Arabiska klanger möter västerländsk kammarmusik och kryddas med jazzanslag. Trummaskinerna och syntmattorna är borta, istället är det varsamma arrangemang med stråkar och andra akustiska instrument.
Det är i korta drag vad detta album innehåller. Men här finns framför allt Natachas röst, själ och hjärta. Allt detta gör skivan till så mycket mer än bara ännu en världsmusikskiva. Det är toner för mörka kvällar, när regnet faller och höstlöven virvlar in genom dörrspringan. Ett av de mer överraskande spåren på plattan är när Atlas tar sig an Nick Drakes – Riverman. Denna superengelska låt får här ett härligt arabiskt arr.
Ännu en gång har det bevisats; blandat är bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar