tisdag 30 april 2019

Robert Brobergs samtliga orginal album


Det var ett tag sedan jag skrev på denna blogg. Har inte haft något att säga. Nu har jag det. Inspirerad av en dokumentär om Robert Broberg, lyssnade jag igenom alla hans skivor. De flesta har jag ofta lyssnat på genom åren, några har varit halvdåligt in lyssnade och två album hade jag aldrig hört förut.

Här är en nördig presentation och en högst personlig betygsättning av alla tillgängliga original album. Jag får det till 22 stycken.



Helrobban blandar och ger (1966 ) 
Skivan kom ut mitt i den svenska visvågen. Cornelis och Fred hade visat vägen och Vispråmen var stället man spelade på, så även Robban. Detta debutalbum bär på tydliga spår av sin tid, dels visan, men även popbandsvågen. Arrangemangen är oftast sparsmakade, röst och akustisk gitarr står i centrum. Samtidigt slås jag av att det redan är väldigt Brobergskt. Ordlekarna finns där, så också galenskapen. 
Favoritlåtar: Koftan ( tragikomisk kärlekslåt)Tjofaderittan - Yea,-Yea ( Parodi på en pobandslåt)
Fyra drakar av fem


7 bitar Robban sju bitar Broberg (1967)
Robbans stora genombrott. Här finns Marie- Therese och Båtlåt, sånger som gjorde honom till storstjärna. I mina öron är detta andra album dock inte lika bra som debuten. Arrangemangen är lite för mycket schlager för min smak
Tre och en halv drakar


Längta efter kärlek (1968)
I slutet av sextiotalet var Robban extremt populär. Han provade på allt möjligt, alltid med stor framgång, ända tills han bestämde sig för göra en film. Filmen blev en jätteflopp och den minns av få, men filmmusiken finns bevarad på detta album. Tyvärr är inte heller skivan något vidare. Ett tillfälligt magplask, faktiskt. Enda låt som håller är ”Alla springer omkring…”
En drake

Tjejer (1969)
Albumet där nästan alla sånger har flicknamn. Robban är åter i toppform. Ordlekarna sprutar ur munnen och melodierna sitter som smäck. Har finns klassiker som Carola, Uppblåsbara Barbara och Ingela. Energin och glädjen smittar varje gång jag lyssnar, men jag saknar allvaret
Tre drakar

The Pling & Plong Show (1970)
1969 – 72 gjordes det några epokgörande barnskivor. För första gången var musiken njutbar även för vuxna lyssnare. Pling Plong Show är definitivt ett av dessa album som förändrade barnmusiken för alltid. Broberg spelar barnsånger som svänger och dånar. Han hade tidigare förknippats med visa och schlager, här låter han rock n roll i vissa låtar. Ordlekarna får friare utrymme än någonsin, t ex är sången om Sitting Bull en uppvisning i ren galenskap. Tyvärr fattade aldrig mina barn plattans storhet.  Ska göra ett nytt försök med barnbarnen.
Fyra drakar

En typisk rund LP med hål i mitten. (1971)
Albumet inleds med ”Redan när vi sätter os till bords”. En sång om ett samlag, framförd på ett mycket vackert och innerligt sätt. Sången blev dödskallemärkt på Sveriges Radio och Robban blev rasande. Utvecklingen mot rockmusik har här fortsatt och flera texter handlar bitvis om sex på ett sätt som var minst sagt chockerande vid denna tid. Broberg hade börjat göra uppror mot Robban, texterna var annorlunda och bitvis även musiken.
Fyra drakar

Jag letar efter mig själv (Live at hemma) (1972)
Ett album som är början på något nytt.  Broberg säger adjö till Robban, nu är det Rober Karl Oskar Broberg som gäller. Musiken är mer komplex och texterna gör uppror mot tjofaderittan Robban och innehåller ett allvar som publiken aldrig hade sett maken till. Titlar som ”Jag letar efter mig själv” och Allt det gamla har gått i kras för mig” talar sitt tydliga språk. Vad hade då hänt med denna svensktopps-artist och Hylandshörna stjärna? Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han hade allt mer börjat ifrågasätta både sig själv och sin omgivning och detta märktes tydligt på denna LP För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig. 
Fem drakar


Vem är det som bromsar & Vem är det som skjuter på (1974)
Brobergs progg album.  Han har nu lämnat stora EMI och istället spelat in på ett av proggrörelsens skivbolag. Texterna är tydligt politiska, men på ett Brobergskt sätt. Sånger som ”Det måste vara roligt att göra revolution” och ”En framtida vision av en skyddslös kommunikation” handlar mer om en inre revolution än en yttre. Flera melodier är bland det allra bästa Broberg gjort. Ända minuset är att den tokroliga Broberg är som bortblåst, lite för allvarligt med andra ord.
Fyra drakar

Tolv sånger på Amerikanska  (1978)
Efter tre års uppehåll släpper Broberg äntligen en ny skiva. Han hade sedan 1966 stadigt givit ut en platta om året, men under sjuttiotalet var han så upptagen med att hitta sig själv att skivutgivningen blev glesare. De här tolv engelskspråkiga låtarna skrevs under resor till USA mellan 1972 och 1977. Sånger som I Wanna be a machine, The Artificial Kind of Sex-Appeal  och Pretend handlar alla om hur svårt det är att vara människa och att lösningen kanske vore att låtsas vara något annat, en maskin eller en dator. Allt blandas med galenskap och humor på ett sätt som bara Broberg klarar av. Musikaliskt är skivan mycket bra, men når inte riktigt upp till den allra högsta nivån.
Fyra drakar 

Motsättningar (1979)
Det ständiga letandet efter sig själv påverkar även artisnamnet. Under sjuttiotalet byter Broberg namn flera gånger. Robban blir Robert karl Oskar Broberg, som blir Robert Broberg, som nu blivit Zero. Pseudonymen Zero kommer han att använda på tre album i rad, för att sedan aldrig återvända till namnet. Motsättningar är delvis en fortsättning på tolv sånger. Teman känns igen. Åter handlar det om hur svårt det är att vara människa, men Motsättningar är ljusare och framförallt skapar ett tajt band den bästa musikaliska inramningen Broberg någonsin haft. Låtarna håller genomgående allra högsta klass, från den rockiga ”Pinochet i garderoben” till den sorg-vackra ”Jag ska inte ligga lik”, via toklåten ”Leva upp till någonting man inte e’”.  Då har jag ändå inte nämnt det stora mästerverket: ”Jag älskar dig ditt helvete”
Fem drakar

Kvinna eller man (1981)
Broberg har hittat en ny livskamrat. Det präglar den här skivan, men innehållet känns splittrat. Det är som om hälften av låtarna gjorts av sjuttiotalets grubbel- Robert och hälften av en nykär-Robert. Sången ”Vatten” skulle så småningom bli en av hans allra mest älskade låtar. Min personliga favorit är ”Låt mig få värma din frusna själ"
Fyra drakar

Am I your new toy (1981)
Detta är det märkligaste albumet i Brobergs produktion. Syntar och konstiga sound skapar ett experimentellt ljudlandskap som för tankarna till artister som Laurie Andersson och The Residents. Samtidigt är skivan på något underligt vis en tvillingplatta till Tolv sånger. Bägge albumen är på engelska och tar upp liknande teman kring teknik, maskiner och alination. Spännande, nyskapande, men var är de bra melodierna och varför pratar han sig igenom låtarna när han kan sjunga bättre än de flesta?
Två drakar

Upp igen (1983)
Plötsligt slår han igenom igen. Nu med blå gitarr och kassettbandspelare. Många såg det som en comeback och på sätt och vis var det just så. Jämfört med det han gjort under sjuttiotalet är detta en återgång till ett bredare tilltal där ordlekarna och glädjen dominerar. Likbil och Bredaschlade tanter påminner en hel del om Robbans sextiotal, än om soundet nu är anpassat till 1983. Jag kan inte annat än att ryckas med av energin och ordlekarna. 
Tre och en halv drakar

Raket (1985)
Broberg fortsätter med det vinnande konceptet från Upp igen men det funkar inte lika bra längre. Syntarna känns idag extremt daterade, ordlekarna krystade och ämnesvalet är kärlek, men sällan på riktigt allvar. Men visst finns det några guldkorn även här, ”Du är min” är t ex svår att motstå med textrader som ”Du är min, du är min, du är minst av allt min just nu”
Två drakar



Ree Pete & The Windshieldswipers (1987)
Brobergs tredje helt engelskspråkiga album. Det kan tyckas underligt att en artist som var mästare på att leka med det svenska språket envisades med att ge ut skivor på engelska, men kontakterna med USA tycks ha varit regelbundna och viktiga större delen av hans liv. Dessutom verkar det som om hans musikaliska experimentlusta blev större varje gång han spelade in på engelska. Jag gillade inte denna skiva när den kom, men med åren har den vuxit ut till ett helt okey album 
Favoritlåtar: ”Windshieldswipers”, “Everythings Disappears”, “It’s not the arrival that counts,”  och “Just when I thought is was over."
Tre drakar

Morot (1988)
För första gången lät jag bli att köpa LP:n.  Jag var Broberg-trött. Tyckte att han fastnat i ett tjofaderittan koncept och tappat det jag älskade. Ändå gick jag på föreställningen och blev som vanligt fångad av detta scenfenomen. ( Brobergs scenshower förtjänar en alldeles egen artikel)
I  efterhand har jag lyssnat in plattan och hör en del bra. ”Spring inte så fort pappa” och ”Video” är favoriterna.
Tre drakar

Flygeltur (1989)
Han har hittat en ny livskamrat, igen. Hela skivan handlar om denna relation och dess upp och nergångar. Plattan är förvånansvärt eftertänksam för att vara en Broberg-platta om kärlek. Arrangemangen domineras av piano och stråkar, vilket var befriande efter alla syntar på åttiotalet.  Vid det här laget hade jag sagt upp kontakten med Broberg, trodde jag, men Flygeltur fick mig att åter lyssna . Skivan är full med vackra sånger och tänkvärda texter: Några exempel: ”Gud vad jag saknar dig”, ”Somna sams” och ”Bara idag”. 
Fyra drakar

Målarrock (1993) 
Kanske var Broberg som allra störst under nittiotalet. Under denna period släppte han ”Höjdare”, med nyinspelningar av gamla låtar. Han gjorde bejublade turnéer med stort band och mottog priser. Målarrock bygger precis som Morot på en scenshow. Skivan blev en succé, inte minst tack vare sången ”Öken”. Själv var jag måttligt imponerad. I efterhand har även denna platta vuxit i mina öron
Tre drakar

Dubbelsångare (1996)
Broberg sjunger på både svenska och engelska och tappar sig själv. Har en känsla av att det är för mycket Uffe Börjesson här. Uffe var gitarristen, kompanjonen och vännen under många år.
 Två drakar


Universum  (1999)
Mycket är sig likt från Dubbelsångare. Nu är det dock svenska som gäller och låtarna är bättre.
Två och en halv drakar

Nära (2001)
Det är ett nytt årtionde och det har det hänt något. Det finns en intimitet här som ofta saknades på nittiotalet. Broberg är åter personlig. Det är så jag gillar honom bäst. Åldrandet och uppbrott är teman.  I "Det känns som att möta Cassius Clay" sjunger Broberg om sin kamp mot tiden och åldrandet.
Tre och en halv drakar

Gilla läget (Live) (2003)
Brobergs sista album med nyskrivet material blev ett av hans allra bästa.  Han balanserar skickligare än någonsin mellan mörker och ljus. Om sextiotalet bara var tjofaderittan så kunde sjuttiotalet ibland bli nattsvart. På Gilla läget pendlar han mellan skratt och gråt hela tiden. Låtarna och mellansnacken går rätt in i hjärtat. Det är en underbar berättelse om åldrande, död och livslust. Albumet är inspelat live med mellansnack och allt. Just så kommer Broberg allra bäst till sin rätt. Han är nämligen även en scenartist av stora mått. I många år har han gjort liveframträdanden som varit personliga berättelser med en publikkontakt som saknar motstycke. Det känns som om cirkeln är sluten. Broberg hjälpte mig att växa upp, nu har han även gett mig en skiva som är en handbok i konsten att åldras.
Fyra och en halv drakar

1 kommentar: