Hoppfull konsert

Foto: Leif Eriksson

Igår såg jag föreställningen Hopp med kör och musiker. Det är en nylagad gryta av poesi, teater, muntligt berättande, körsång, visa och rockmusik. Simon Ljungman har skrivit musiken, Mats Alfredson står för texterna och tillsammans med kören Vokalerna, ett rockband och barnkör fyller de scen och salong med makalös musik.
Mats texter har en huvudroll med sitt tydliga miljötema, men för mig är det framförallt Simons musik och sättet den framförs på som är huvudsaken.
Simon Ljungman är en göteborgsk musikprofil, känd från  Augustifamiljen och Håkan Hellströms kompgrupp. Vad som inte  lika många vet är att han också är en körledare och kompositör av rang. När han nu- tillsammans med Mats Alfredsson - sätter upp denna förställning, skapas något som åtminstone jag aldrig hört maken till. Visst känns poesi och teaterinslagen igen från  t ex sångensemblen Amanda, men detta är ändå något annat. Hopp innehåller enbart originalmusik. Det mesta är skrivet för kör och ett helt band. Många körer har på sin höjd ett piano som ackompanjerar, nämnda Amanda har vågat sig på lite fler instrument, men få - så vitt jag vet - har  låtit ett helt rockband kompa kören. Simon Ljungman vågar och tillsammans skapar man en musik där trummor och elgitarr aldrig tar över. Musikerna är tvärtom lyhörda och en del av helheten.

Kungälvskören Vokalerna har vuxit. Från att ha varit en lokal amatörkör bland många, låter de idag som fullblodsproffs. Stämmorna sitter, följsamheten är imponerande och scenutstrålningen får mig att le mest hela tiden. Den två timmar långa konserten känns alldeles för kort. Det slår mig hur nyskapande detta är. Fördomsfullt har jag tänkt att körmusik mest glädjer utövarna med familjer,  men nu har jag insett att det kan göras till stor scenkonst.

Föreställningen Hopp gör mig hoppfull, både vad det gäller körmusik och jordens framtid.

Nära livemusik på Record Store Day

Igår var det Record store day – en hyllning till skivbutikerna. Idén kommer från USA. Men nu firas den över hela världen. Skivaffärens dag som det betyder på svenska.
I Göteborg var ett fåtal butiker med i arrangemanget och det hela gick därför ganska omärkt förbi för alla utan de mest initierade. Själv tog jag mig till Bengans och Dirty Records. Bortsett från "spännande" releaser så bjöd båda affärerna på livemusik. Jag blev sittande på Dirty Records och lyssnade till Stefan Dafgård & Tommy Johansson. De bjöd på blues, tidig soul och en del egna låtar. Vi var kanske ett trettiotal samlade i den trånga cafélokalen. Det slog mig att det är så här jag uppskattar livemusik bäst. Nära, intimt med musiker som bjuder på sig själva. Sådana saker är betydligt viktigare än ljusshower och rökkanoner. Den familjära stämningen gör att jag njuter på ett sätt som jag sällan gör på stora konserter. Ullevi och Scandinavium är oftast inget för mig. Tacka vet jag livemusik i små lokaler där publik och artist kommer nära varandra.

Ronnie Lane

Han var med i två av rockhistoriens riktigt stora grupper, var nära vän med flera rockstjärnor, men själv dog han märkt av sjukdom, fattig och okänd för de stora massorna.
Ronnie Lane spelade under sextiotalet bas i The Small Faces. Denna sextiotalsgrupp var framförallt   modsens favorit, hade flera hits, men tjänade  knappast några pengar alls, bland annat på grund av en girig och oärlig manager.
Under sjuttiotalets första år ägnade Lane sin tid åt The Faces, gruppen med Rod Stewart som sångare. När Faces alltmer blev en kompgrupp åt Rod, lämnade Ronnie Lane bandet för en solokarriär.
Enligt mig är det nu hans verkligt spännande period börjar. På relativt kort tid byter han fru, klädstil och musikalisk inriktning. Storstadsrockaren som ofta klätt sig som en snobb, blir nu låtsas bonde.
Han klär sig som en blandning av hippie och lantis och börjar göra musik med mycket tydligare akustiska inslag. Blues och rockrötterna finns kvar men mixas med folkmusik, country och music hall. Ronnie och hans kompgrupp, Slim Chance, åker runt likt ett cirkussällskap och ger konserter på landsbygden. Under samma period ger han ut tre mycket bra album: 
Anymore for Anymor- 1974, Ronnie Lane's Slim Chance - 1975 och One For The Road - 1976.
Alla tre albumen är fyllda av härlig akustisk musik. Stilar blandas vilt, men spelglädjen är med hela tiden. Lyssna t ex på denna liveinspelning:


Tyvärr drabbades Lane av Multipel Skleros och blev allt sämre under åttiotalet.Gamla vänner ställde  upp för honom genom att anordna stödkonserter. Pengarna gick inte till Lane personligen utan till stöd för  forskning kring MS. Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page, Joe Cocker, Charlie Watts, Bill Wyman, Kenney Jones och Paul Rodgers deltog alla till stöd för detta projekt. Ännu en gång förföljde dock oturen Lane. Det visade sig att kvinnan som blivit utsedd till att förvalta de insamlade medlen stoppat det mesta i egen ficka.
Ronnie Lane dog 1997 av sjukdomen i kombination med lunginflammation. Hans musik är idag inte alldeles lätt att få tag på, men en del finns på Spotify
Jag har gjort en låtslista.

Buffy Sainte-Marie - It's My Way

Kanske är det knäppt, men jag måste berätta om en bortglömd skiva som har mer än femtio år på nacken. nämligen Buffy Sainte -Maries allra första album.

Men först några ord om artisten. Hon föddes 20 februari 1941 i  ett reservat för Cree-indianer. Adopterades som liten av släktingar och växte upp i Wakefield, Massachusetts, USA. I tjugo års åldern blev hon involverad i folkmusikrörelsen som då var på frammarsch.
1964 återvände hon till Cree reservatet i Kanada och blev alltmer engagerad i indianernas  levnadsförhållanden.
Samma år debuterade hon med albumet It's My Way.   Det är ett ganska tidstypiskt folkalbum, men sticker ändå ut. Dels är musiken bättre än det allra mesta från samma tid. Dels finns det texter som då var unika. Med vassa, välformulerade ord berättar hon om indianernas situation, "Now that the Buffalo's gone" är ett lysande exempel. Albumet domineras av originalsånger och till största delen kompar Buffy sig själv på akustiskt gitarr. Hon visar verkligen redan på sin debut att hon är en låtskrivare av rang..

Buffy Saint- Marie är en artist som haft en något ojämn karriär, men då och då har hon skapat stor musik även på senare år.Några av hennes sånger har blivit klassiker, antingen med henne eller med andra artister. Ändå finns det, enligt mig, inget som slår hennes debut.
Plattan finns på Spotify. Lyssna och njut

Musikaliska oliver

-         -  Jag tror jag blir tokig av den musik du spelar, ropade plötsligt min jobbarkompis.

-          - Va, jag som spelar så snälla låtar, svarade jag och stängde av Spotify.

Vad var det då som fick min kompis att reagera? Jo, världshiten ”Fever”, mest känd med Elvis Presley. Fast det kanske skall tilläggas att den inspelning som jag spelade var med den kubanska artisten La Lupe. Hennes version från tidigt sextiotal låter som ett påtänt, kubanskt karnevalståg. Inte aggressivt, inte svårt, bara skevt och smått galet.
Kanske är det så att när man lyssnar mycket på musik, som jag gör, krävs det lite av varje för att hålla lyssnarglädjen vid liv.. Gärna glada poplåtar och gamla hits, men ibland behöver, åtminstone jag, även det skeva och smått konstiga. Det är ungefär som att man inte kan äta pannkakor med sylt hela tiden än om det är himla gott, en och annan oliv behövs också. Det söta och lättsmälta behöver kompletteras med något beskare och strävare. Mina musikaliska oliver är Folkpsych, lofi och viss jazz, världsmusik och prog(g) (både med ett och två g)

Tycker du det låter obegripligt. Fattar du inte nå’t? Lyssna då på spellistan nedan, där har jag samlat musik som stämmer in på beskrivningen ovan.

Unhappay Frank Sinatra

Få  har gjort så molldränkt musik och sjungit så sorliga texter som Frank Sinatra. Det tog många år innan jag förstod det. Det jag främst hade hört via mina föräldrar var antingen hans hurtiga sång som vokalist i fyrtiotalets storband eller crooner-låtarna från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Vad jag inte visste var att han under sent femtiotal och delar av sextiotalet varvade  glada skivor med  album fyllda av stora, tårdrypande sånger. 
Den första skivan jag upptäckte var Only the lonely från 1958. Där avlöser de fantastiska balladerna varandra. Sånger som Blues in the night, Guess I hang out my tears to dry och It's a longsome old town är alla så mörka som titlarna anger. Hela albumet handlar om olycklig kärlek..
De sorgliga albumen känns igen redan på omslag och titlar. Sinatra ser mycket allvarlig ut och namnen på albumen syftar nästa alltid på avsked och ensamhet. Följande skivor rekommenderas:
No one cares - 59
Point of No return -61
All Alone -62
Softly as I Leave you -64
September of my years - 65
Alla dessa album är mörkt blå. Orkesterarrangemangen  slår de mesta,  de smäktande stråkarna får hjärtat att nästan brista. På detta kommer Sinatras röst, den är onekligen en av de bästa som musikhistorien har hört.

Det råder inget tvivel om att flera pop och rockartister påverkats av Sinatras sorgliga sextiotal. Scott Walker och Weeping Willows är bara två exempel.
Då och då gjorde Sinatra bra låtar även under senare år, men om man älskar blå musik så var sent femtiotal, tidigt sextiotal definitivt hans bästa period. Nedan finns en sorglig spellista: