kan bäst, nämligen göra mollstämda ballader.

5. Toni Holgersson - Lyckliga slut
Han är ojämn den käre Toni, bäst när han gör det avskalat och enkelt. Då når han, som här, rätt in i  hjärtat.

6. Rhiannon Giddens - Birmingham Sunday
En traditionell melodi.  Den politiska texten skrevs under tidigt sextiotal,  men är högst aktuell. Sjunger gör världens, just nu, bästa sångerska. 

7. Janis Ian - A perfect Little girl

Ny singel från en senior som aldrig stannar upp. Hon blir bara bättre med åren och berör som alltid.

8. Yusuf/Cat Stevens - Blackness of the night
Ännu en senior. Han är sig lik. Det är vackert, lågmält, eftertänksamt och så där härligt Cat Stevens lalligt.

9. Andrew Combs - Dirty Rain
Och nu över till en ung man som jag inte vet mycket om mer om än att han gör musik som jag tycker om.

10. Luka Bloom - City of Chicago
Ibland känns det som att Luka Bloom gör samma låt om och om igen, men var gör det när låten är så här bra.

11. Tore Berger & Vera Mårtens -  Beträffande slaget vid Skagerack.

Far och dotter sjunger duett om några av krigens bortglömda öden. Tores rossliga stämma möter Veras vackra röst och magi uppstår.

Årsbästalistor

Nu är det dags att sammanfatta mitt musikår. Det har inte skrivits lika mycket här på min blogg som under tidigare år, men jag har lyssnat in en hel del musik även 2017.  Fram till jul skall jag försöka samla mina intryck i ett antal listor över låtar, album och artister.

DE 11 BÄSTA UPPTEMPOLÅTARNA
1. Eliza Carthy & The Wayward band (feat Teddy Thompson) - Hug you like a mountain
Eliza och Teddy är båda födda in i brittisk folkrock. Här förvaltar de sitt arv otroligt bra med en låt som låter tradition och 2017 på en gång.

2.  Pokey Lafarge - Riot in the streets
Pokey hämtar sin inspiration ur bland annat gammal blues och country. Om du tror det är långsamt och segt, då tror du helt fel.

3. Soneros All Stars - El  Que Corta el Bacalao
Bakom detta bandnamn står Jan Miklos Bogdan,  en gitarrspelande kille från Sandviken som förälskat sig i Kubansk musik. Latiskt sväng av bästa slag

4.  Wesley Stace (feat The Jayhawks) -  I don't wanna Rock n' roll
Länge har han kallat sig John Wesley Harding, men här spelar denne engelsman poprock under sitt dopnamn. Kompar gör ett av de allra bästa amerikanska banden.

5. Cliff Hillis - Many Happy Returns
Årets Powerpop!

6. Rihannon Giddens - Better get it right the first time

Hon har just nu världens bästa röst och gör amerikansk rotmusik, här kryddad med rap.

7. Nigel Stonier -  Making MomentsN
ågon form av svängig, brittisk folkrock. 

8. Floggy Molly -  Welcome to Adamstown
Amerikaner som låter Irland. Här med blås.

9. Valerine June - Got Soul
Mer amerikansk rotmusik, här med soulkänsla

10. Urban Turban, Shamim Naghedi - Sånt e' livet
Svensk schlager på persiska. Går inte att motstå

11. Säkert - Kommer hända

Detta är så nära Annika Norlin kommer upptempo på senaste skivan

Drakes 11 bästa. Världsmusik

Jaha, då fortsätter vi med Drakes 11 bästa. Nu blir det elva låtar som lite slarvigt kan kategoriseras som världsmusik. Det begreppet innefattar musik från stora delar av världen, balkanrytmer, afrikansk gung, gråtande klezmer, smäktande tango,  arabisk kärlekssång och mycket, mycket mer. När jag vill dansa blir det ofta världsmusik. Då drar jag upp volymen, drar för gardinerna, ser till att jag är ensam hemma och ger järnet!

Drakes 11 bästa. USAs sextiotal

Det tidiga sextiotalets USA var popfabrikernas förlovade tid. Phil Spector, Tamla Motown och Bruill Building tillverkade alla hits enligt löpande band principen. Låtskrivare satt på kontorstid, skickliga producenter och studiomusiker fixade produktionen och bildsköna ungdomar sjung enligt order. Det blev ytligt, kommersiellt och...alldeles underbart! Om du tror att hitlåtar alltid är detsamma som skräpmusik, så skall du lyssna på låtlistan nedan.

Drakes 11 bästa . Folkrock

Tidigare hade jag hört amerikansk folkrock som Dylan, Simon and Garfunkel och Byrds, men det var den brittiska folkrocken jag föll platt för. Steeley Span och framförallt Farport Convention fick mig att förstå att man kunde kombinera traditionell folkmusik med rockens energi. Än idag älskar jag framförallt hur den brittiska folkrocken lät. Akustisk mjukhet mötte elektriskt klös. Ja, detta är min kärleksförklaring till den nyskapande musik som gjordes i UK under tidigt sjuttiotal. Elva favoritlåtar med brittisk folkrock

Drakes 11 bästa. Beatles

Beatles var min barndom, Jag var kanske fyra när jag hörde Slafs jo, jä jä för första gången. Den var som en snyting. Fram till dess hade musik varit barnvisor. Beatles låtar var en revolution.
Idag är det bara att konstatera att det finns inget annat band som påverkat min musiksmak så mycket. Jag har Beatles i generna, både den tidiga yea-yea-popen och de  mer pretentiösa låtarna. Att välja ut elva favoritlåtar är förstås omöjligt, men jag gör det ändå

11 bästa.Singer/songwriters

Det var ett tag sedan jag skrev i denna blogg. Under flera års tid har jag, så här års, recenserat nya album för att avsluta med en lista på årets bästa album och en på årets bästa låtar. I år blir det annorlunda.
Året kommer att avslutas med årsbästa listor, men recensionerna hoppar jag över. Istället blir det nördiga listor av olika slag fram till nyåret. Alla presenteras som Spotifylistor. Allt är som vanligt ett uttryck för min högst personliga smak.
Här är den första, de 11 bästa låtarna med singer/songwriters:

Mick Softley - död

På sextiotalet var han en av många unga engelska män med akustisk gitarr. Albumet Sunrise (1970) markerar hans musikaliska höjdpunkt. Under senare år har han levt ett undanskymt liv. Igår dog han. Hans musik är svår att få tag på, men det finns en hel del på Youtube. Gillar du Nick Drake, Tim Buckley m fl, så är Mick Softley säkert något för dig.

Molly Drake och Unthanks

Molly Drake (1915 – 1993) skrev och framförde musik under hela sitt liv. Dock gav hon, under sin levnad, aldrig ut någon skiva och spelade aldrig inför större publik än familj och närmaste vänner.  Hon hade varit helt bortglömd idag om det inte varit för att hennes son, Nick,  blev en kultförklarad singer/songwriter. Mollys musik kunde allmänheten höra för första gången år 2000, då i en dokumentär om sonen. På skiva hördes hon med två sånger 2007 på Nick samlingsskiva, Family Tree.  Först 2013 samlades makens hemmainpelningar ihop till ett helt album med Molly.
Vad man slås av så fort man hör hennes musik, är det musikaliska släktskapet med sonen. Visst tillhör hon en helt annan generation, med helt andra influenser, men de poetiska orden och de mollstämda känslorna är anmärkningsvärt snarlika.
Hennes album består av 19 korta sånger, mestadels med röst och piano och inspelade på en rullbandspelare från femtiotalet och framåt. Mollys röst berör, så även melodier och texter, men det är inte utan att man saknar en proffsigare ljudbild när man hör musiken. Så bra då att folkrockgruppen Unthanks bestämde sig för att spela in och ge ut sin version av Mollys musik.

Vol. 4 Diversions series 
The Unthanks -The Songs and Poems of Molly Drake
The Unthanks- The Songs and Poems of Molly Drake: Extras
Två album där bortglömd musik lyfts fram och ges en ny musikalisk dräkt. Det är inte så att Unthanks gör några revolutionerande förändringar av sångerna, snarare är det en ömsint och varsam modernisering av musik som ofta har över femtio år på nacken. Mollys versioner bestod av piano och sång, varken mer eller mindre. Nyinspelningarna bygger på samma grund. Adrian McNally börjar ofta på piano, systrarna Unthanks fyller på med stämmor och på toppen läggs sparsamma stråkar eller blås.  Några spår är rena poem, inlästa av Nicks syster. Tillsammans skapar detta stämmningar som jag bara kapitulerar inför. Det är så hudlöst och gripande. Jag har faktiskt inte hört något liknande, ja just det, sedan Nick Drakes dagar.


En del kanske säger att Molly bara var en medelmåtta som aldrig skulle uppmärksammats om det inte vore för den berömde sonen. Efter att ha lyssnat mycket på hennes musik under senare år, skulle jag våga påstå att Nick aldrig blivit ett musikaliskt geni om han inte inspirerats av sin mor. Säkert skulle inte Nick hålla med själv, men Mollys påverkan var mycket tydlig och i hennes musik hittar man frön till det Nick gjorde. Om du inte tror mig, lyssna till låtlistan nedan.

Propaganda för borglömd musik: Chad & Jeremy - The Ark

Chad and Jeremy var en brittisk folkpop duo som under tidigt sextiotal hade framgångar framförallt i USA. Det lät som en blandning av Peter, Paul and Mary och Beatles. Ofta var det för mesigt för min smak, men så kom Beatles med Sgt Pepper-plattan och Chad & Jeremy blev inspirerade som så många andra. 1968 gav de ut albumet ”The Ark”.  Där gör de en blandning av psykedelia, indisk musik och musikhall. De var långt ifrån ensamma om att göra kompott på de ingredienserna, men de gjorde det mer personligt än många andra. Kanske var det deras bakgrund som snälla folkpopare som gjorde att deras psykedelia lät så egen. På The Ark blandas symfoniska inslag med indiska instrument och akustiska gitarrer. De akustiska inslagen är mycket tydligare än när t ex Beatles, Kinks och Rolling Stones gjorde musik byggd på samma influenser. Det som fångar mig är lekfullheten både i text, musik, arrangemang.

Om denna skiva överhudtaget nämns idag, så beskrivs den som ett misslyckat försök att göra en ny Sgt Pepper eller som ett mishmash av olika influenser som ledde till en kommersiell flopp och slutet för denna duo. Själv tycker jag att det är en riktigt charmig skiva som tydligt visar den experimentlusta som växte fram efter Beatles Sgt Pepper album.

Lyssna själv:

Jag och Dan Hylander

Jag upptäckte honom när jag var i de övre tonåren. Till att börja med upplevde jag hans musik live på små klubbar. Jag minns tydligt den inbjudande trängseln, täta röken och det tajta bandet. Live var det nämligen inte bara Dan Hylander som drog, det var lika mycket kompgruppen Raj Montana Band. Sällan hade man hört något som lät så bra, ett stort band som verkligen var en helhet.
Egentligen var jag under denna tid mest upptagen med att lyssna på det vi kallade symfonirock, men Raj Montanas konserter och albumet "Döende oskuld" smög sig in mellan mosebok och kameler( Genesis och Camel).
Hylander var något helt annat än engelsk symfonirock . Hans inspiration kom från amerikansk musik som Dylan och Waits, men framförallt från Little Feet. Med sin musik öppnade han dörren till en mängd andra artister av liknande slag, inte minst Jackson Browne. Ändå var det kanske Dans texter som påverkade mig mest. För det första struntade han i att rimma. Istället målade han fritt med ord. Textraderna gav mig bilder som bara böcker gjort tidigare. Ofta var innehållet starkt socialrealistiskt, men aldrig plakat-politiskt som så mycket annat från den här tiden. Raden "Det var en solstråle som fann dig mitt på golvet i ditt rum, där du somnat med en flaska i din hand…” är ett bra exempel.

Någon gång i början av åttiotalet fick Hylanders karriär raketfart. Albumen sålde guld och diamant, konserterna flyttade från små klubbar till hallar och utomhusscener. 1983 fick Raj Montana band Rockbjörnen för bästa grupp och -84 var det Dans tur att få Rockbjörnen för bästa manliga artist. Större kunde man inte bli i Sverige på den här tiden. Tyvärr blev det upp som en sol och ner som en pannkaka. Bandet upplöstes och Hylanders plattor utan Raj Montana sålde allt sämre. I början av nittiotalet blev han utan skivkontrakt och ingen tycktes bry sig om artisten Dan Hylander längre. Man kan fråga sig vad som hände egentligen? Några påstår att han gjorde ett antal för smala och svåra plattor, andra säger att han helt enkel blev för tjatig och upprepade sig själv. Själv tycker jag ingenting av detta stämmer, lyssnar man på de skivor som gavs ut i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, så slås man framförallt av att det är bra. Visst provade han lite nya vägar på t ex "Kejsarens nya kläder", men det är inget revolutionerande. En mer trolig förklaring till Hylanders kommersiella fall är helt enkelt hur musikbranschen ser ut. Det finns så många solar som blivit pannkakor i musikhistorien. Vad som skiljer Hylander från många andra med en kort tid i rampljuset är att han är så mycket mer än en scenartist. Dan var och är framförallt en stor låtskrivare, så när publiken inte ville höra honom längre började han istället skriva låtar till andra artister. Totta Näslunds tidiga soloalbum bestod nästan helt av Dans låtar. Sven Ingvars, Björn Skifs och Tomas Ledin är andra som fått hjälp av Hylanders vassa penna.

Efter att många år främst varit producent och låtskrivare är Dan numera tillbaka som scen- och skivartist. Tro det eller ej, men han är lika bra som alltid, både på scen och skiva.
Om du inte tror mig så lyssna på låtlistan nedan. Där finns både gamla och nya låtar.

Jag älskar pastischen

Ebba Grön, Andra generationen och Ulf Lundel

Jag föredrar Ulf Lundel framför Bob Dylan, Peter Green framför BB King och Ebba Grön framför Clash. Paul Simons variant på Sydafrikansk musik är bättre än originalet. Jag lyssnar gärna till Balkanmusik, men helst med svenska band som Östblocket och Andra generationen. Med andra ord; jag gillar pastischen. Är inte det ett negativt laddat ord? tänker kanske du.
Nja, Slår man upp  ordet förklaras det med: "konstnärlig efterbildning i en annan tids eller annan konstnärs stil."
Det kan tyckas att man borde gilla originalet bättre än härmaren, men så är inte alltid fallet. Flera av härmarna som jag räknar upp ovan står mig kulturellt närmare än originalen, så när de härmar tillför de ofta något som för mig är bekant. Det i sin tur gör att jag lättare kan ta till mig musiken. Lundell tillför svenskt svårmod, Paul Simon ger en amerikansk singer/songwriters version av sydafrikansk musik osv.
Samtidigt är de så att dessa härmare ofta fungerar som en inkörsport till originalen. Ibland leder det till att jag överger härmaren och helt och hållet lyssnar på originalen istället. Det gäller dock inte de artister jag räknat upp här, helt enkelt av den anledningen att de är så mycket mer än bara härmare, de tillför något alldeles eget. Någon kanske hävdar att då är de inte någon pastisch, må så vara, men jag älskar att säga att jag älskar pastischen. Är vi inte alla lite av en pastisch?

1969

Det finns några få årtal i musikhistorien som utmärker sig. 1969 är ett sådant. Det var året Led Zeppelin gav ut sin första LP och Beatles spelade in sin sista. Sextiotalets lättsmälta, melodiösa popmusik hade alltmer fått lämna  plats åt antingen eftertänksam akustisk musik eller larmande elektrisk. Det fanns en stor musikalisk nyfikenhet och kreativitet. En känsla av att nu gör vi något som världen aldrig sett maken till.

Det året fyllde jag nio år. Jag minns att jag skrubbade knäna på bohuslänska klippor den sommaren och återvände hem lagom till stormen som fick skolgårdens enorma lönn att gå omkull.
Däremot har jag inget större minne av all bra musik som kom ut. Det är först i efterhand som jag förstått att 1969 är  musikåret framför alla andra, åtminstone om ni frågar mig.

En hel hög med artister som skulle bli betydande för sjuttiotalet gjorde sin debut -69. Led Zeppelin är redan nämnda, Jethro Tull, Santana, Chicago, King Crimson och Crosby Stills and Nash är några andra. Alla nämnda grupper plöjde alldeles egna musikaliska fåror som världen fått njuta av sedan dess.

1969 hade hippierörelsen mognat. Psykediliska band började skapa musik som inte var lika tidsbunden som tidigare. Pink Floyd, Moody Blues,  Procul Harum, Velvet underground och Spirit är några exempel.

Detta var också en tid då det man kallat protestsång och folkmusik, utvecklades till något som började benämnas singer/songwriters.  Tre stora namn var Dylan, Mitchell och Cohen. De gav alla ut album detta år, Neill Young debuterade som soloartist, men framförallt släppte Nick Drake sin första skiva. Tyvärr var det inte många brydde sig. Det skulle dröja till 2000 talet innan han fick den uppmärksamhet han förtjänade.
Visst var Nicks första skiva viktig, ändå vill jag nog påstå att detta framförallt var Fairport Conventions år. Bandet hade visserligen gett ut ett album tidigare, men det var under -69 som de  trädde fram och blev brittisk folkrocks fanbärare. Tre album gav de ut under året och de gick från att vara engelska förvaltare av amerikansk musik till att bli helt unika. Några år senare hade gruppens starkaste personligheter lämnat gruppen och ser man det i backspegeln var de aldrig bättre än 1969.

Vad hände då i Sverige detta år? Jo, under sextiotalet hade svenska band ägnat sig åt att härma och ibland kopiera engelsk och amerikansk musik, men -69 klev en närkegrabb fram och gjorde något alldeles extra. En klok Anders Burman lät yngligen leka i studion tillsammans med två erfarna studiomusiker. Plattan fick heta Pugh (Ja dä ä dä) och blev den första rockskivan på svenska. Efter den var det ytterst få svenska rockartister som sjung på engelska. Än idag är Ja dä ä dä något av det bästa som gjorts på svenska, så lekfullt och nyskapande.

Favoritalbum från 1969:
1.Nick Drake - Five leaves left
2, Beatles- Abbey Road
3. Pugh Rogefeldt - Ja dä ä dä
4, Fairport Convention -  Unhalfbricking
5, Fairport Convention -  Liege and lief
6. King Crimson - In the Court of Crimson King
7. Crosby Stills and Nash - Crosby Stills and Nash
8. Fairport Convention - What we did on our Hollidays
9. Moody Blues -  To our Children Children
10. Pink Floyd - More
11. The Velvet underground - The Velvet Underground
12. Santana - Santana
13. Leonard Cohen - Songs from a room
14. Bob Dylan - Nashville Skyline
15. Spirit - Clear
16. Blood Sweat & Tears - Blood Swear & Tears
17. The Band - The Band
18. Pentangle - Basket of light


En låtlista med musik från 1969:

John Wesley Harding = Wesley Stace

Nu vill jag tipsa om en låtskrivare och sångare som förtjänar mycket större uppmärksamhet än vad han hittills fått.  Han heter egentligen Wesley Stace och kommer från den lilla brittiska staden Essex. Sedan åttiotalet har han släppt musik under namnet John Wesley Harding, ett namn som för tankarna till Dylan. Och visst är han påverkad av Bob, men också av britter som Elvis Costello och Billy Bragg.  På John Wesley Hardings plattor kokas det ofta en musikalisk gryta på angloamerikanska influenser. Ibland har Wesley fått kritik för att han låter för mycket som sina förebilder, men vad gör det när han är så förbaskat bra.
Wesley har släppt en rad fantastiska album.. Alla innehåller en underbar sångröst och starka melodier.
Lyssna på min spellista här:




På sina två senaste album har han gått tillbaka till sitt dopnamn. Den alldeles nya skivan heter Wesley Stace's John Wesley Harding. Kompgrupp är inga mindre än den amerikanska countryrockgruppen; The Jayhawks. Efter två lyssningar måste jag säga att skivan kan bli ett av 2017 års bästa album, men jag återkommer med en fullständig recension.

Alison Statton - en vardaglig indie-ikon

I den flod av postpunk som växte fram under sent sjuttiotal var Alison Stattons röst en smekning bland all taggtråd. Hon sjung då i Cardiff bandet Young Marble Giants. En grupp som inte lät likt något annat. Med bas, gitarr, trummaskin och Alisons röst skapade de en minimalistisk, vacker musik som var svår att stoppa in i något fack. Kontrakt på indiebolaget Rough Trade gjorde att deras enda studioalbum nådde ut till en musikintresserad  publik i stora delar av världen. Idag omnämns bandet som inspiration för så skilda artister som Kurt Cobain och Belle & Sebastian. Under tidigt åttiotal fortsatte Statton till gruppen Weekend. Stilen var nu betydligt jazzigare, men Stattons behöll sitt coola och avskalade sätt att sjunga på.

Första gången jag hörde Allison Statton var just med gruppen Weekend. Jag föll genast för denna udda fågel i en musikvärld där många gjorde allt för att synas och höras. Allson gav ett helt annat intryck,  mycket mer vardagligt och coolt. Det tog några år innan jag letade mig tillbaka till hennes tidiga inspelningar med Young Marble Giants. Idag gillar jag det mesta denna dam varit inblandad i.
Alison Statton är utbildad kiropraktor och har i många år pendlat mellan musiken och kotknackeri.
På senare år har Allison gett ut skivor under namn som "Devine and Statton "och Alison Statton  and Spike", samt gjort enstaka konserter med Young Marble Giants.
Sin speciella röst har hon behållit genom alla år. Att säga att hon sjunger vackert vore att ljuga, snarare är det personligheten som fångar. Lyssna på låtlistan nedan, så förstår du.

Så låter Chuck Berry

Nu är han död, denne legend. Mannen som kanske betytt mer för rockmusikens utveckling än någon annan. Trots detta är han bara ett namn för många. I bästa fal känner man till ett fåtal av hans låtar. Vill du höra mer? Lyssna då på min Spotifylista med Chuck Berry. Där återfinns alla hans bästa sånger. Många av dem har du hört, men ofta i olika coverversioner. Ta nu chansen och lyssna på originalen.

Några låtar som väcker minnen

Det finns folk som hävdar att det man lyssnade på när man var 15-25  år är den musik som alltid kommer att ligga en närmast om hjärtat. Kanske är det så. Här kommer, hur som helst, några sånger från den tiden. De är slumpmässigt valda. Jag har helt enkelt satt min stora musiksamling på "shuffle".


En av det tidiga sjuttiotalets riktigt stora hits. Don Mcleen har aldrig uppnått samma framgång igen. Idag är han ihågkommen fråmst för denna sång och dess gåtfulla text.



Och nu något helt annat. Denna låt kom 1979 och blev Jams första hit i England



Året var 1981. Syntpopen och rockvideon hade kommit. Otroligt tidstypiskt.



Jag letade med ljus och lykta efter annat än syntpop under 80-talet. Weekend var ett band som gick sina egna vägar och som jag gillade för det.



Sjuttiotalet igen. Från Supertramps genombrotts album; "Crime of Century"


Sammanfattningsvis kan man säga att en del av musiken ovan känns lite passé, som om bäst före datumet gått ut, men samtidigt väcker de en hel del positiva känslor och minnen. Kalla det gärna nostalgi.

Rhiannon Giddens tänder en eld

Rhiannon Giddens - Freedom Highway
På väggen i mitt kontor hänger sedan länge ett citat: "Tradition är inte att tillbedja askan, utan att tända en eld". De orden verkar vara ledstjärna för Rhiannon Giddens.
Rhiannon är en musiker som är djupt rotat i amerikansk folkmusik, särskilt den afro-amerikanska. Med stor kunskap letar hon upp glömda musikaliska pärlor ur historien, men hon gör också egen musik, tydligt påverkad av traditionen.  Detta är hennes andra soloalbum. På det första producerade ikonen T-Bone Burnette. Det gav en ganska stor ljudbild som lät lätt radio anpassad. På nya skivan har Rhiannon tillsammans med nya producenten - Dirk Powell - skalat av och förtätat arrangemangen. Låten ovan är ett bra exempel. Sång, banjo, blås och en tät rytmsektion är allt som behövs för att det skall bli magiskt. På hela skivan låter musiken enkel, rak och omedelbar. Samtidigt är det gjort med så mycket kunskap och musikalitet att man bara kan buga och tacka. Varsamt har man tagit en gammal musikalisk tradition in i modern tid, filat, putsat och förnyat den. Resultatet är ett helt album som brinner av tradition. Lyssna på det.
En sak till; nu höll jag på att skriva en hel recension av Rhiannons platta utan att nämna det som sticker ut allra mest, nämligen rösten. Frågan är om någon nu levande person sjunger bättre?

Nu flyger jag snart

Förvirrad och frustrerad, likt en vingklippt flyttfågel, sitter jag på min gren och längtar bort.





Vilken tur att det finns flygplan,

Spellista till Donalld Trump

Han har varit mycket i mina tankar den senaste tiden. Denne osannolika och oberäneliga president. Jag skulle vilja prata med honom, få honom att lugna ner sig och tänka om. Möjligheten att få en pratstund med världens mäktigaste man är dock minimal, Så vad gör då en musiknörd som jag? Jo, en spellista på Spotify. Jag vet att Donald har ett konto och känner jag honom rätt söker han dagligen på sitt eget namn. Då kommer han hitta min lista, lyssna på låtarna och tänka om. Jodå, du får också lyssna.

Bra proggljud

Jo, jag vet att många tycker att proggmusik låter för djävligt, det får stå för dem. Själv älskar jag progg, just för att den ofta lät/låter så bra. Okey, bra kanske inte är rätt ord, snarare låter det spännande och olikt mycket annat. Proggen bestod av ett flertal musikstilar. Många album från tidigt sjuttiotal har dock en sak gemensamt. De har en skev, okonventionell och ibland psykedelisk ljudbild.  Texterna kanske inte alltid håller längre, men ljuden berör i högsta grad fortfarande.
Idag dyker det upp nya artister som är tydligt påverkade av denna period av musikalisk lekfullhet.  Flera av dessa musiker var inte ens födda på sjuttiotalet.
På spellistan nedan har jag blandat gamla och nya artister.

Witchseason productions pärlor

Witchseason production var ett litet produktionsbolag bildat av Joe Boyd på sextiotalet. På detta lilla bolag spelade flera av mina gamla husgudar in. Låt mig presentera några av dem med var sitt Youtubeklipp.

Sandy Denny:




John Martyn:





Någon filmad konsert med Nick Drake finns tyvärr inte. Ni får hålla tillgodo med detta:





Avslutningsvis en liten längre film med
Fairport Convention

A Change Is Gonna Come

I dessa tider - när världen fått en ledare som skrämmer - känns det skönt att trösta sig med en av musikhistoriens viktigaste låtar. Här kombineras Sam Cookes text från 1963 med ett bildspel som sätter in orden i ett ännu större sammanhang. Text och bilder ger mig hopp. Det goda vinner i längden. Det är jag övertygad om.

Folkmusik värd att leta efter

Avadå Band är en skånsk orkester som funnits i perioder sedan åttiotalet. Låten ovan är från 2012 då de återförenades efter flera år. Den är ett av få klipp som jag hittar på nätet, men den illustrerar väl hur bandet kan låta. Sedan 2013 har det, så vitt jag vet, åter varit tyst.

Jag minns dem framförallt för albumet nedan:

Avadå Band - Avadå Band 1985 kom denna debutplatta, men bandets medlemmarna var minst sagt rutinerade redan då. Dan Gisen Almqvist  kom från Filarfolket, Per-Ove Källgren hade varit trummis i Hoola Bandoola Band och övriga hade spelat med en mängd lokala storheter.

Musiken kan jämföras med det som t ex Groupa och Filarfolket gjorde under åttiotalet, men Avadå band var mycket lekfullare. På  skivan blandas traditionell folkmusik med bondkomik och reggae. I mina öron är det Gisen Almqvist som tar mest och bäst plats. Han står såväl för flera originallåtar som ett klarinettspel utöver det vanliga. Klarinett är verkligen ett underskattat instrument i folkmusiksammanhang. Favoritlåten är den traditionella "Hade ja' penga för mina böjsor" där texten fortsätter med orden ...skulle jag syppa dom opp ikväll och svärta röven och dånsa naken och va livad och gla och säll.",

Tyvärr är skivan svår att få tag på, men en begagnad LP kan du nog komma över om du lägger manken till. Tradera är ett tips.

Fler fynd i gammal skivsamling

Lasse Tennander -På Jakt

När hans skivbolag Oktober gick i konkurs stod inte proggbolagen direkt i kö för denne inbitne proggare.

Det blev gamla hederliga Sonet, ett så kallat kommersiellt bolag, som gav ut tredje albumet "På Jakt".1978. Det, i sin tur, fick delar av proggrörelsen att kalla Tennander för svikare.

Idag tycks skivan vara bortglömd, den finns inte varken på streamingtjänster eller på CD. Synd, för den innehåller den Beatles möter Taube-musik som Tennander ofta varit mästare på. Det är inte revolutionerande på något sätt, inte musikaliskt i varje fall. Kanske just därför är det lätt att ta till sig.

Texterna är ofta mer personliga än vad som var vanligt under denna politiska tid. Plattans titellåt är lite av en självbiografi och sånger som Jag är också med barn, Vinterbarn och Johnny T präglas av det faktum att Tennander var småbarnsfar när plattan spelades in. Bland annat sjunger han om sin son:  " Här kommer Johhny T. Farten är hög och blöjan sne"
Samtidigt finns det plats för världspolitiken. I På Jakt II sjunger Tennander: "Men sen äntligen i april 75 drevs fienden ut ut Vietnam!" Vackraste sången på albumet är Långt bortom allt förnuft.  Med en hjärtskärande melodi och en personlig text gör Tennander där det han alltid varit bäst på. Nämligen att vara en en traditionsbärare och förnyare av svensk vistradition. Han finns med på en röd tråd där Taube, Åkerström och Cornelis finns i ena ändan och Winnerbäck, Melissa Horn i andra.
Idag lever Lasse Tennander, till största delen, ett liv som pensionär. Som tur är finns hans musik kvar, men ibland får man leta efter den.

Enklaste sättet att finna denna skiva är nog att leta i begagnade backar. Ett  annat sätt kan vara att prata med Lasses son. Johnny T som hade "blöjan på sne" har nämligen vuxit upp och blivit VD på Sony/ATV Scandinavia och är därmed en av dagens makthavare i svensk musikindustri. Nog skulle väl han kunna återutge pappans gamla album, om han ville? ;)

Ny skivhylla

Länge hade de legat och samlat damm. Många gånger har jag varit nära att sälja allihop, men i höstas köpte jag istället nya hyllor. Därefter bar jag upp alla mina vinylskivor från källaren, kopplade in grammofonen och började spela LP-skivor igen. Wow, vilken kick jag fick, så mycket bra musik som jag nästan hade glömt bort. Det är framförallt de album som varken finns på Spotify eller CD, som åter snurrat på min skivtallrik. Många av dem är svenska, Några har jag inte hört på många, många år. Här presenteras en av dessa bortglömda guldklimpar:

Jan Hammarlund - Befriade från skolan
En skiva från proggens gyllene år, 1972. Det kokade av skaparlust i rörelsen och de bokstavstroende politrukerna hade ännu inte tagit över. En 21 årig Hammarlund släppte då detta debutalbum på Silence. Ett bolag som tidigare gett ut artister som Bo Hansson, Fläsket Brinner och Samla Mammas Manna. Befriade från skolan är något helt annat. Det är en skiva med innerlig, politisk visa. Inspirationen från amerikansk folkmusik märks tydligt, men nog tycker jag mig även höra lite tidstypiska psykedeliska arrangemang. Det kunde väl inte bli annat med delar av Kebnekajse i kompet? 
Med på skivan är också parhästen Turid Lundqvist som redan hade släppt sin debut på samma bolag.
Det har gått 45 år sedan denna skiva gavs ut. Jan Hammarlund har oförtrutet fortsatt och är än idag i allra högsta grad aktiv. Under årens lopp har han gjort sig känd som en enastående politisk kämpe och som en stor uttolkare av såväl traditionellt material som av andra artister och poeter. Dock har han - enligt mig-  aldrig varit lika bra som låtskrivare och sångare som på denna allra första LP.