Bokrecension

Kenneth Gärdestad, Keijo Limatainen - Jag vill ha en egen måne. Boken om Ted Gärdestad.

Kenneth Gärdestad berättar i denna bok om sin berömda bror. Till att börja med är det en beskrivning av en mycket ung man som sprudlar av kreativitet och som tycks lyckas med allt han företar sig. Redan som tonåring hade Ted enorma framgångar, först som tennisspelare, men framförallt som popstjärna. Längre fram i boken smyger sig smärtan in. Ted grubblar och söker sanningar. Han hamnar i Baghwanrörelsen och förändras som person. Flera av de som stod Ted nära intervjuas. Många beskriver den enorma skillnaden mellan den utåtriktade ynglingen med massor av humor och den inåtvända och psykotiska vuxen-Ted.
Berättelsen griper tag i mig. Mycket ingående får jag som läsare följa Teds psykos och hans försök att komma tillbaka. Hur han kämpar mot röster, vanföreställningar och illasinnade rykten. I Kenneth Gärdestads berättelse finns mycket sorg men också en imponerande syskonkärlek som aldrig tycktes svikta, trots alla prövningar.
En av de starkaste avsnitten i boken är när Kenneth berättar om hur han skriver texten till " I den stora sorgens famn". I husets övervåning kämpar han med orden till låten, samtidigt hör han hur Ted bankar i väggar och vrålar ut sin ångest en våning ner. Resultatet blev en av de mest gripande sånger som gjorts på svenska språket. Läs och lyssna här.
Kenneth blev förvånad över att Ted godkände den texten. "Kanske han medvetet lät mig uttrycka min sorg för att både han och jag behövde det", berättar Kenneth.
Boken slutar inte med Teds självmord, utan de sista sidorna är istället kärleksfulla kommentarer från några av Teds vänner. Det är ett hoppfullt slut som gör mig som läsare övertygad om att Teds personlighet och musik kommer att leva vidare länge, länge.