10. His Golden Messenger – Heart
Like a Levee
Tidigt 2000-tal lyssnade jag en hel del till amerikanska gruppen Court and Sparks. Ledare för bandet var Michael Taylor. Nu dyker samme man upp igen, som His Golden Messenger. Mycket är sig likt. Det är folk-pop och rock. Skillnaden är kanske att country soundet är borta, det är mer brittiska influenser denna gång. Det påminner om Bonnie Prince Billy, men också om Rickard Thompson. Det som griper tag är melodierna. Michael Taylor kan verkligen det här med att göra låtar. Med precision gör han sånger som lyfter sig långt över medelmåttans lervälling. Favoritlåtar så här långt är inledande Biloxi och Happy day.
Tidigt 2000-tal lyssnade jag en hel del till amerikanska gruppen Court and Sparks. Ledare för bandet var Michael Taylor. Nu dyker samme man upp igen, som His Golden Messenger. Mycket är sig likt. Det är folk-pop och rock. Skillnaden är kanske att country soundet är borta, det är mer brittiska influenser denna gång. Det påminner om Bonnie Prince Billy, men också om Rickard Thompson. Det som griper tag är melodierna. Michael Taylor kan verkligen det här med att göra låtar. Med precision gör han sånger som lyfter sig långt över medelmåttans lervälling. Favoritlåtar så här långt är inledande Biloxi och Happy day.
9. Birds Of Chicago - Real Midnight
Birds of Chicago går inte att stoppa in i någon genre. Bandet blandar soul, blues och folk till en mycket spännande gryta.. I centrum står Allison Russell med en mäktig gospelsmakande röst. Deras senaste album - Real midnight - är en en platta som just nu bygger ett bo i mitt hjärta. Den inleds med att Allison Russell sjunger acapella, endast handklapp hörs i bakgrunden. Det låter som hämtat från något bommulsfält i södern. Nästa spår har något större ljudbild. En akustisk gitarr har smygit sig in och körer. Först på tredje sången spelar ett helt band, t o m sparsamt trumkomp hörs. Än om det blir popigare ibland - som i "The good fight - så är detta är till stor del sparsamt arrangerad rotmusik. Det betyder inte att musiken är stillsam, det svänger om dessa fåglar, ofta på ett gospeliknande sätt
Birds of Chicago går inte att stoppa in i någon genre. Bandet blandar soul, blues och folk till en mycket spännande gryta.. I centrum står Allison Russell med en mäktig gospelsmakande röst. Deras senaste album - Real midnight - är en en platta som just nu bygger ett bo i mitt hjärta. Den inleds med att Allison Russell sjunger acapella, endast handklapp hörs i bakgrunden. Det låter som hämtat från något bommulsfält i södern. Nästa spår har något större ljudbild. En akustisk gitarr har smygit sig in och körer. Först på tredje sången spelar ett helt band, t o m sparsamt trumkomp hörs. Än om det blir popigare ibland - som i "The good fight - så är detta är till stor del sparsamt arrangerad rotmusik. Det betyder inte att musiken är stillsam, det svänger om dessa fåglar, ofta på ett gospeliknande sätt
8. By The Blue bird - By The Blue bird
Det har varit mycket amerikanska album på listans senare platser. Detta är svenskt, men låter otroligt amerikanskt. Det är fascinerande att så många unga svenska musiker gör americana av högsta klass. By The Bluebird är ännu en i raden. Han heter egentligen Gustav Leeb-Lundberg. Gustav är en skåning i Stockholm. Hans album är inspelat i Woodstock med två av bröderna från The Felice Brothers. Visst låter produktionen amerikanskt, men vissa sånger för också tankarna till såväl Nick Drake som Cornelis.
7. Janiva Magness - Love wins again
Och nu över till något helt annat. Janiva gör soul och blues i härlig förening. Hon är verkligen ingen duvunge, fyller sextio år snart och har tio album bakom sig. Ändå är hon ett nytt namn för mig, Det är inte utan att jag får lust att lyssna igenom hennes samla de produktion, för denna platta är en riktig pärla. Janiva sjunger med hjärtat i rösten. Gitarrerna ylar, blåset frustar och orgeln gnyr. Det är inte nyskapande på något sätt, men vad gör det när det är såå bra. Janivas album har fått mig att lyssna på mer bluesorienterad musik under 2016. Syns dock inte så tydligt på denna lista, eftersom det till stor del varit äldre plattor.
Och nu över till något helt annat. Janiva gör soul och blues i härlig förening. Hon är verkligen ingen duvunge, fyller sextio år snart och har tio album bakom sig. Ändå är hon ett nytt namn för mig, Det är inte utan att jag får lust att lyssna igenom hennes samla de produktion, för denna platta är en riktig pärla. Janiva sjunger med hjärtat i rösten. Gitarrerna ylar, blåset frustar och orgeln gnyr. Det är inte nyskapande på något sätt, men vad gör det när det är såå bra. Janivas album har fått mig att lyssna på mer bluesorienterad musik under 2016. Syns dock inte så tydligt på denna lista, eftersom det till stor del varit äldre plattor.
6. The Driftwood Manor
- For the moon
Jag kan avslöja redan nu att det blir inga fler amerikanska skivor på denna lista. Av återstående artister är två svenska, en från Skottland, en engelsman och här kommer ett irländskt band. The Driftwood manor utgår från folkmusik, men blandar in såväl, rock, världsmusik som elektronica. Låtskrivaren Eddie Keenan gör ömsinta sånger som får håren att resa sig på mina armar. Instrumentering är enkel men kraftfull, till exempel spelar Tommy Ryans lyhörda trummor och Neil Fitzgibbon låter sin fiol skapa en drömsk atmosfär. Allt känns sagolikt vackert, samtidigt lätt främmande och spännande.
Jag kan avslöja redan nu att det blir inga fler amerikanska skivor på denna lista. Av återstående artister är två svenska, en från Skottland, en engelsman och här kommer ett irländskt band. The Driftwood manor utgår från folkmusik, men blandar in såväl, rock, världsmusik som elektronica. Låtskrivaren Eddie Keenan gör ömsinta sånger som får håren att resa sig på mina armar. Instrumentering är enkel men kraftfull, till exempel spelar Tommy Ryans lyhörda trummor och Neil Fitzgibbon låter sin fiol skapa en drömsk atmosfär. Allt känns sagolikt vackert, samtidigt lätt främmande och spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar