Jag hade det inte lätt under åttiotalet

Det känns som jag skrivit om detta förr, men det visar väl bara att jag har ett stort trauma att bearbeta. Jag hade det inte lätt under åttiotalet. På många sätt var det min ultimata tid för musiklyssnande. Musikintresset var enormt, jag hade massor av tid till att lyssna och i plånboken fanns det för första gången lite pengar. Frågan var bara vad skulle jag köpa? Skivor såklart, men vadå för skivor?
Musik med akustiska inslag har alltid varit viktigt för mig, men var hittade man sådant när synthysterin härjade som värst? Det är klart att det fanns ren folkmusik och jazz som var akustisk. Men jag var ändå i tjugoårsåldern, då vill man vara hipp och hänga med.

Jag letade förtvivlat efter pop och rock som föll mig i smaken, men det var inte lätt. Jag köpte bland andra Eyeless in Gaza, Everything but the girl, Fra Lippo Lippi , Microdisney, Weekend, Prefab Sprout, Lloyd Cole and the Commotions, David Sylvain, Raincoats och Colorfield . Helt okey musik, men inget att hetsa upp sig för, tycker jag idag

Att, under åttiotalet, hitta nya singer/songwriters var närmast omöjligt. Men visst hände det ibland, att det dök upp någon smått akustisk platta mitt i syntvågen. Kajsa och Malenas debut är ett exempel, Ben Watt ett annat.

I slutet av åttiotalet ändrades dock allt. Det började med Suzanne Vega. 1985 kom hennes första album ut på ett stort bolag. Plötsligt fanns där en ung singer/songwriter att älska. Vega blev kranöppnaren, nu kontrakterades massor av ungdomar med akustisk gitarr, framförallt tjejer. Tanita Tikaram och Tracy Chapman var de mest framgångsrika. . Dessa unga tjejer blev snabbt osannolikt stora, som om de fyllde ett uppdämt behov. I England pratades det, vid ungefär samma tid, om en ny folkrockvåg. Där fanns namn som Billy Bragg, Pogues och The men they couldnt hang i spetsen. Jag älskade allt. Så här i efterhand kan jag inse att denna nya våg innehöll både skräp och guld, men då njöt jag urskiljningslöst. År av längtan var över, kändes det som.