När jag var i 20-års åldern hade jag allt klart för mig; musik görs bäst av ungdomar. Det är då man är hungrig, nyfiken och modig. Med åren blir man mer och mer kommersiell, smörig och opersonlig.
Numera har jag en helt annan åsikt, kanske hänger det ihop med att jag själv blivit ganska gammal.
Visst finns det musiker som tappar fart och intresse på äldre dagar, men det finns lika många som når sin musikaliska höjdpunkt när håren grånat, kroppen breddats och man helt uppenbart inte är något för hitlistor och MTV längre.
Ett bra exempel är Janis Ian. Hon har alltid gjort bra musik och dessutom varit modig med utmanande texter. Men hennes sjuttio och åttiotalsplattor är ibland fullständigt överproducerade. Svulstiga, storslagna med väldiga orkesterarrangemang. När det var som värst blev det lite disco också.
Sedan Janis kom tillbaka med albumet "Breaking Silence" så har hennes musik varit bättre än någonsin. Det är avskalat, folkligt och bluesigt. Texterna är ännu ärligare och handlar bland annat om åldrande och om kärlek till en annan kvinna.
Ett annat exempel på någon som bara blir bättre med åren är Loudon Wainwright III. Han låtsas inte vara 22, utan sjunger om sitt liv i övre medelåldern. Det kan t ex handla om konflikter med vuxna barn eller om gamla föräldrars död. Ursäkta katten.
Ett tredje namn som måste nämnas i detta sammanhang är Linda Ronstadt. Under sjuttiotalet var hon en storsäljande pop/rock stjärna. Sedan nittiotalet har Linda struntat i att vara rockstar . Hon har bland annat gett ut latinsk musik, barnlåtar, standards och cajun. Allt har inte varit bra, men Linda är värd all respekt för att hon gör det hon vill, utan att snegla på hitlistor. 2006 gav hon ut albumet "Adiu False Hart" tillsammans med Ann Savoy. Det är en fantastisk skiva med avskalad folk och cajun.
Drake, dessa artister har följt även mig genom åren. Jag håller med, det är tidlöst och fantastiskt.
SvaraRadera