115. Michael Kiwanuka – Love & Hate
På sin andra skiva gör Kiwanuka en egensinnig blandning av retrosoul och Pink Foyd flum. Det är vackert politiskt och mycket personligt. Visst vilar Bill Withers ande fortfarande över det Kiwanuka gör, men imitationen från första skivan har blivit till en hommage på tvåan.
På sin andra skiva gör Kiwanuka en egensinnig blandning av retrosoul och Pink Foyd flum. Det är vackert politiskt och mycket personligt. Visst vilar Bill Withers ande fortfarande över det Kiwanuka gör, men imitationen från första skivan har blivit till en hommage på tvåan.
114. Anders von Hoffsten – Cosmic
Lullabies
Anders von Hofsten är en musiker och sångare med en musikalisk erfarenhet som få kan visa upp. Han har sina rötter i soulmusik. I flera år arbetade han åt Cheirons producenter, där han sjung på inspelningar med Britney Spears och 90-talets pojkband. Under senare tid har han varit kapellmästare hos brasilianska sångerskan Simone Moreno. När han nu släpper sin andra soloplatta är det just den blandning av influenser som hans musikaliska bakgrund skvallrar om. Det låter pop, soul, afrikanskt och brasiliansk. På något märkligt sätt får Hofsten ihop alla stilar till en helhet som blir, minst sagt aptitligt. Jag gillar verkligen arrangemangen som ger utrymme för akustiska instrument och som växlar mellan rytmisk gryta och melankoliskt lugn. Ibland påminner Hofsten om Daniel Lemma, som t ex i låten Nini, då musiken nästan blir helt akustisk. Annars låter Anders von Hofsten allra mest som Anders von Hofsten, alldeles unik.
Anders von Hofsten är en musiker och sångare med en musikalisk erfarenhet som få kan visa upp. Han har sina rötter i soulmusik. I flera år arbetade han åt Cheirons producenter, där han sjung på inspelningar med Britney Spears och 90-talets pojkband. Under senare tid har han varit kapellmästare hos brasilianska sångerskan Simone Moreno. När han nu släpper sin andra soloplatta är det just den blandning av influenser som hans musikaliska bakgrund skvallrar om. Det låter pop, soul, afrikanskt och brasiliansk. På något märkligt sätt får Hofsten ihop alla stilar till en helhet som blir, minst sagt aptitligt. Jag gillar verkligen arrangemangen som ger utrymme för akustiska instrument och som växlar mellan rytmisk gryta och melankoliskt lugn. Ibland påminner Hofsten om Daniel Lemma, som t ex i låten Nini, då musiken nästan blir helt akustisk. Annars låter Anders von Hofsten allra mest som Anders von Hofsten, alldeles unik.
113. Maz o’ Connor – The
longing kind
På sin tredje platta har denna unga folksångerska helt övergett de traditionella sångerna och framför istället eget material. Kompad av bla cello, trumpet och pedal steel, gör hon musik som känns ny och gammal på en gång. Melodierna som Maz skriver är tydligt påverkade av traditionell brittisk folkmusik, men även av dagens amerikanska singer/songwriters. Ur dessa influenser skapar hon något personligt, låtarna är genomgående mycket bra och rösten innehåller såväl stor känsla som god teknik. Bäst blir hon när de akustiska instrumenten får sällskap av trummor, som i sången "Crook of his arm"
På sin tredje platta har denna unga folksångerska helt övergett de traditionella sångerna och framför istället eget material. Kompad av bla cello, trumpet och pedal steel, gör hon musik som känns ny och gammal på en gång. Melodierna som Maz skriver är tydligt påverkade av traditionell brittisk folkmusik, men även av dagens amerikanska singer/songwriters. Ur dessa influenser skapar hon något personligt, låtarna är genomgående mycket bra och rösten innehåller såväl stor känsla som god teknik. Bäst blir hon när de akustiska instrumenten får sällskap av trummor, som i sången "Crook of his arm"
112. Stefan Nilsson –
The Gift
Stefan Nilsson rör sig i en musikalisk genre som jag brukar ha svårt för. Ibland kallas det jazzrock. Det tenderar att bli tekniskt perfekt, men känslomässigt fattigt. Stefan är det lysande undantaget. Han har ofta gjort en högst personlig gryta på jazz, folk, rock och konstmusik. Denna skiva följer tidigare inslagna vägar. Framförallt knyter det an till hans sjuttiotalsgrupp, Kornet, men bitvis låter det även en hel del som hans tidigare soloalbum. Mycket bra med andra ord.
Stefan Nilsson rör sig i en musikalisk genre som jag brukar ha svårt för. Ibland kallas det jazzrock. Det tenderar att bli tekniskt perfekt, men känslomässigt fattigt. Stefan är det lysande undantaget. Han har ofta gjort en högst personlig gryta på jazz, folk, rock och konstmusik. Denna skiva följer tidigare inslagna vägar. Framförallt knyter det an till hans sjuttiotalsgrupp, Kornet, men bitvis låter det även en hel del som hans tidigare soloalbum. Mycket bra med andra ord.
111. Sierra Hull – Weighted mind
Hennes tidigare skivor har i mina öron låtit som ganska ointressant mainstream country. Detta är dock något helt annat. Musiken är avskalad, ofta är det bara Sierras mandolin och en kontrabas som hörs. Hurtig, snabb bluegrass är ersatt med långsam melankoli. Om nu någon tror att detta blir tråkigt, tunt och ointressant, så är det fel, fel och åter fel. Sierra behandlar mandolinen så den blir en hel orkester och sången bär som hos en mogen, klok kvinna. Jag har många favoriter på denna platta. Den förhållandevis snabba Choices and Changes är en, vackra Fallen man en annan och Queen of hearts en tredje
Hennes tidigare skivor har i mina öron låtit som ganska ointressant mainstream country. Detta är dock något helt annat. Musiken är avskalad, ofta är det bara Sierras mandolin och en kontrabas som hörs. Hurtig, snabb bluegrass är ersatt med långsam melankoli. Om nu någon tror att detta blir tråkigt, tunt och ointressant, så är det fel, fel och åter fel. Sierra behandlar mandolinen så den blir en hel orkester och sången bär som hos en mogen, klok kvinna. Jag har många favoriter på denna platta. Den förhållandevis snabba Choices and Changes är en, vackra Fallen man en annan och Queen of hearts en tredje
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar