Ben Watt - North marine drive

Det var 1983 och syntdominansen var total. En dag läste jag en liten intervju med en Ben Watt, ett nytt namn för mig. Han hade precis släppt sin första platta på det lilla bolaget Sherry red. Skribenten jämförde musiken med folkmusik och singer/songwriters, men Watt höll inte med.
- Med undantag för John Martyns plattor, så är folkmusik skit, vill jag minnas att han sa.

En tid senare såg jag plattan begagnad på "Dirty Records". När jag bad att få köpa den, tittade killen i butiken forskande på mig, som om han inte ville sälja.
- Jag skall bara banda den bästa låten, sa han och la skivan på grammofonen.
Ut ur högtalarna strömmade "Waiting like mad". Sångaren sjung med vek röst om att han var arg på sig själv. Allt komp var en akustisk gitarr och en gråtande saxofon.
Fortfarande tycker jag detta är ett av skivans allra bästa spår, men albumet är fullt av lågmäld, gråtmild och mycket vacker musik. Visst låter Ben bitvis som en singer/songwriter eller folksångare, men han spelar inte gitarr som en Bert Jansch eller ens som John Martyn. Det låter mer som en fish and chips variant på João Gilberto. Med hjälp av enbart akustisk gitarr, sax och bas, ser Watt till att den brittiska singer/songwriter traditionen nuddar vid bossanova och jazz.

Tyvärr har Ben Watt aldrig mer gjort något som liknar "North marine drive". Nästa album han gav ut var Everything but the girls första skiva. Där gjorde han jazzpop ihop med flickvännen. De senaste femton åren har det blivit elektronisk dansmusik och chansen att han åter skall göra singer/songwriter bossa är nog minimal.