söndag 28 mars 2010

Presentkort till konserter

Jag har fått presentkort på ticnet. Värdet är 1100 kr.
Är det någon som kan tipsa om några bra konserter?

onsdag 24 mars 2010

Utvecklad version av "En låt för varje år"

Jag blev Inspirerad av soothsayer och har därför lagt till kommentarer under några låtval.

söndag 21 mars 2010

En låt för varje år finns nu som Spotify länk

En låt för varje år

En låt för varje år

Jag fyller 50!
Jag har roat mig med att försöka minnas vad jag haft för favoritlåtar genom åren. Jag vet inte riktigt vad jag gillade vid ett, två och tre års ålder. Från fyra kommer jag dock ganska väl ihåg. Om jag blundar så kan jag höra låten jag diggade när jag var tio, sången som jag grät till vid femton, osv. Vissa av dessa melodier håller inte riktigt idag, men de flesta älskar jag ännu.


1960: Vyssjan lull
1961: Ekkorn satt i granen
1962: Bä bä vita lamm
1963:Sudda sudda
Har ett svagt minne av Gullan Bonemark på TV

1964:Picco Piccolissi ma serrinata - Lasse Lönndal
Storebror sjung denna med tennisrack som gitarr. De vuxna gav honom glass varje gång han sjung.

1965:Slavs jo, yea, yea - Bitles
Första poplåten jag gillade. Pappa sa att Beatles bara skrek och räckte ut tungan.

1966: I natt jag drömde - Hepstars
Nu var det jag som sjung och de vuxna log vänligt. Nån glass fick jag dock aldrig. Världen var orättvis redan då.

1967: Jag ringer på fredag - Sven Ingvars
StoreLeif hade denna singel. Jag smög mig in i hans rum och tjuvlyssnade.

1968: Hej Clown - Jan Malmsjö
Schlagerfestivalen på svartvit TV. Bror hejade på Tommy Körberg

1969: Summerwine - Lee Hazlewood & Nancy Sinatra
Jag tjatade på pappa att köpa singeln på EPA

1970: Today I killed a man I didnt know - Roger James CookDen Första ledsna gubben på akustisk gitarr.

1971: Yellow river - Christies
Singeln spelades flitigt i familjens stooora radiogrammofon.

1972: While My Guitar Gently Weeps -Beatles
Jag hade köpt min första dubbel LP ( Beatles blåa) Denna var genast nr1

1973: Mikael Ramel - Pengar
Storebror började komma hem med konstiga skivor. Folk var märkligt klädda och sjung om sånt som inte mamma gillade.

1974: Jag är en liten pojk - Pugh
Denna sjung jag och klassens tjejer högt under hela sjuan. Jag vill minnas att jag sjung huvudstämman och att de var kör.

1975: Tomrum - Robert Broberg
Storebror spelade denna och andra riktigt snuskiga låtar från Robbans nya platta.
- Han har la blivit gôtt knäpp, sa bror min.

1976: USA - Ulf Lundell
Också broderns skiva, men det var jag som spelade sönder den

1977: Hajar du de då Jack - Cornelis
Den sista i en rad av plattor som stals från storebror

1978: Many too many - Genesis
Nu tjänade jag egna pengar och började snöa in på "symfonirock"

1979: Och sen då- Dimmornas Bro
Svenskt band som härmade bl a Genesis och Pink Floyd.

1980: EM - Thomas Almqvist
Detta öppnade upp mina öron för akustisk musik, jazz och folk

1981: Richard and Linda Thompson - It's nothing at the end of the rainbow
Jag hade flyttat till min nya lägenhet och fick ett kasettband med bland annat denna sång. Jag hade hört Fairport innan, men detta var ju ännu bättre.

1983: Fairport Convention - One more chance
Under en period i högstadiet gick jag hem till en tjej på alla lunchraster. Hon var fyra år äldre än mig och såå vacker. Hon sa att vi bara var kompisar och jag låtsades hålla med. Ofta spelade hon LP:n som denna låt kommer ifrån, men jag hörde knappast musiken, tänkte bara på hur jag skulle få henne att förstå. Först 1983 köpte jag själv skivan och kunde lyssna på riktigt.

1984: May you never- John Martyn
Jag började lyssna på Martyns syntiga åttiotalsplattor och sökte mig sedan sakta till allt tidigare Martyn skivor. En dag fann jag detta mästerverk

1985: Nick Drake - Way to blue
Jag skulle hälsa på en tjej som jag var förälskad i. Hon var inte hemma, men hennes kollektivkompisar bad mig komma in och vänta. I Kollektivet spelades denna låt från Nick Drakes debut. Det blev aldrig något med den där tjejen, men kärleken till Nick Drake består.

1986: Levi Stubbs tears - Billy Bragg
Äntligen började det komma nya singer/songwriters. Jag köpte fortfarande singlar. Detta var en sådan.

1987: Lives in the Balance - Jackson Browne
Jackson och jag blev engagerade i Nicaraguas rätt att överleva.

1988: Filarfolket - Slangen
1989: Elvis Costello - Veronica
1990: Waterboys - Bigger picture

1991: John Coltrane - Say it (jazz)
Under nittiotalet var jag trött på rock och pop. Det blev mycket mindre skivor och det som köptes var mest jazz och Världsmusik

1992: Ashkhabad - Bayati (Turkmenistan)
1993: Ayub Ogaba - Obiero ( Afrika)
1994: Nancy Wilson - Masquarade (jazz)
1995: Slobo Horo - Mastika (Finland/Balkan)
1996: Klezmatics - Honga (Klezmer)
1997: Fredrik Swahn - Tillägnan
1998: Greg Brown - Sailing down the golden river
1999: Shawn Colwin - If I were brave
2000: Loudon Wainwright III - Sometimes I forget
2001: Anna Pettersson - En märklig värld
2002: Cara Dillon - She's Like the Swallow
2003: Jayhawks-Save It for a Rainy Day
2004: Ben Folds Five - Magic
2005: Jade - Amongst the Anemones
2006: Emma Nordenstam - Fjäril på fel planet
2007: Robert Wyatt- Stay tuned
2008: James Yorkston - Tortoise regrets hare
2009: Among the oak and ash - Angel Gabriel
2010: Basia Bulat - If it rains

onsdag 17 mars 2010

Basia Bulat - Heart of my own


Basia Bulat har gjort det igen. Hennes andra album är minst lika bra som debuten. Rösten tränger sig på, vägrar att släppa greppet och växer i mig. Arrangemangen är små och stora på en gång. Likt en akustisk Phil Spector skapar hon en ljudbild som ofta växer. Titellåten är ett bra exempel. Den börjar med enbart akustisk gitarr . Sakta men säkert byggs den dock ut, trummorna, stråkarna och körer fyller på. Heart of own är en av många sånger som doftar folkcountry, öppna fält och sommarregn.
”Walk you down” är en av plattans få upptempo låtar. Där tar den elektriska gitarren plats och Basia låter nästan rockig för en stund. Helt okey, men det är i de långsamma, mollstämda låtarna Basia Bulat är som bäst. Lyssna till exempel på den avslutande” If it Rains”. Bättre kan det knappast bli.
Lyssna här

söndag 14 mars 2010

Jag hade det inte lätt under åttiotalet

Det känns som jag skrivit om detta förr, men det visar väl bara att jag har ett stort trauma att bearbeta. Jag hade det inte lätt under åttiotalet. På många sätt var det min ultimata tid för musiklyssnande. Musikintresset var enormt, jag hade massor av tid till att lyssna och i plånboken fanns det för första gången lite pengar. Frågan var bara vad skulle jag köpa? Skivor såklart, men vadå för skivor?
Musik med akustiska inslag har alltid varit viktigt för mig, men var hittade man sådant när synthysterin härjade som värst? Det är klart att det fanns ren folkmusik och jazz som var akustisk. Men jag var ändå i tjugoårsåldern, då vill man vara hipp och hänga med.

Jag letade förtvivlat efter pop och rock som föll mig i smaken, men det var inte lätt. Jag köpte bland andra Eyeless in Gaza, Everything but the girl, Fra Lippo Lippi , Microdisney, Weekend, Prefab Sprout, Lloyd Cole and the Commotions, David Sylvain, Raincoats och Colorfield . Helt okey musik, men inget att hetsa upp sig för, tycker jag idag

Att, under åttiotalet, hitta nya singer/songwriters var närmast omöjligt. Men visst hände det ibland, att det dök upp någon smått akustisk platta mitt i syntvågen. Kajsa och Malenas debut är ett exempel, Ben Watt ett annat.

I slutet av åttiotalet ändrades dock allt. Det började med Suzanne Vega. 1985 kom hennes första album ut på ett stort bolag. Plötsligt fanns där en ung singer/songwriter att älska. Vega blev kranöppnaren, nu kontrakterades massor av ungdomar med akustisk gitarr, framförallt tjejer. Tanita Tikaram och Tracy Chapman var de mest framgångsrika. . Dessa unga tjejer blev snabbt osannolikt stora, som om de fyllde ett uppdämt behov. I England pratades det, vid ungefär samma tid, om en ny folkrockvåg. Där fanns namn som Billy Bragg, Pogues och The men they couldnt hang i spetsen. Jag älskade allt. Så här i efterhand kan jag inse att denna nya våg innehöll både skräp och guld, men då njöt jag urskiljningslöst. År av längtan var över, kändes det som.

torsdag 11 mars 2010

Ben Watt - North marine drive



Det var 1983 och syntdominansen var total. En dag läste jag en liten intervju med en Ben Watt, ett nytt namn för mig. Han hade precis släppt sin första platta på det lilla bolaget Sherry red. Skribenten jämförde musiken med folkmusik och singer/songwriters, men Watt höll inte med.
- Med undantag för John Martyns plattor, så är folkmusik skit, vill jag minnas att han sa.

En tid senare såg jag plattan begagnad på "Dirty Records". När jag bad att få köpa den, tittade killen i butiken forskande på mig, som om han inte ville sälja.
- Jag skall bara banda den bästa låten, sa han och la skivan på grammofonen.
Ut ur högtalarna strömmade "Waiting like mad". Sångaren sjung med vek röst om att han var arg på sig själv. Allt komp var en akustisk gitarr och en gråtande saxofon.
Fortfarande tycker jag detta är ett av skivans allra bästa spår, men albumet är fullt av lågmäld, gråtmild och mycket vacker musik. Visst låter Ben bitvis som en singer/songwriter eller folksångare, men han spelar inte gitarr som en Bert Jansch eller ens som John Martyn. Det låter mer som en fish and chips variant på João Gilberto. Med hjälp av enbart akustisk gitarr, sax och bas, ser Watt till att den brittiska singer/songwriter traditionen nuddar vid bossanova och jazz.

Tyvärr har Ben Watt aldrig mer gjort något som liknar "North marine drive". Nästa album han gav ut var Everything but the girls första skiva. Där gjorde han jazzpop ihop med flickvännen. De senaste femton åren har det blivit elektronisk dansmusik och chansen att han åter skall göra singer/songwriter bossa är nog minimal.

tisdag 9 mars 2010

Skrämmande

För en tid sedan tog Vic Chesnutt sitt liv och helt nyligen gjorde Mark Linkous detsamma.
Skrämmande många av mina husgudar har dött efter att ha levt något helt annat än ett hälsosamt liv. Några har tagit livet av sig, andra har av "misstag" tagit en överdos, men de flesta har sakta mött döden efter ett långt missbruk.
Listan kan göras lång på alla dessa konstnärssjälar som förkortat sina liv med självdestruktivt beteende. Ibland känns det som om just Singer/songwriters är överrepresenterade.

Vad är det då som får dessa hyllade musiker att droga ihjäl sig eller ta sitt liv. Stämmer det att konstnären är en känslig själ som slås ut i vår sönderkommersialiserade värld? Eller är jag helt fel ute? Missbruk och självmord är kanske är lika vanligt i alla yrkesgrupper, det är bara det att det syns tydligare om en känd musiker dör. När snickaren Petterssons super ihjäl sig, är det bara de närmast sörjande som bryr sig .

En annan fundering jag har är om mytbildningen kring dessa tungsinta män och kvinnor i själva verket bidrar till deras beteende. De lever helt enkelt upp till omgivningens förväntningar, eller? Sorgligt är det, hur som helst.

lördag 6 mars 2010

Fornminnen

Jag har varit på Four Tops och Temptations ikväll. Ett av alla dessa resande sällskap med grånade herrar som hade sin storhetsperiod för många, långa år sedan. Orginalmedlemmarna är få och nyskapandet är lika med noll. Ikväll var det Four Tops och Temptations, men det finns många andra exempel på band vars bäst före datum gått ut för länge sedan. Queen, Deep Purple, Kebnekaise, Fläsket Brinner, Wishbone Ash. Listan kan göras lång. Av någon anledning lockas jag med jämna mellanrum att gå på dessa fornminnen, kanske säger det en del om mig. Ibland är det tråkigt, någon gång helt okey, ikväll var det faktiskt riktigt bra.
En stor blåsektion, en massa hitlåtar och ett gäng gubbar som har väldigt skoj, vad mer kan man begära.

tisdag 2 mars 2010

Min konsert

Jag fyller snart riktigt jämt. Då skall jag ha en stor fest. Jag har gjort en hembränd CD med några av mina favoritlåtar. Den CD:n har nu en musiker och vän fått. Förhoppningsvis blir resultatet att han och en till spelar några av låtarna på min fest. De hela är tänkt som underhållning under kalaset.
- Näää!! säger min fru. De som inte kommer att deppa ihop av dessa ledsna sånger kommer att somna.
- Du fattar ingenting, säger jag

Undrar ni vad det är för låtar som jag valt? Jag minns faktiskt inte alla. Det mesta är dock sådant som jag aldrig kommer att få höra av orginalartisten. Sånger av Nick Drake, John Martyn bland annat. Det är även några rockigare låtar. Sånger som jag gärna skulle vilja höra i akustiska versioner.
Exakt vilka låtar som kommer att spelas vet jag inte, musikerna får välja fyra bland de ca 25 som de fått.