Anthony Philips

Under sjuttiotalet lyssnade jag mycket på progrock* i allmänhet och Genesis i synnerhet. Numera  blir jag inte särskilt berörd av de pompösa klangerna och de långa solopartierna som var en så stor del av sjuttiotalsrocken. Några artister från denna epok har dock kvar sin plats i mitt hjärta.  Låt mig närmare presentera en: Anthony Philips.
Denne kompositör, gitarrist och multiinstrumentalist började sin karriär som en av originalmedlemmarna i Genesis, men lämnade gruppen 1970.  Anthony var då en vilsen, orolig själ, med en scenskräck som fick honom att tvivla på en framtid som musiker. Det dröjde till 1977 innan han lät höras talas om sig igen.
Efter två popalbum, bestämde sig Philips för att delvis byta musikalisk inriktning. 1978 påbörjades en karriär under namnet "Anthony Philips Private Part & Pieces". Musiken under detta namn är till största delen akustisk och instrumental .Man kan höra spår av såväl konstmusik, new age, folkmusik och t o m jazz. En hel del är ren akustisk gitarrmusik. spelad på ett sätt som får hjärtat att bli alldeles varmt.
Med tiden har det blivit hela elva Private Part & Pieces-album. Parallellt har Anthony Philips fortsatt att ge ut mer poporienterade skivor, de är dock ganska ointressanta.  
Nedan bjuder jag på en spellista med låtar från åtta av de elva skivorna.




*Progrock kallades i Sverige för  Symfonirock, för att inte förväxlas med den svenska proggrocken

Till dom som bryr sig om

Nedan finner du en Youtube länk till en bortglömd låt skriven av en man som ingen minns. När jag nu hör den, slås jag av att den är mer aktuell idag än när den gavs ut 1980. Texten tillägnar jag alla som idag vill bygga murar, tror på hårdare tag och som inte har fattat att en knuten hand aldrig kan ta ett tag.
 Här är texten i sin helhet;

Till dom som bryr sig om,
som har nå't värt att ändra på.
Låt det flamma upp en eld
som når till hjärtat,
hos alla dom som fryser i sin själ

Dom byggde högre mur
och trodde att dom skrämde oss
till att dansa efter deras falska flöjter,
men ingen av oss tog ett ärligt steg.

Det talas högt om lag
och ordning i gemenskapen,
men om denna lag är skapad av den starke,
får sunt förnuft och klokhet sällan plats

Det fodras annan makt,
om våra barn ska få det bra.
Försök att tänka lite mera genom hjärtat
En knuten hand kan aldrig ta ett tag.


Du kan läsa mer om Kaj R Hansson här

Phil Ochs

Han kom till Greenwich Village i New York under tidigt sextiotal. Började uppträda på folkklubbarna och det dröjde inte länge förrän han var ett namn som alla talade om.

Nä, texten ovan syftar inte på Bob Dylan, utan på Phil Ochs. De var i samma ålder, kom till Greenwich Village ungefär samtidigt och blev båda en del av den nya folkmusikvåg som hade sitt epicentrum just i denna New York stadsdel. Bob Dylan blev en världsstjärna och nobelpristagare, Ochs är nästan helt bortglömd idag. Varför? Det enkla svaret skulle kunna vara att Dylan var den som var mest begåvad, men riktigt så enkelt är det inte. Phil Ochs skrev flera hundra sånger under sin karriär, bevisligen kunde han både sjunga och göra sig på scen, ändå föll han i glömska och dog under tragiska omständigheter.
Ochs var tydligt vänsterradikal under hela sin karriär, något som säkert skrämde bort en del publik. Han var aktiv såväl i medborgarrättsrörelsen som i motståndet mot Vietnamkriget. Texterna var dagsaktuella och byggde ofta på det som stod i dagstidningarna. I slutet av sextiotalet tycktes hans storhetstid vara över. Musiken sågs som förlegad i en tid då Dylan och Beatles gjorde nyskapade album. I ett försök att förnya sig, släppte Ochs bland annat albumet Pleasure of the harbur, som visade upp en ny sida båda musikaliskt och textmässigt. Arrangemangen var ambitiösare och texterna inte lika tydligt politiska, ändå ledde inte skivan till det stora genombrott som  Ochs hoppats på. På sjuttiotalet fick han allt större problem med sin psykiska hälsa och missbruk. Den 9:e april 1976 tog han sitt liv.

Det har gått över 40 år sedan Ochs lämnade jordelivet, men hans sånger lever vidare. Trots att många skrevs för att vara dagsaktuella, gör de vackra melodierna att de håller än idag. En del texter är dessutom mer aktuella än någonsin. Nedan är en låtlista som jag gjort.

Mikael Wiehe

Det är utan tvekan så att Mikael Wiehe är en av landets mest betydande låtskrivare och artister.  Efter att under sjuttiotalet varit en del av Hoola Bandoola Band har han sedan 1978 gett ut omkring trettio soloalbum, de flesta har mycket hög kvalité.  Egentligen har han kokat musik på samma ingredienser i alla år; en del kabaré, två delar Beatles, en del latinsk och en hel del Taube, kryddat med Dylan. Kostymen eller arrangemangen har däremot förändrats över tid.

Här presenterar jag några av mina absoluta favoritalbum med denne singer/songwriter. 

Elden är Lös (1979)

Hans andra album med Kabaréorkester som kompband. Medan den första låg ganska nära Hoola Bandoola band musikaliskt, var Elden är lös något helt annat. Här skapade Wiehe såväl världsmusik som progrock* med bara ett g. Inte sällan påminner det om musikrörelsen instrumentalband som t ex Samla mammas manna och Arbete&Fritid. Sättningen är ofta folklig med bland annat bouzouki och dragspel, men skivan avslutas med den jazzrockiga ”Det finns en glöd” som är nästan sex minuter lång. En annan sak som sticker ut på denna skiva är det faktum att Ale Möller och Anders Lindvall släppts in som låtskrivare. Av sammanlagt 11 spår är det bara fyra som Wiehe skrivit helt själv.  På typiskt sjuttiotalsvis är det också ett temaalbum. Wiehe gjorde säkert ingen proggare besviken när han lät alla texter handla om världens folks motstånd och resning.

*Progrock med ett g var under sjuttiotalet det engelska namnet på musik som spelades av band som Genesis, Yes  m fl. I Sverige kallades musikstilen ofta för symfonirock, för att inte förväxlas med musikrörelsens proggrock som stavas med två g.

Kråksånger (1981)

Till denna, sin nästa skiva, hade Mikael bytt både kompband och stil. Borta är folkmusiken, de pretentiösa arrangemangen, temaplattan och allt annat som hörde sjuttiotalet till. Istället är detta kanske den rakaste rockplatta Wiehe gjort. Elgitarr, bas och trummor är det som dominerar. I låtar som ”Allt vad jag begär” och ”Högst upp i höga tornet” är det förvånansvärt högljutt, men självklart känns denne melodiernas mästare igen. Här finns flera av hans allra bästa ballader som ”Gossekungen”, ”Kom hem till mig och ”Flickan och kråkan”. Den sistnämnda skulle visa vägen mot de mer syntbaserade plattorna som kom senare på åttiotalet.

Basin Street Blues (1988)

Efter några år med syntmusik återvände Wiehe här till en mer akustisk ljudbild. Blås och stråkar ger en jazzig känsla, ibland låter det rent av som gammal hederlig storbandsjazz. Ändå är hans sig lik. Det är typiska Wiehe melodier som dominerar, mollstämda, vackra och alldeles underbara. Texterna är fortfarande politiska, men ofta mer mångbottnade och ibland mer personliga än tidigare.  Skivan avslutas med ”Ska nya röster sjunga”, sången som jag skulle kunna ha på min begravning.

Sånger från en inställd skilsmässa (2009)

När jag nästan hade tappat intresset för honom gav Mikael Wiehe plötsligt ut det som kanske är hans allra bästa album. Skilsmässoplattan, fylld med ångest, vrede, längtan och kärlek. Sångerna är som brinnande eld, texterna som knivar. Allt går rätt in i mig och det är omöjligt att värja sig.  Så känslosamt är det att jag knappt orkar bry mig om tekniska, nördiga saker som arrangemang och texters uppbyggnad. Så mycket kan jag väl ändå säga att 2000-talets Wiehe är mer personlig än någonsin, utan att för den sakens skull släppa politiken.

Lyssna på låtar från dessa album och mer därtill:

Jag och Dan Hylander

Jag upptäckte honom när jag var i de övre tonåren. Till att börja med upplevde jag hans musik live på små klubbar. Jag minns tydligt den inbjudande trängseln, täta röken och det tajta bandet. Live var det nämligen inte bara Dan Hylander som drog, det var lika mycket kompgruppen Raj Montana Band. Sällan hade man hört något som lät så bra, ett stort band som verkligen var en helhet.
Egentligen var jag under denna tid mest upptagen med att lyssna på det vi kallade symfonirock, men Raj Montanas konserter och albumet "Döende oskuld" smög sig in mellan mosebok och kameler( Genesis och Camel).
Hylander var något helt annat än engelsk symfonirock . Hans inspiration kom från amerikansk musik som Dylan och Waits, men framförallt från Little Feet. Med sin musik öppnade han dörren till en mängd andra artister av liknande slag, inte minst Jackson Browne. Ändå var det kanske Dans texter som påverkade mig mest. För det första struntade han i att rimma. Istället målade han fritt med ord. Textraderna gav mig bilder som bara böcker gjort tidigare. Ofta var innehållet starkt socialrealistiskt, men aldrig plakat-politiskt som så mycket annat från den här tiden. Raden "Det var en solstråle som fann dig mitt på golvet i ditt rum, där du somnat med en flaska i din hand…” är ett bra exempel.

Någon gång i början av åttiotalet fick Hylanders karriär raketfart. Albumen sålde guld och diamant, konserterna flyttade från små klubbar till hallar och utomhusscener. 1983 fick Raj Montana band Rockbjörnen för bästa grupp och -84 var det Dans tur att få Rockbjörnen för bästa manliga artist. Större kunde man inte bli i Sverige på den här tiden. Tyvärr blev det upp som en sol och ner som en pannkaka. Bandet upplöstes och Hylanders plattor utan Raj Montana sålde allt sämre. I början av nittiotalet blev han utan skivkontrakt och ingen tycktes bry sig om artisten Dan Hylander längre. Man kan fråga sig vad som hände egentligen? Några påstår att han gjorde ett antal för smala och svåra plattor, andra säger att han helt enkel blev för tjatig och upprepade sig själv. Själv tycker jag ingenting av detta stämmer, lyssnar man på de skivor som gavs ut i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, så slås man framförallt av att det är bra. Visst provade han lite nya vägar på t ex "Kejsarens nya kläder", men det är inget revolutionerande. En mer trolig förklaring till Hylanders kommersiella fall är helt enkelt hur musikbranschen ser ut. Det finns så många solar som blivit pannkakor i musikhistorien. Vad som skiljer Hylander från många andra med en kort tid i rampljuset är att han är så mycket mer än en scenartist. Dan var och är framförallt en stor låtskrivare, så när publiken inte ville höra honom längre började han istället skriva låtar till andra artister. Totta Näslunds tidiga soloalbum bestod nästan helt av Dans låtar. Sven Ingvars, Björn Skifs och Tomas Ledin är andra som fått hjälp av Hylanders vassa penna.

Efter att många år främst varit producent och låtskrivare är Dan numera tillbaka som scen- och skivartist. Tro det eller ej, men han är lika bra som alltid, både på scen och skiva.
Om du inte tror mig så lyssna på låtlistan nedan. Där finns både gamla och nya låtar.

John Wesley Harding = Wesley Stace

Nu vill jag tipsa om en låtskrivare och sångare som förtjänar mycket större uppmärksamhet än vad han hittills fått.  Han heter egentligen Wesley Stace och kommer från den lilla brittiska staden Essex. Sedan åttiotalet har han släppt musik under namnet John Wesley Harding, ett namn som för tankarna till Dylan. Och visst är han påverkad av Bob, men också av britter som Elvis Costello och Billy Bragg.  På John Wesley Hardings plattor kokas det ofta en musikalisk gryta på angloamerikanska influenser. Ibland har Wesley fått kritik för att han låter för mycket som sina förebilder, men vad gör det när han är så förbaskat bra.
Wesley har släppt en rad fantastiska album.. Alla innehåller en underbar sångröst och starka melodier.
Lyssna på min spellista här:




På sina två senaste album har han gått tillbaka till sitt dopnamn. Den alldeles nya skivan heter Wesley Stace's John Wesley Harding. Kompgrupp är inga mindre än den amerikanska countryrockgruppen; The Jayhawks. Efter två lyssningar måste jag säga att skivan kan bli ett av 2017 års bästa album, men jag återkommer med en fullständig recension.

Alison Statton - en vardaglig indie-ikon

I den flod av postpunk som växte fram under sent sjuttiotal var Alison Stattons röst en smekning bland all taggtråd. Hon sjung då i Cardiff bandet Young Marble Giants. En grupp som inte lät likt något annat. Med bas, gitarr, trummaskin och Alisons röst skapade de en minimalistisk, vacker musik som var svår att stoppa in i något fack. Kontrakt på indiebolaget Rough Trade gjorde att deras enda studioalbum nådde ut till en musikintresserad  publik i stora delar av världen. Idag omnämns bandet som inspiration för så skilda artister som Kurt Cobain och Belle & Sebastian. Under tidigt åttiotal fortsatte Statton till gruppen Weekend. Stilen var nu betydligt jazzigare, men Stattons behöll sitt coola och avskalade sätt att sjunga på.

Första gången jag hörde Allison Statton var just med gruppen Weekend. Jag föll genast för denna udda fågel i en musikvärld där många gjorde allt för att synas och höras. Allson gav ett helt annat intryck,  mycket mer vardagligt och coolt. Det tog några år innan jag letade mig tillbaka till hennes tidiga inspelningar med Young Marble Giants. Idag gillar jag det mesta denna dam varit inblandad i.
Alison Statton är utbildad kiropraktor och har i många år pendlat mellan musiken och kotknackeri.
På senare år har Allison gett ut skivor under namn som "Devine and Statton "och Alison Statton  and Spike", samt gjort enstaka konserter med Young Marble Giants.
Sin speciella röst har hon behållit genom alla år. Att säga att hon sjunger vackert vore att ljuga, snarare är det personligheten som fångar. Lyssna på låtlistan nedan, så förstår du.

Witchseason productions pärlor

Witchseason production var ett litet produktionsbolag bildat av Joe Boyd på sextiotalet. På detta lilla bolag spelade flera av mina gamla husgudar in. Låt mig presentera några av dem med var sitt Youtubeklipp.

Sandy Denny:




John Martyn:





Någon filmad konsert med Nick Drake finns tyvärr inte. Ni får hålla tillgodo med detta:





Avslutningsvis en liten längre film med
Fairport Convention

Golvad av LeMarc

I veckan inleddes en ny säsong av "Tomas Andersson Wij spelar med..."
Första gästen var Peter LeMarc. Efter mycket tjat stod han där på scen, trots löften om att aldrig mer spela offentligt. Att just Wij var den som fick honom att åter spela inför publik är inte så förvånande.Musikaliskt och textmässigt står dessa män varandra nära. Båda har verkligen gett sentimentaliten ett ansikte och under programmets timma ger de mängder av prov på det. Både musikaliskt och i sitt samtal om sjukdom, kärlek och ångest.

En bit in i programmet förlorar jag mig i en känslostorm.. LeMarc ställer sig upp och sjunger "Den tunna tråden". Vid textraden " Jag höll dig krampaktigt hårt som om jag kunde hjälpa dig" , känner jag hur tårarna rinner ner för mina kinder. Orden blir plötsligt mina.
Det är sådan han är LeMarc, med högst personliga texter får han människor att känna igen sig. Det är starka känslor och det är inte konstigt att vissa värjer sig genom att avfärda allt som sentimentalt eller pekoral.
För mig är detta musik handlar om. Det går direkt till hjärtat utan att  nödvändigtvis passera hjärnan.
Det är inte på något sätt nyskapande musikaliskt, tvärtom löper LeMarcs musik i gamla fåror som många plöjt före honom. Ändå känns det alldeles unikt av den enkla anledningen att mannen öppnar sitt hjärta.
Jag ser fram emot hans nya album. Tills dess får vi nöja oss med denna singel.
Tv-programmet kan du se på SVT play

Ronnie Lane

Han var med i två av rockhistoriens riktigt stora grupper, var nära vän med flera rockstjärnor, men själv dog han märkt av sjukdom, fattig och okänd för de stora massorna.
Ronnie Lane spelade under sextiotalet bas i The Small Faces. Denna sextiotalsgrupp var framförallt   modsens favorit, hade flera hits, men tjänade  knappast några pengar alls, bland annat på grund av en girig och oärlig manager.
Under sjuttiotalets första år ägnade Lane sin tid åt The Faces, gruppen med Rod Stewart som sångare. När Faces alltmer blev en kompgrupp åt Rod, lämnade Ronnie Lane bandet för en solokarriär.
Enligt mig är det nu hans verkligt spännande period börjar. På relativt kort tid byter han fru, klädstil och musikalisk inriktning. Storstadsrockaren som ofta klätt sig som en snobb, blir nu låtsas bonde.
Han klär sig som en blandning av hippie och lantis och börjar göra musik med mycket tydligare akustiska inslag. Blues och rockrötterna finns kvar men mixas med folkmusik, country och music hall. Ronnie och hans kompgrupp, Slim Chance, åker runt likt ett cirkussällskap och ger konserter på landsbygden. Under samma period ger han ut tre mycket bra album: 
Anymore for Anymor- 1974, Ronnie Lane's Slim Chance - 1975 och One For The Road - 1976.
Alla tre albumen är fyllda av härlig akustisk musik. Stilar blandas vilt, men spelglädjen är med hela tiden. Lyssna t ex på denna liveinspelning:


Tyvärr drabbades Lane av Multipel Skleros och blev allt sämre under åttiotalet.Gamla vänner ställde  upp för honom genom att anordna stödkonserter. Pengarna gick inte till Lane personligen utan till stöd för  forskning kring MS. Eric Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page, Joe Cocker, Charlie Watts, Bill Wyman, Kenney Jones och Paul Rodgers deltog alla till stöd för detta projekt. Ännu en gång förföljde dock oturen Lane. Det visade sig att kvinnan som blivit utsedd till att förvalta de insamlade medlen stoppat det mesta i egen ficka.
Ronnie Lane dog 1997 av sjukdomen i kombination med lunginflammation. Hans musik är idag inte alldeles lätt att få tag på, men en del finns på Spotify
Jag har gjort en låtslista.

Unhappay Frank Sinatra

Få  har gjort så molldränkt musik och sjungit så sorliga texter som Frank Sinatra. Det tog många år innan jag förstod det. Det jag främst hade hört via mina föräldrar var antingen hans hurtiga sång som vokalist i fyrtiotalets storband eller crooner-låtarna från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Vad jag inte visste var att han under sent femtiotal och delar av sextiotalet varvade  glada skivor med  album fyllda av stora, tårdrypande sånger. 
Den första skivan jag upptäckte var Only the lonely från 1958. Där avlöser de fantastiska balladerna varandra. Sånger som Blues in the night, Guess I hang out my tears to dry och It's a longsome old town är alla så mörka som titlarna anger. Hela albumet handlar om olycklig kärlek..
De sorgliga albumen känns igen redan på omslag och titlar. Sinatra ser mycket allvarlig ut och namnen på albumen syftar nästa alltid på avsked och ensamhet. Följande skivor rekommenderas:
No one cares - 59
Point of No return -61
All Alone -62
Softly as I Leave you -64
September of my years - 65
Alla dessa album är mörkt blå. Orkesterarrangemangen  slår de mesta,  de smäktande stråkarna får hjärtat att nästan brista. På detta kommer Sinatras röst, den är onekligen en av de bästa som musikhistorien har hört.

Det råder inget tvivel om att flera pop och rockartister påverkats av Sinatras sorgliga sextiotal. Scott Walker och Weeping Willows är bara två exempel.
Då och då gjorde Sinatra bra låtar även under senare år, men om man älskar blå musik så var sent femtiotal, tidigt sextiotal definitivt hans bästa period. Nedan finns en sorglig spellista:

Åsa Jinder

Åsa Jinder började sin karriär tidigt . Redan som femtonåring blev hon riksspelman på nyckelharpa. Men hon nöjde sig inte med att stanna bland spelmanslagen och dra de vanliga polskorna. Snart utvecklade hon även förmågan att skriva egen musik och text. Ständigt har hon gått vidare och blandat in såväl jazz, pop, schlager och visa i folkmusiken. En del folkpuritaner har kallat henne kommersiell.
Enligt mig är Åsa Jinder värd all respekt. Allt hon rört vid har inte blivit bra, men hon har gjort ett antal skivor av allra högsta klass. Här presenteras fyra av dem.

Hyllning till livet – 1986
Detta var det första album med Åsa som jag hörde. Det är en helt instrumental skiva  Det mesta har Åsa skrivit själv. Folkmusik är utgångspunkten, men den smyckas med tidsenliga syntar och piskrappstrummor och ibland smyger sig också en elgitarr in. Favoritspår: Skänklåt till Johannes

Stilla ro och nära - 1988
Här låter det mer visa. Åsa samarbetar med olika sångare. Både text och musik är av allra högsta klass. Bland annat sjunger Tommy Körberg en underbar version av Altarpolska.

Folkmusik på svenska.  2001
Efter att under nittiotalet bitvis gjort ganska sönderproducerad folkpop så återvänder hon här till ett betydligt mer avskalat sound. Ibland låter det riktigt jazzfolkligt, nästan på Jan Johanssons vis. Medverkar gör bland annat jazzmusikerna Stefan Nilsson och Georg Riedel. Något överraskande blev detta album en storsäljare.

Då rädslan tar farväl – 2005
Efter att låtit andra sjunga hennes musik i alla år, så sjunger hon för första gången själv. Det är en lite vek, men varm och innerlig stämma. När hon sjunger Barbro Hörbergs ”Gamla älskade barn” slår det mig att deras röster har stora likheter. Åsas egna texter känns personligare än någonsin. Det är sorgligt, romantiskt och vackert.

Producenterna: Hjältar som inte syns. Joe Boyd

Den sista producenten jag vill presentera är också den viktigaste, för mig. Kanske har ingen annan påverkat min musiksmak så som Joe Boyd, Det kan du läsa mer om här.

Hittills har alla producenter som jag skrivit om, också varit musiker. Så vitt jag vet spelar inte Joe Boyd något instrument, åtminstone inte offentligt.
Han är uppvuxen i USA och kom tidigt in i musikbranschen som organisatör av en mängd arrangemang, Bland annat var han inblandad i Newport folk festival.  Bara 22 år gammal, kom han 1964 till England för att starta upp engelska avdelningen av Electra records. Ganska snart blev han djupt involverad i brittisk folkmusik, rock och psychedelia.  Han kom i kontakt med grupper och arister som Pink Floyd, The Incredible String Band, och Fairport Conventon. 1966 öppnade han den legendariska klubben UFO i London. Där fick nämnda band möjlighet att spela, samt en rad av den tidens  psychedeliska band.
Redan 1966 producerade Boyd The Incredible String Bands första album.
Januari 1967 spelade han in  Pink Floyds första singel, "Arnold Layne"
Från 1969 och framåt producerades flera av de namn som utgjorde starten till det som blev den brittiska folkrocken, bland annat Fairport Convention, Vashti Bunyan, John and Beverley Martyn, Nick Drake, Sandy Denny, Richard and Linda Thompson och Dr. Strangely Strange. I de allra flesta fall var Boyd både talanscout och producent.

Hur var han då som producent.? Det är det svårt att få en uppfattning om. Det är mycket lite skrivet om vad som hände inne i studion. När Boyd själv berättar om sina artister fokuserar han ofta på två saker
1. Den  relation och rentav vänskap som byggdes upp mellan Boyd och hans artister.

2. Rollen som talangscout. Han hade uppenbarligen en enorm förmåga att hitta artisterna som stack ut.

 Och kanske var det saker som Boyd gjorde innan inspelningen som var det viktiga. Väl i studion verkar han ha haft en ganska tillbakalutad roll. Ändå känner man ofta igen en platta producerat av Joe Boyd. Det finns en värme och närhet som inte går att beskriva tydligare än så.

Senare i sin karriär blev Boyd kontaktat av artister som älskade hans sjuttiotalsproduktioner och ville att han skulle göra samma underverk tio år senare. REM, Kate & Anna McGarrigle, 10,000 Maniacs och Billy Bragg, blev alla producerade av Boyd på åttiotalet. Med undantag för Billy Bragg så blev resultaten aldrig i närheten av hans sextio och sjuttiotals album. Under  nittiotalet producerade han framförallt världsmusik på det egna bolaget Hannibal records.

Listan på fantastiska plattor som Boyd pruducerat skulle kunna göras näst intill oändlig, men jag nöjer mig med fem favoriter i kronologisk ordning:
1. FAIRPORT CONVENTION- Unhalfbricking -69
2. NICK DRAKE -  Five Leaves left -69
3. JOHN & BEVERLEY MARTYN  - Stormbringer! -70
4. RICHARD & LINDA THOMPSON Shoot Out The Lights -82
5. BILLY BRAGG - Workers playtime

Vill du veta mer om Joe Boyd skall du läsa hans självbiografi. White Bicycles: Making Music in the 1960s

Producenterna: Hjältar som inte syns. Anders Burman

 


Anders Burman född: 1928. Död 2013.
Han är mest känd som ägare av skivbolaget Metronome och för att han kontrakterade artister som Ove Thörnqvist, Cornelis Vreeswijk och Pugh Rogefeldt. Den här artikeln skall dock inte handla så mycket om skivbolagsdirektören, utan om producenten Anders Burman. Det sägs att han hade en enastående förmåga att få artisterna att känna sig välkomna och bekväma i studiomiljön. Med personer som Cornelis, Fred Åkerström. Bernt Staaf och John Holm var säkert detta nyckeln till framgång.  Nämnda herrar var verkligen inga dussinmänniskor, samtliga var kända för att på olika sätta vara svåra att ha att göra med. Ingen av dem var heller skolad musiker i vanlig mening. Det behövdes verkligen en producent som skapade en trygg, inbjudande miljö och samtidigt gav artisterna möjlighet att ge sig ut på musikaliska äventyr. Den producenten var Anders Burman.
Marie Bergman berättar:
”Anders styrka var att lukta sig fram till de människor som hade ett fågelbo inombords. Han kunde hjälpa oss att få de här ungarna att flyga ut ur oss, någon ramlade väl ner på marken också. Ur det här vilsna som vi hade skapade han ett hem som gjorde att vi fick exakt den grad av trygghet, inte mer och inte mindre, så att vi kunde klara oss. Han hjälpte oss att samla ihop alla våra spretiga tankar, instinkter och sånt som vi bar på utan att det blev en dogm eller ett gemensamt uttryck. Vi upplevde oss som väldigt fria.” 
I en intervju uttryckte Anders det så här:
"Vilket jävla bra liv man har haft egentligen, som har fått vara med om allt det här. Man har jobbat med det man älskar, som man tycker är skitkul. Att bara lära känna de här människorna och lyssna på dem och vara med när de lirar in de här fantastiska grejerna, det är oerhört stort. Det är man ju verkligen tacksam för."

En annan orsak till Metronomes framgång var Burmans förmåga att välja musiker som gav sina unika avtryck.Inte sällan var det personer med rötterna i jazz. När dessa spelade på vis -och schlageralbum gav det en ljudbild som var helt unik. Rune Gustavsson och Björn J.son Lind är bara två av många fantastiska Metronome-musiker

Listan på artister som Burman letat upp. kontrakterat och producerat kan göras nästa oändligt lång. Nästan alltid tog han sig ann nya artister, ofta personer som stack ut, bara i undantagsfall samarbetade han med redan etablerade stjärnor. Det började med Jazz, det var den musikaliska miljö som Anders själv kom ifrån.
Lars Gullin, Arne Domnérus, Harry Arnold och Charlie Norman är bara några av de svenska jazzgiganter som spelade in på Metronome.
Från och med sent femtiotal och under sextiotalet följde en rad schlagerartister varvade med vissångare: Till exempel gav Metrome ut skivor med Alice Babs, Anna-Lena Löfgren, Per Myrberg, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson, Cornelis Vreeswijk och Owe Thörnqvist, Fred Åkerström

I och med att Pugh Rogefeldt knöts till Metronome, började en ny epok för bolaget. En serie av rock och popartister togs under Burmans vingar. De flesta spelade dock inte någon särskilt hård rock. Snarare byggde Burman upp ett stall av svenska singer/songwriters:
Bernt Staf, Turid(kom, gick och kom tillbaka) Marie Bergman, Ola Magnell, och John Holm är några exempel.

Trots att genrerna var så olika och att en del var musik som jag vanligtvis inte gillar, så går det inte att blunda för att det fanns kvalité i allt Burman gjorde. "Det skall alltid bli något särskilt” var det motto han jobbade efter, och särskilt blev det.

Några egna favoriter bland alla de album som är utgivna på Metronome:
Cornelis Vreeswijk – Tio vackra visor och personliga Persson
Cornelis Vreeswijk – Poem, ballader och lite blues

Björn J:Son Lindh ‎– Ramadan

Bernt Staf - När dimman lättar 
Pugh Rogefeldt – Ja dä ä dä
Lasse Englund – Lila & orange
Marie Bergman -  Hjärtats lust
Fred Åkerström - Två tungor
John Holm -Sorti  
Kaj R Hanssson - Till dom som bryr sig om
Ola Magnell - Nya perspektiv

Producenterna - Hjältar som inte syns. Paul Samwell-Smith

Paul Samwell-Smith

Känner du igen namnet? Inte? I ärlighetens namn visste inte jag heller vem han var förrän jag närmare kollade upp vilka som producerat mina gamla sjuttiotalsalbum. Då dök Paul Samwell-Smiths namn upp gång på gång. Det visade sig att han bland annat producerat:

Cat Stevens,  Renaissance, Amazing Blondel, Claire Hamill, Murray Head, Paul Simon och Jethro Tull.

För några är nog Paul Samwell- Smith känd som basist i sextiotalsgruppen, The Yardbirds. I det bandet medverkade också  Jeff Beck, Eric Clapton och Jimmy Page. Redan i Yardbirds fick Samwell-smith lära sig att stå i skuggan av andra. Som producent och låtskrivare är det just det han gjort under hela sin karriär. Till att börja med producerade han sin kompisar i Yardbirds och deras efterföljande projekt som t ex Renaissance.. Men det var tillsammans med Cat Stevens som han fick sin stora framgång som producent. Paul Samwell- Smith producerade alla Stevens storsäljande album under sjuttiotalet, som t ex  Tea for the Tillerman och  Teaser and the Firecat. Han har också producerat American Tune, den bästa låt Paul Simon gjort som soloartist.
Skall man hitta någon röd tråd i det Samwell-Smith producerat, så är det den akustiska ljudbilden, De flesta av hans artister har gjort en pop och rockmusik med tydliga akustiska inslag. Som musiker och låtskrivare har han dock inte varit särskilt akustisk, Samwell - Smith har skrivit låtar till flera av musikhistoriens hårdrocksartister, såsom Rainbow, Gary More och Nazareth.
Att hitta ett foto på Paul Samwell-Smith var inte lätt. Allt som tycks finnas är gamla sextiotalsbilder från Yardbirds tiden. Det om något säger väl hur undanskymt livet kan vara för en producent som varit med om att skapa flera av musikhistoriens storsäljande album.

En låtlista gick det däremot att få till. Här är musik från några av de album som Paul Samwell- Smith har producerat.




Tack L-Å för tipset

Producenterna - Hjältar som inte syns. Lasse Englund

Att skriva bra låtar och sjunga vackert räcker inte för att göra en bra skiva. Någon måste få helheten att låta bra. Till det har man i alla tider haft producenter. Män - ja, nästan alltid män -  som suttit bakom spakar och talat om när produktionen är bra nog att ges ut. Producentstilen har minst sagt varierat genom åren. Den legendariska Phil Spector är ena ytterligheten, diktatorn som skrev musiken, handplockade artister och bestämde allt. Numera har många producenter gått åt helt andra hållet, man fokuserar på att skapa bra stämning och få artisten att tro att det faktiskt är hen som bestämmer.
Med undantag för Spector och någon till, så har producenter haft en sak gemensamt i alla tider; de har fått väldigt lite uppmärksamhet. Det tänkte jag ändra på nu och presentera några av mina favorit producenter.

Först ut är Lasse Englund

 Lasse är född 1951. Som ung gitarrist var han påverkad av framförallt Bert Jansch, John Martyn och Pierre Bensusan. Det hörs tydligt på hans gitarrspel än idag och även i hans produktion. Det är ofta den akustiska gitarren och andra akustiska instrument som får ta plats när Lasse Englund producerar.
Han gav ut sin första soloskiva redan 1973, därefter medverkade han på massvis av svenska album som studiomusiker. Monika Törnell, Kjell Höglund, Ulf Lundell, Ted Gärdestad, Gösta Linderholm och Ola Magnell, är bara några exempel. På åttiotalet börjar han allt mer att producera åt andra artister. Till att börja med, mest för sin fru, Marie Bergman. Men så småningom även för artister som Toni Holgersson, Kajsa Grytt och Louise Hoffsten. Under 2000 - talet har han producerat en rad fantastiska skivor,  såsom Melissas Horns debutplatta, ett album med svenska psalmer och Thomas Almqvists "Broken Tango". Trots att han har producerat så skilda artister som Tommy Nilsson, Hedningarna och Anders Widmark, så känns hans ljudbild ofta igen. Den är varm, omfamnande och sårbar på ett sätt som lyfter även de låtar som kanske inte riktigt når upp till mästerverk.
Låtlistan nedan ger exempel på vad Lasse Englund producerat:


Allt Lasse skapar hamnar inte på skiva eller Spotify.  Lasses Hus Sessions är ett nytt projekt där han, på Youtube, presenterar filmade möten mellan artister och musiker från sin egen studio. Här är en film med  Mikael Ramel:

Donovan

Donovan Phillip Leitch var bara i tonåren när han slog igenom under tidigt sextiotal. Till att börja med sågs han som en engelsk Dylan-kopia. Det var akustisk gitarr, munspel och protestsång, men musiken var mer direkt. Donovans ljusa röst och enkla melodier gjorde succé på  bägge sidor av Atlanten. Catch the wind och Colours hette de första hitlåtarna. Runt sextiosex tog han blommor i håret och bjöd in elektriska instrument till studion. Denna förändring märks tydligast på singeln Sunshine Superman, där den elektriska gitarren och den psykedeliska ljudbilden ger musiken en helt ny framtoning. Åter kan man jämföra med Dylan som blev elektrisk strax innan, men medan Bob lät bluesrockig, var  Donovan mycket mer psykedelisk och poppig. På ett antal album under sent sextiotal utvecklade han nu en alldeles egen psychpop som gav såväl konstnärlig som kommeriell framgång. Albumen Sunshine Superman, Mellow Yellow, A Gift from a Flower to a Garden och Barabajagal är alla mycket bra skivor. Det är nyfiken, glad, ledsen, påtänd och lallig musik. Influenserna från folk och blues finns, men man hör även spår av psykedelia. musikhall, kabarémusik och jazz. Få har skapat musik som är så personlig som den Donovan gjorde under åren 1966-69.

Sedan tog det slut. Sextiotalet var över, hippiekulturen rann ut i sanden och Donovan glömdes bort.  Det var inte så att han slutade göra musik. Under hela sjuttiotalet gav han regelbundet ut album, men ingen verkade bry sig. Donovan tycktes vara förknippad med en svunnen tid.

Sakta men säkert försvann det lekfulla och fantasifulla i Donovans musik och trots att nya skivor kommit även under senare år, så har han aldrig nått upp till sin storhetstid.  Som tur är finns de gamla plattorna kvar, lyssna och njut.

Sju låtar som har haft betydelse...

Jag blev ombedd att - på Facebook - lista sju låtar som har haft betydelse eller har påverkat mej till den jag är idag.Ni får dem på bloggen också, med lite extra brödtext.. Låtarna är i någorlunda kronologisk ordning.

Beatles - She loves you
Den första "popsång" jag hörde.  Såå spännande! Melodin, rytmen, skriken och föräldrarnas rynkade näsor.
 

Torstein Bergman - Omkring tiggaren från Loussa
Denna tonsättning av Dan Anderssons dikt föll jag för redan som barn. Utan att riktigt förstå orden, fångades jag av vemodet och mörkret i text och melodi. Jag köpte LP:n  som tonåring, men gömde den för jämnåriga tills jag blev vuxen.
 

King Crimson - Epitaph
Jag har lyssnat en hel del på psykedelisk rock och så kallad symfonirock. Det här är än idag en av mina absoluta favoritlåtar.

 Thomas Almqvist - Sortie
Stämningsfull instrumentalmusik, med drag av både folk och jazz. En ny värld öppnade sig när jag hörde detta.


 Nick Drake - Cello song
Jag hann bli 26 innan jag fann det här. Kändes som att äntligen hitta hem



 Bruce Springsteen - Badlands
 Rockigare än så här blir det inte i min värld.



7. Dawn and Marra - Not on the top
En låt från 2013! Texten har blivit som ett mantra för mig.

Robert Broberg-lika artister

Robert Broberg kommer inte spela in några fler album. Som tur är finns alla hans gamla kvar. Man kan också välja att lyssna på andra artister som påminner om Broberg i sitt uttryck.
Här är några förslag på artister som på ena eller andra sättet liknar Broberg.

Loudon Wainwright III
En av Brobergs egna favoriter. Loudon har samma blandning av humor, galenskap och allvar som Broberg.

Bröderna  Brothers
En Göteborgsgrupp med Per Umaerus i spetsen. Bandet har funnits- till och från - sedan åttiotalet. Är de töntiga eller intelligenta? Är det skämt eller allvar? Ofta är det nog allt på en gång. Ibland är deras texter väldigt Brobergs-lika. I sången "De sista ungkarlarna" sjunger de t ex:  "Det blev inget par, det blev inget par, det blev inget paradis. Vi är de sista ungkarlarna"


Mimi Terris
Mest låter denna unga tjej som sextiotalets Monica Zetterlund. I texterna tycker jag ändå att jag kan höra Broberg. I sången "flytta hemifrån sjunger hon t ex: " Jag behöver flytta ut ett tag, flytta in i mig ett litet slag. Lyfta på ridån, ta ett andligt bostadslån, flytta hemifrån".



Mikael Ramel
 Förmågan att leka med ljud, ord och rytmer har han kanske i blodet. Pappa var ju en lekfull ordrvrängare av rang. Visst finns det tydliga likheter med Broberg?


Carl-Einar Häckner
Carl- Einar är mycket mer än musiker, men vad han än gör så finns den positiva galenskapen där. Häckner på scen är ofta en välrepeterad röra som påminner mycket om Broberg.