Få har gjort så molldränkt musik och sjungit så sorliga texter som Frank Sinatra. Det tog många år innan jag förstod det. Det jag främst hade hört via mina föräldrar var antingen hans hurtiga sång som vokalist i fyrtiotalets storband eller crooner-låtarna från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. Vad jag inte visste var att han under sent femtiotal och delar av sextiotalet varvade glada skivor med album fyllda av stora, tårdrypande sånger.
Den första skivan jag upptäckte var Only the lonely från 1958. Där avlöser de fantastiska balladerna varandra. Sånger som Blues in the night, Guess I hang out my tears to dry och It's a longsome old town är alla så mörka som titlarna anger. Hela albumet handlar om olycklig kärlek..
De sorgliga albumen känns igen redan på omslag och titlar. Sinatra ser
mycket allvarlig ut och namnen på albumen syftar nästa alltid på avsked och ensamhet. Följande skivor rekommenderas:
No one cares - 59
Point of No return -61
All Alone -62
Softly as I Leave you -64
September of my years - 65
Alla dessa album är mörkt blå. Orkesterarrangemangen slår de mesta, de smäktande stråkarna får hjärtat
att nästan brista. På detta kommer Sinatras röst, den är onekligen en av de bästa
som musikhistorien har hört.
Det råder inget tvivel om att flera pop och rockartister påverkats av Sinatras sorgliga sextiotal. Scott Walker och Weeping Willows är bara två exempel.
Då och då gjorde Sinatra bra låtar även under senare år, men om man älskar blå musik så var sent femtiotal, tidigt sextiotal definitivt hans bästa period. Nedan finns en sorglig spellista:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar