Året var 1972, tror jag. Storebror kom inrusande bland de mossgröna medaljongtapeterna med en LP i hand.
- Lyssna på detta, sa han och satte på skivan.
Det var Robert Brobergs senaste. Jag tog omslaget i min hand och läste låttitlarna:
"Jag letar efter mig själv"."Jag har alltid trott att jag skulle bli nå't stort".
"Allt det gamla har gått i kras för mig". "Det finns ett tomrum", o s v. Detta verkade verkligen inte vara någon vanlig "Robban" skiva.
- Han har blivit knäpp, sa brorsan, medan Broberg sjung "fittan" så att t o m högtalaren tycktes bli generad.
Vad hade då hänt med denna svensktopps-artist och hylandshörna stjärna? Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han började ifrågasätta både sig själv och sin omgivning och detta märktes tydligt på den LP som storebror kommit hem med.
För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn där i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig.
Även musiken på "Jag letar efter mig själv" skiljde sig från det Broberg gjort tidigare. Det var musik som låg mycket närmare rockmusik och singer/songwriter traditionen.
Nu, många, många år senare, håller plattan än. Trots att jag inte är någon hormonstinn tonåringen längre, slås jag fortfarande av de otroligt starka känslorna.
Lyssna på plattan här:
Robert Broberg - Jag letar efter mig själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar