Ben Watt - Fever Dream
Den här
skivan kom ut tidigt 2016, så jag har hunnit lyssna på den i några månader.
Lyssnarupplevelsen har gått in i olika faser. Det första som slog mig när
albumet kom är att Ben Watt alltid är bra. På skiva efter skiva hittar han
stämningar och melodier som blir en del av mitt blodomlopp.
Vid närmare lyssning så slås jag av arrangemangen, Det är Suedes Bernard Butler som spelar sina finaste Pink Floyd-/Dire Straits-gitarrfigurer. Visst låter det lite kantigare än på förra skivan, men aldrig hårt.
Nu, när det är dags att summera musikåret lyssnar jag allt mer på skivans berättelser, Ben är jämnårig med mig och berättar om relationer och händelser som jag lätt kan relatera till. Överhuvudtaget känns denna skiva som ett besök av en gammal kompis och på sätt och vis är det precis så. Ben Watts och jag har umgåtts i över trettio år. Visserligen bara genom hans skivor, men ändå.
Vid närmare lyssning så slås jag av arrangemangen, Det är Suedes Bernard Butler som spelar sina finaste Pink Floyd-/Dire Straits-gitarrfigurer. Visst låter det lite kantigare än på förra skivan, men aldrig hårt.
Nu, när det är dags att summera musikåret lyssnar jag allt mer på skivans berättelser, Ben är jämnårig med mig och berättar om relationer och händelser som jag lätt kan relatera till. Överhuvudtaget känns denna skiva som ett besök av en gammal kompis och på sätt och vis är det precis så. Ben Watts och jag har umgåtts i över trettio år. Visserligen bara genom hans skivor, men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar