119. Otto Maroc – Le Alla!
Sydsvenskt band som blandar folkmusik av olika slag. Mest låter det klezmer och annan östeuropeisk musik, men även jazz och svensk folkmusik verkar ha inspirerat. Själva kallar de musiken för melankolisk umpa. Allt framförs med akustiska instrument och på bred skånska. Det är svårt att inte bli riktigt glad av denna melankoli
Sydsvenskt band som blandar folkmusik av olika slag. Mest låter det klezmer och annan östeuropeisk musik, men även jazz och svensk folkmusik verkar ha inspirerat. Själva kallar de musiken för melankolisk umpa. Allt framförs med akustiska instrument och på bred skånska. Det är svårt att inte bli riktigt glad av denna melankoli
118. Snowboy
and the latin Section -New York afternoon
Sedan 1985 har detta Londonbaserade storband spridit sin Afro-Cuban Jazz. Det är musik som svänger med hjärna. Mambo influenserna är tydliga och det gungar på ett svettigt vis som gör det omöjligt att stå still. I låtar som t ex Olé Mambo tar de improviserade, jazziga partierna plats, men aldrig på bekostnad av svänget.
Sedan 1985 har detta Londonbaserade storband spridit sin Afro-Cuban Jazz. Det är musik som svänger med hjärna. Mambo influenserna är tydliga och det gungar på ett svettigt vis som gör det omöjligt att stå still. I låtar som t ex Olé Mambo tar de improviserade, jazziga partierna plats, men aldrig på bekostnad av svänget.
I
dessa tider låter mycket latinsk musik misstänkt amerikanskt. Hela
Reggaeton-vågen år i mina öron en latinsk variant på Hip Hop, Pop och House.
Skönt då med ett gäng engelska gubbar som vårdar den gamla traditionen.
117. Leonard Cohen – You want it darker
Denne legend visste säkert att detta skulle bli hans sista skiva. Det är på många sätt hans avsked. Texterna handlar om att ta farväl, avsluta, sammanfatta
Rösten bär inte riktigt, han pratar mer än någonsin, men körerna hjälper honom som så många gånger förut. Känslan är andaktsfull, nästan som en predikan. Jag saknar honom redan.
Denne legend visste säkert att detta skulle bli hans sista skiva. Det är på många sätt hans avsked. Texterna handlar om att ta farväl, avsluta, sammanfatta
Rösten bär inte riktigt, han pratar mer än någonsin, men körerna hjälper honom som så många gånger förut. Känslan är andaktsfull, nästan som en predikan. Jag saknar honom redan.
116. Brian
Fallon – Painkillers
En gång var han bandledare I The Gaslight Anthem. Numera gör han bredbent rock solo. Kanske kan man spåra lite punkinfluenser i Fallons sånger, men mest påminner det om gubbar som Spingsteen, Mellencamp och Willie Nile Det är musik som gör sig bra med en öl i handen och som får en att glömma den gråa vardagen för en stund.
En gång var han bandledare I The Gaslight Anthem. Numera gör han bredbent rock solo. Kanske kan man spåra lite punkinfluenser i Fallons sånger, men mest påminner det om gubbar som Spingsteen, Mellencamp och Willie Nile Det är musik som gör sig bra med en öl i handen och som får en att glömma den gråa vardagen för en stund.
115. Michael Kiwanuka – Love & Hate
På sin andra skiva gör Kiwanuka en blandning av retrosoul och Pink Floyd flum. Det är vackert politiskt och mycket personligt. Visst vilar Bill Withers ande fortfarande över det Kiwanuka gör, men imitationen från första skivan har blivit till en hommage på tvåan.
På sin andra skiva gör Kiwanuka en blandning av retrosoul och Pink Floyd flum. Det är vackert politiskt och mycket personligt. Visst vilar Bill Withers ande fortfarande över det Kiwanuka gör, men imitationen från första skivan har blivit till en hommage på tvåan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar