Mikael Wiehe

Det är utan tvekan så att Mikael Wiehe är en av landets mest betydande låtskrivare och artister.  Efter att under sjuttiotalet varit en del av Hoola Bandoola Band har han sedan 1978 gett ut omkring trettio soloalbum, de flesta har mycket hög kvalité.  Egentligen har han kokat musik på samma ingredienser i alla år; en del kabaré, två delar Beatles, en del latinsk och en hel del Taube, kryddat med Dylan. Kostymen eller arrangemangen har däremot förändrats över tid.

Här presenterar jag några av mina absoluta favoritalbum med denne singer/songwriter. 

Elden är Lös (1979)

Hans andra album med Kabaréorkester som kompband. Medan den första låg ganska nära Hoola Bandoola band musikaliskt, var Elden är lös något helt annat. Här skapade Wiehe såväl världsmusik som progrock* med bara ett g. Inte sällan påminner det om musikrörelsen instrumentalband som t ex Samla mammas manna och Arbete&Fritid. Sättningen är ofta folklig med bland annat bouzouki och dragspel, men skivan avslutas med den jazzrockiga ”Det finns en glöd” som är nästan sex minuter lång. En annan sak som sticker ut på denna skiva är det faktum att Ale Möller och Anders Lindvall släppts in som låtskrivare. Av sammanlagt 11 spår är det bara fyra som Wiehe skrivit helt själv.  På typiskt sjuttiotalsvis är det också ett temaalbum. Wiehe gjorde säkert ingen proggare besviken när han lät alla texter handla om världens folks motstånd och resning.

*Progrock med ett g var under sjuttiotalet det engelska namnet på musik som spelades av band som Genesis, Yes  m fl. I Sverige kallades musikstilen ofta för symfonirock, för att inte förväxlas med musikrörelsens proggrock som stavas med två g.

Kråksånger (1981)

Till denna, sin nästa skiva, hade Mikael bytt både kompband och stil. Borta är folkmusiken, de pretentiösa arrangemangen, temaplattan och allt annat som hörde sjuttiotalet till. Istället är detta kanske den rakaste rockplatta Wiehe gjort. Elgitarr, bas och trummor är det som dominerar. I låtar som ”Allt vad jag begär” och ”Högst upp i höga tornet” är det förvånansvärt högljutt, men självklart känns denne melodiernas mästare igen. Här finns flera av hans allra bästa ballader som ”Gossekungen”, ”Kom hem till mig och ”Flickan och kråkan”. Den sistnämnda skulle visa vägen mot de mer syntbaserade plattorna som kom senare på åttiotalet.

Basin Street Blues (1988)

Efter några år med syntmusik återvände Wiehe här till en mer akustisk ljudbild. Blås och stråkar ger en jazzig känsla, ibland låter det rent av som gammal hederlig storbandsjazz. Ändå är hans sig lik. Det är typiska Wiehe melodier som dominerar, mollstämda, vackra och alldeles underbara. Texterna är fortfarande politiska, men ofta mer mångbottnade och ibland mer personliga än tidigare.  Skivan avslutas med ”Ska nya röster sjunga”, sången som jag skulle kunna ha på min begravning.

Sånger från en inställd skilsmässa (2009)

När jag nästan hade tappat intresset för honom gav Mikael Wiehe plötsligt ut det som kanske är hans allra bästa album. Skilsmässoplattan, fylld med ångest, vrede, längtan och kärlek. Sångerna är som brinnande eld, texterna som knivar. Allt går rätt in i mig och det är omöjligt att värja sig.  Så känslosamt är det att jag knappt orkar bry mig om tekniska, nördiga saker som arrangemang och texters uppbyggnad. Så mycket kan jag väl ändå säga att 2000-talets Wiehe är mer personlig än någonsin, utan att för den sakens skull släppa politiken.

Lyssna på låtar från dessa album och mer därtill: