John Lennon /Plastic Ono Band

Vissa album behöver tid innan man faller för dem. Musiken behöver sjunka in, orden måste få ta plats och stämmningen sätter sig långsamt i ryggmärgen.
Detta album behövde 40 år innan jag fullt ut förstod vilken otroligt bra skiva det är.
Jag hörde nog LP:n för första gången runt 1971-72. Då hade den nyss kommit ut och jag väntade mig Beatlesmusik. Plastic Ono Band är inte Beatlesmusik. Visst känns harmonierna igen, men där Beatles var glädje så är Lennons första riktiga soloplatta framförallt sorg och ilska.
Som tonåring kunde jag inte ta till mig alla dessa sånger om saknade föräldrar, svikna löften och kokande rädslor. Även musiken var svårare än Beatles-Lennon. Refrängerna? Var hade de tagit vägen?

Idag älskar jag skivan just för att den är så annorlunda. Aldrig förut hade en rockstärna vänt in och ut på sitt inre på detta sätt. Dessutom lyckades han göra det personliga allmängiltigt och para ihop det med tidslös musik. Här sprutar sorgen och ilskan över oss i sånger som Isolation, Mother och Well, well,well. Men här finns också värme och kärlek i spår som Hold on och Love.
Frågan är om det går att komma någon närmare än så här genom att bara lyssna på musik.