Robert Brobergs samtliga orginal album

Det var ett tag sedan jag skrev på denna blogg. Har inte haft något att säga. Nu har jag det. Inspirerad av en dokumentär om Robert Broberg, lyssnade jag igenom alla hans skivor. De flesta har jag ofta lyssnat på genom åren, några har varit halvdåligt in lyssnade och två album hade jag aldrig hört förut.

Här är en nördig presentation och en högst personlig betygsättning av alla tillgängliga original album. Jag får det till 22 stycken.

Helrobban blandar och ger (1966 ) 

Skivan kom ut mitt i den svenska visvågen. Cornelis och Fred hade visat vägen och Vispråmen var stället man spelade på, så även Robban. Detta debutalbum bär på tydliga spår av sin tid, dels visan, men även popbandsvågen. Arrangemangen är oftast sparsmakade, röst och akustisk gitarr står i centrum. Samtidigt slås jag av att det redan är väldigt Brobergskt. Ordlekarna finns där, så också galenskapen. 
Favoritlåtar: Koftan ( tragikomisk kärlekslåt)Tjofaderittan - Yea,-Yea ( Parodi på en pobandslåt)

Fyra drakar av fem

7 bitar Robban sju bitar Broberg (1967)

Robbans stora genombrott. Här finns Marie- Therese och Båtlåt, sånger som gjorde honom till storstjärna. I mina öron är detta andra album dock inte lika bra som debuten. Arrangemangen är lite för mycket schlager för min smak
Tre och en halv drakar

Längta efter kärlek (1968)
I slutet av sextiotalet var Robban extremt populär. Han provade på allt möjligt, alltid med stor framgång, ända tills han bestämde sig för göra en film. Filmen blev en jätteflopp och den minns av få, men filmmusiken finns bevarad på detta album. Tyvärr är inte heller skivan något vidare. Ett tillfälligt magplask, faktiskt. Enda låt som håller är ”Alla springer omkring…”
En drake

Tjejer (1969)
Albumet där nästan alla sånger har flicknamn. Robban är åter i toppform. Ordlekarna sprutar ur munnen och melodierna sitter som smäck. Har finns klassiker som Carola, Uppblåsbara Barbara och Ingela. Energin och glädjen smittar varje gång jag lyssnar, men jag saknar allvaret
Tre drakar

The Pling & Plong Show (1970)
1969 – 72 gjordes det några epokgörande barnskivor. För första gången var musiken njutbar även för vuxna lyssnare. Pling Plong Show är definitivt ett av dessa album som förändrade barnmusiken för alltid. Broberg spelar barnsånger som svänger och dånar. Han hade tidigare förknippats med visa och schlager, här låter han rock n roll i vissa låtar. Ordlekarna får friare utrymme än någonsin, t ex är sången om Sitting Bull en uppvisning i ren galenskap. Tyvärr fattade aldrig mina barn plattans storhet.  Ska göra ett nytt försök med barnbarnen.
Fyra drakar

En typisk rund LP med hål i mitten. (1971)
Albumet inleds med ”Redan när vi sätter os till bords”. En sång om ett samlag, framförd på ett mycket vackert och innerligt sätt. Sången blev dödskallemärkt på Sveriges Radio och Robban blev rasande. Utvecklingen mot rockmusik har här fortsatt och flera texter handlar bitvis om sex på ett sätt som var minst sagt chockerande vid denna tid. Broberg hade börjat göra uppror mot Robban, texterna var annorlunda och bitvis även musiken.
Fyra drakar

Jag letar efter mig själv (Live at hemma) (1972)
Ett album som är början på något nytt.  Broberg säger adjö till Robban, nu är det Rober Karl Oskar Broberg som gäller. Musiken är mer komplex och texterna gör uppror mot tjofaderittan Robban och innehåller ett allvar som publiken aldrig hade sett maken till. Titlar som ”Jag letar efter mig själv” och Allt det gamla har gått i kras för mig” talar sitt tydliga språk. Vad hade då hänt med denna svensktopps-artist och Hylandshörna stjärna? Jo, Broberg var trött på sin roll som en ganska harmlös schlagersångare och ordbajsare. Han hade allt mer börjat ifrågasätta både sig själv och sin omgivning och detta märktes tydligt på denna LP För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig. 
Fem drakar

Vem är det som bromsar & Vem är det som skjuter på (1974)
Brobergs progg album.  Han har nu lämnat stora EMI och istället spelat in på ett av proggrörelsens skivbolag. Texterna är tydligt politiska, men på ett Brobergskt sätt. Sånger som ”Det måste vara roligt att göra revolution” och ”En framtida vision av en skyddslös kommunikation” handlar mer om en inre revolution än en yttre. Flera melodier är bland det allra bästa Broberg gjort. Ända minuset är att den tokroliga Broberg är som bortblåst, lite för allvarligt med andra ord.
Fyra drakar

Tolv sånger på Amerikanska  (1978)
Efter tre års uppehåll släpper Broberg äntligen en ny skiva. Han hade sedan 1966 stadigt givit ut en platta om året, men under sjuttiotalet var han så upptagen med att hitta sig själv att skivutgivningen blev glesare. De här tolv engelskspråkiga låtarna skrevs under resor till USA mellan 1972 och 1977. Sånger som I Wanna be a machine, The Artificial Kind of Sex-Appeal  och Pretend handlar alla om hur svårt det är att vara människa och att lösningen kanske vore att låtsas vara något annat, en maskin eller en dator. Allt blandas med galenskap och humor på ett sätt som bara Broberg klarar av. Musikaliskt är skivan mycket bra, men når inte riktigt upp till den allra högsta nivån.

Fyra drakar 

Motsättningar (1979)
Det ständiga letandet efter sig själv påverkar även artisnamnet. Under sjuttiotalet byter Broberg namn flera gånger. Robban blir Robert karl Oskar Broberg, som blir Robert Broberg, som nu blivit Zero. Pseudonymen Zero kommer han att använda på tre album i rad, för att sedan aldrig återvända till namnet. Motsättningar är delvis en fortsättning på tolv sånger. Teman känns igen. Åter handlar det om hur svårt det är att vara människa, men Motsättningar är ljusare och framförallt skapar ett tajt band den bästa musikaliska inramningen Broberg någonsin haft. Låtarna håller genomgående allra högsta klass, från den rockiga ”Pinochet i garderoben” till den sorg-vackra ”Jag ska inte ligga lik”, via toklåten ”Leva upp till någonting man inte e’”.  Då har jag ändå inte nämnt det stora mästerverket: ”Jag älskar dig ditt helvete”
Fem drakar

Kvinna eller man (1981)
Broberg har hittat en ny livskamrat. Det präglar den här skivan, men innehållet känns splittrat. Det är som om hälften av låtarna gjorts av sjuttiotalets grubbel- Robert och hälften av en nykär-Robert. Sången ”Vatten” skulle så småningom bli en av hans allra mest älskade låtar. Min personliga favorit är ”Låt mig få värma din frusna själ"
Fyra drakar

Am I your new toy (1981)
Detta är det märkligaste albumet i Brobergs produktion. Syntar och konstiga sound skapar ett experimentellt ljudlandskap som för tankarna till artister som Laurie Andersson och The Residents. Samtidigt är skivan på något underligt vis en tvillingplatta till Tolv sånger. Bägge albumen är på engelska och tar upp liknande teman kring teknik, maskiner och alination. Spännande, nyskapande, men var är de bra melodierna och varför pratar han sig igenom låtarna när han kan sjunga bättre än de flesta?
Två drakar

Upp igen (1983)
Plötsligt slår han igenom igen. Nu med blå gitarr och kassettbandspelare. Många såg det som en comeback och på sätt och vis var det just så. Jämfört med det han gjort under sjuttiotalet är detta en återgång till ett bredare tilltal där ordlekarna och glädjen dominerar. Likbil och Bredaschlade tanter påminner en hel del om Robbans sextiotal, än om soundet nu är anpassat till 1983. Jag kan inte annat än att ryckas med av energin och ordlekarna. 
Tre och en halv drakar

Raket (1985)
Broberg fortsätter med det vinnande konceptet från Upp igen men det funkar inte lika bra längre. Syntarna känns idag extremt daterade, ordlekarna krystade och ämnesvalet är kärlek, men sällan på riktigt allvar. Men visst finns det några guldkorn även här, ”Du är min” är t ex svår att motstå med textrader som ”Du är min, du är min, du är minst av allt min just nu”
Två drakar

Ree Pete & The Windshieldswipers (1987)
Brobergs tredje helt engelskspråkiga album. Det kan tyckas underligt att en artist som var mästare på att leka med det svenska språket envisades med att ge ut skivor på engelska, men kontakterna med USA tycks ha varit regelbundna och viktiga större delen av hans liv. Dessutom verkar det som om hans musikaliska experimentlusta blev större varje gång han spelade in på engelska. Jag gillade inte denna skiva när den kom, men med åren har den vuxit ut till ett helt okey album 
Favoritlåtar: ”Windshieldswipers”, “Everythings Disappears”, “It’s not the arrival that counts,”  och “Just when I thought is was over."
Tre drakar

Morot (1988)
För första gången lät jag bli att köpa LP:n.  Jag var Broberg-trött. Tyckte att han fastnat i ett tjofaderittan koncept och tappat det jag älskade. Ändå gick jag på föreställningen och blev som vanligt fångad av detta scenfenomen. ( Brobergs scenshower förtjänar en alldeles egen artikel)
I  efterhand har jag lyssnat in plattan och hör en del bra. ”Spring inte så fort pappa” och ”Video” är favoriterna.
Tre drakar

Flygeltur (1989)
Han har hittat en ny livskamrat, igen. Hela skivan handlar om denna relation och dess upp och nergångar. Plattan är förvånansvärt eftertänksam för att vara en Broberg-platta om kärlek. Arrangemangen domineras av piano och stråkar, vilket var befriande efter alla syntar på åttiotalet.  Vid det här laget hade jag sagt upp kontakten med Broberg, trodde jag, men Flygeltur fick mig att åter lyssna . Skivan är full med vackra sånger och tänkvärda texter: Några exempel: ”Gud vad jag saknar dig”, ”Somna sams” och ”Bara idag”. 
Fyra drakar

Målarrock (1993) 
Kanske var Broberg som allra störst under nittiotalet. Under denna period släppte han ”Höjdare”, med nyinspelningar av gamla låtar. Han gjorde bejublade turnéer med stort band och mottog priser. Målarrock bygger precis som Morot på en scenshow. Skivan blev en succé, inte minst tack vare sången ”Öken”. Själv var jag måttligt imponerad. I efterhand har även denna platta vuxit i mina öron
Tre drakar

Dubbelsångare (1996)
Broberg sjunger på både svenska och engelska och tappar sig själv. Har en känsla av att det är för mycket Uffe Börjesson här. Uffe var gitarristen, kompanjonen och vännen under många år.
 Två drakar

Universum  (1999)
Mycket är sig likt från Dubbelsångare. Nu är det dock svenska som gäller och låtarna är bättre.
Två och en halv drakar

Nära (2001)
Det är ett nytt årtionde och det har det hänt något. Det finns en intimitet här som ofta saknades på nittiotalet. Broberg är åter personlig. Det är så jag gillar honom bäst. Åldrandet och uppbrott är teman.  I "Det känns som att möta Cassius Clay" sjunger Broberg om sin kamp mot tiden och åldrandet.
Tre och en halv drakar

Gilla läget (Live) (2003)
Brobergs sista album med nyskrivet material blev ett av hans allra bästa.  Han balanserar skickligare än någonsin mellan mörker och ljus. Om sextiotalet bara var tjofaderittan så kunde sjuttiotalet ibland bli nattsvart. På Gilla läget pendlar han mellan skratt och gråt hela tiden. Låtarna och mellansnacken går rätt in i hjärtat. Det är en underbar berättelse om åldrande, död och livslust. Albumet är inspelat live med mellansnack och allt. Just så kommer Broberg allra bäst till sin rätt. Han är nämligen även en scenartist av stora mått. I många år har han gjort liveframträdanden som varit personliga berättelser med en publikkontakt som saknar motstycke. Det känns som om cirkeln är sluten. Broberg hjälpte mig att växa upp, nu har han även gett mig en skiva som är en handbok i konsten att åldras.
Fyra och en halv drakar

Läs gärna detta också

Årets viktigaste!

Leo

Årets viktigaste lista är här. För tredje eller fjärde året i rad så har far och son gjort en gemensam lista på det gångna årets bästa låtar.
Vi har gjort som tidigare. Börjat med att skapa var sin lista med 20 favoritlåtar. Därefter lyssnat in den andres spellista och valt tio låtar därifrån. Dessa har slutligen flyttats över till listan: "Pappa, Leo 2018". Resultatet har ni nedan:

Musik jag lyssnat på 2018

Jag brukar så här på hösten fylla bloggen med recensioner av det gångna årets musik  I år blir det inte riktigt så. Jag har fortsatt lyssna på musik,  men orkar inte skriva lika mycket. Här kommer, trots allt,  en artikel om lite av det som jag lyssnat på. 

Thomas Tidholm och Bröderna Lönn - Säg det i toner
Vad många inte vet är att poeten Thomas Tidholm också sysslat med musik under stora delar av sitt liv. Den 26 oktober släppte Spotify tre av hans musikaliska verk från sjuttio och åttiotalet. Detta är musik som varit omöjlig att få tag på under många år. Om man står ut med lätt falsksång, psykedelisk skaparlust och poesi av det mer egensinniga slaget, så är alla skivorna en stor upplevelse. Min personliga favorit är detta album som gjordes på initiativ av Kjell Alinge 1979. Det är en samling av gamla svenska schlagers i helt oväntade versioner. Skivans bästa spår är den enda originallåten, Alaskavisan (skriven av Tidholm)   

Anders Hagberg, Johannes Landgren - Där du går
Vacker instrumentalmusik med blåsinstrument och piano. Ofta stilla och rogivande , men ibland också svårfångat och kantigt. Musiken är en blandning av egna låtar, andras visor och folkliga koraler. Musik jag vilat till under senare tid.

Inara George - Dearest Everybody
En amerikansk singer/songwriter som sticker ut. Sparsamma, oväntade arrangemang, finurliga melodier och en röst som kallar på uppmärksamhet. Inara är dotter till Little Feat medlemmen Lowell George.

Stina Wolter - Garden songs
Vuxenpop för oss som tycker känslan är viktigare en sångteknik och perfekt engelskt uttal. Luta dig tillbaka och låt dig färdas in i Stinas värld av känslor.

NES - Ahlam
NES är en grupp med tre medlemmar. En  sångerska från Algeriet, trummis från Spanien och en fransk cellist. Med den sättningen gör de musik de kallar för medelhavsjazz. Jävligt spännande om ni frågar mig.

Peter LeMarc - I Karlssons källare
LeMarc har sagt att han ska lägga av, men han kunde inte låta bli att gå ner i kompisens källare och spela in  en EP med fyra låtar. Ett riktigt do-it-yourself projekt, helt utan skivbolagets inblandning. Det är avskalat och alldeles underbart, precis så som grabben från Trollhättan gör sig bäst. De två sista spåren är något av det bästa han gjort.

Mariza-Mariza 
Hon är den moderna fadons superstjärna. Underbar musik med vackra texter som jag inte begriper ett ord av.



Provlyssna:

Mina fem bästa från år 2000 och framåt. Nr 1

Kanske fuskar jag lite nu, men det må vara hänt. Sången gavs ut redan 1993 med Poozies, en grupp där Sally Barker var medlem. Denna version gavs dock ut först 2000 på Sallys soloplatta från samma år. Fusk eller inte, det är en underbar sång. Texten behövs alla dagar.

Mina fem bästa, år 2000 och framåt Nr 2

Brigaden är en svensk instrumentalgrupp vars musik för tankarna till sjuttiotalsgrupper som  t ex Arbete och Fritid. Det låter härligt ouppfostrat.

Mina fem bästa år 2000 och framåt Nr 3

Jonas Knutsson och Johan Norberg har skämt bort oss med musik i gränslandet mellan folkmusik och jazz.
2008 kom albumet Skaren: Norrland III . Titellåten är  fantastisk instrumental musik som rör sig i just detta gränsland med den äran.

Mina fem bästa år 2000 och framåt Nr 4

Dawn and Marra är två unga tjejer från Hamilton, Ontario i Kanada. 2013 knockade de mig fullständigt med denna bagatell. Texten har blivit som ett mantra för mig. Jag sjunger den på morgonen, när mörkret tycks vara för evigt.

Mina fem bästa år 2000 och framåt

Tom Arvidsson har bett mig att lista mina fem favoritlåtar från 2000 och framåt.

Nr 5:
Kenny Håkansson sjunger  en egen tonsättning av Strindbergs dikt, Kom 2001 och visar upp Håkansson som en lysande kompositör och sångare

Anthony Philips

Under sjuttiotalet lyssnade jag mycket på progrock* i allmänhet och Genesis i synnerhet. Numera  blir jag inte särskilt berörd av de pompösa klangerna och de långa solopartierna som var en så stor del av sjuttiotalsrocken. Några artister från denna epok har dock kvar sin plats i mitt hjärta.  Låt mig närmare presentera en: Anthony Philips.
Denne kompositör, gitarrist och multiinstrumentalist började sin karriär som en av originalmedlemmarna i Genesis, men lämnade gruppen 1970.  Anthony var då en vilsen, orolig själ, med en scenskräck som fick honom att tvivla på en framtid som musiker. Det dröjde till 1977 innan han lät höras talas om sig igen.
Efter två popalbum, bestämde sig Philips för att delvis byta musikalisk inriktning. 1978 påbörjades en karriär under namnet "Anthony Philips Private Part & Pieces". Musiken under detta namn är till största delen akustisk och instrumental .Man kan höra spår av såväl konstmusik, new age, folkmusik och t o m jazz. En hel del är ren akustisk gitarrmusik. spelad på ett sätt som får hjärtat att bli alldeles varmt.
Med tiden har det blivit hela elva Private Part & Pieces-album. Parallellt har Anthony Philips fortsatt att ge ut mer poporienterade skivor, de är dock ganska ointressanta.  
Nedan bjuder jag på en spellista med låtar från åtta av de elva skivorna.




*Progrock kallades i Sverige för  Symfonirock, för att inte förväxlas med den svenska proggrocken

Till dom som bryr sig om

Nedan finner du en Youtube länk till en bortglömd låt skriven av en man som ingen minns. När jag nu hör den, slås jag av att den är mer aktuell idag än när den gavs ut 1980. Texten tillägnar jag alla som idag vill bygga murar, tror på hårdare tag och som inte har fattat att en knuten hand aldrig kan ta ett tag.
 Här är texten i sin helhet;

Till dom som bryr sig om,
som har nå't värt att ändra på.
Låt det flamma upp en eld
som når till hjärtat,
hos alla dom som fryser i sin själ

Dom byggde högre mur
och trodde att dom skrämde oss
till att dansa efter deras falska flöjter,
men ingen av oss tog ett ärligt steg.

Det talas högt om lag
och ordning i gemenskapen,
men om denna lag är skapad av den starke,
får sunt förnuft och klokhet sällan plats

Det fodras annan makt,
om våra barn ska få det bra.
Försök att tänka lite mera genom hjärtat
En knuten hand kan aldrig ta ett tag.


Du kan läsa mer om Kaj R Hansson här

Säg nej till hat och rasism... med musik

Imorgon röstar vi i Sverige. Detta val är speciellt. Det handlar inte i första hand om höger eller vänster. Det handlar inte om partipolitik lika mycket som i tidigare val. Det är en fråga om att bevara humanism, empati och medmänskligt och bekämpa rädsla, hat och rasism.
Lyssna på denna låtlista innan du går och röstar.

Phil Ochs

Han kom till Greenwich Village i New York under tidigt sextiotal. Började uppträda på folkklubbarna och det dröjde inte länge förrän han var ett namn som alla talade om.

Nä, texten ovan syftar inte på Bob Dylan, utan på Phil Ochs. De var i samma ålder, kom till Greenwich Village ungefär samtidigt och blev båda en del av den nya folkmusikvåg som hade sitt epicentrum just i denna New York stadsdel. Bob Dylan blev en världsstjärna och nobelpristagare, Ochs är nästan helt bortglömd idag. Varför? Det enkla svaret skulle kunna vara att Dylan var den som var mest begåvad, men riktigt så enkelt är det inte. Phil Ochs skrev flera hundra sånger under sin karriär, bevisligen kunde han både sjunga och göra sig på scen, ändå föll han i glömska och dog under tragiska omständigheter.
Ochs var tydligt vänsterradikal under hela sin karriär, något som säkert skrämde bort en del publik. Han var aktiv såväl i medborgarrättsrörelsen som i motståndet mot Vietnamkriget. Texterna var dagsaktuella och byggde ofta på det som stod i dagstidningarna. I slutet av sextiotalet tycktes hans storhetstid vara över. Musiken sågs som förlegad i en tid då Dylan och Beatles gjorde nyskapade album. I ett försök att förnya sig, släppte Ochs bland annat albumet Pleasure of the harbur, som visade upp en ny sida båda musikaliskt och textmässigt. Arrangemangen var ambitiösare och texterna inte lika tydligt politiska, ändå ledde inte skivan till det stora genombrott som  Ochs hoppats på. På sjuttiotalet fick han allt större problem med sin psykiska hälsa och missbruk. Den 9:e april 1976 tog han sitt liv.

Det har gått över 40 år sedan Ochs lämnade jordelivet, men hans sånger lever vidare. Trots att många skrevs för att vara dagsaktuella, gör de vackra melodierna att de håller än idag. En del texter är dessutom mer aktuella än någonsin. Nedan är en låtlista som jag gjort.

Harry Smith's anthology of american folk music

1952 släppte Folkways records en märklig samling av musik. Åttiofyra sånger samlade på tre dubbel LP:s. Det mesta var inspelat 1927-1932. Mannen bakom detta var Harry Smith. Han var en experimentell filmskapare, skivsamlare och bohem, som valde ur sin egen samling med 78 varvare när han skapade antologin. Innehållet var en blandning av den tidens folk, blues och country, musik som då var okänd för de flesta amerikaner. .
Antologin har haft ett enormt inflytande  på folk och populärmusikens utveckling. Den stora folkvågen under tidigt sextiotal var tydligt påverkad av Harrys Smith's verk. Musiker som Dave Van Ronk och Joan Baez byggde delar av sin tidiga repertoar på musik från de tre dubbelalbumen. Nästa generation folk och popmusiker lyssnade på folkklubbarna och tog efter. Artister som Byrds, Bob Dylan och Loving Spoonfull var alla påverkade av musiken som Harry Smith samlat in många år tidigare, fast de visste inte alltid om det. Än idag spelas sångerna in av nya artister, svenske "The Tallest man On Earth" är bara ett exempel.

Jag har gjort en spellista med en del av sångerna från antologin. Oftast har jag valt bort de gamla originalinspelningarna till förmån för nya versioner med artister som är mer eller mindre kända. Du hittar bland annat Bob Dylan, Greatful Dead, Nick Cave, Eva Cassidy och Harry Bellafonte.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 10

Nick Drake - Five leaves left

Året var 1986. Jag var i ett kollektiv och hälsade på. Egentligen ville jag träffa en tjej som jag var kär i, men hon var inte hemma. Istället kom jag i snack med en av killarna och efter en stund stod jag och bläddrade i hans skivsamling. Det var kanske den största samling jag sett. Mycket kände jag igen, annat var helt okänt för mig.

- Du har många Richard and Linda Thompson plattor, de är himla bra, sa jag

Han tittade forskande på mig, drog fram en skiva jag aldrig sett förut och sa:

- Har du lyssnat på det här?

Han väntade inte på svaret, utan gick till grammofonen och snart strömmade Nick Drakes "River man" ut i rummet.

Jag blev golvad direkt. Det var som om jag gått hela livet och letat efter just min typ av musik, men aldrig hittat den. Inte förrän nu.

Det blev ingen kärlek mellan mig och den där tjejen i kollektivet, men istället väcktes en livslång kärlek till River man, Five leaves left och Nick Drake. Inte så dumt det heller.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 9

Thomas Almqvist - Nyanser

En regnig kväll i slutet på sjuttiotalet satt jag med bästa kompisen och sa:

-  Musikaliskt är jag född vid fel tid och på fel plats. Nutidens hårda rockmusik är ingenting för mig. Jag längtar efter något akustiskt, lågmält och mollstämt, men jag hittar inte det jag söker,

Det där var nästan en profetiskt uttalande, för kort därefter hörde jag EM med Thomas Almqvist,  ett stycke musik som var precis det jag längtade efter. Låten inleds med en ensam akustisk gitarr, tonerna klirrar fram som små diamanter, efter någon minut kommer saxofonen in och improviserar på ett sätt som då var något alldeles nytt för mig. Visst hade jag hört långa gitarrsolon, men detta var något helt annat, så mjukt, allvarligt och hudlöst.

Albumet var som en ny värld för mig. Det var jazz och folkmusik som var influenserna , inte rock och pop. Idag skulle musiken kanske buntats ihop med all muzakliknande new age, men musiken på ”Nyanser” var betydligt mer personlig och nyfiken än så.

Min förälskelse i denna skiva ledde till att jag började lyssna på helt andra saker än vad jag tidigare gjort.

Framför allt så växte mitt intresse för folkmusik och jazz sig allt starkare . Mycket av det som står i mina skivhyllor idag hade nog inte hamnat där om inte Thomas musik styrt mitt lyssnande i en ny riktning.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 8

Pink Floyd - Wish You Were Here

Målet med denna lista över mina favoritalbum var att jag skulle berätta en personlig berättelse om varje album . "Wish you were here" är många berättelser. Jag kysste min första flicka till den inledande Shine on you crazy diamond och när samma flicka gjorde slut, grät jag till titellåten . En sen natt på sjuttiotalet var vi två kompisar som åt  pannkakor och drack renat tills vi stupade, soundtrack var denna skiva. 1982 gav jag mig ut och seglade i en månad med tre par. Så fort natten kom hördes stönanden ombord. Alltid var det något par som ägnade sig åt älskog. För att stänga ute de högljudda orgasmerna satte jag på mig hörlurar. Natt efter natt lyssnade jag på Pink Floyd i allmänhet och denna platta i synnerhet.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 7

Robert Broberg - Jag letar efter mig själv
Året var 1972, tror jag. Storebror kom inrusande bland de mossgröna medaljongtapeterna med en LP i hand.
- Lyssna på detta, sa han och satte på skivan.
Det var Robert Brobergs senaste. Jag tog omslaget i min hand och läste låttitlarna:
"Jag letar efter mig själv"."Jag har alltid trott att jag skulle bli nå't stort".
"Allt det gamla har gått i kras för mig". "Det finns ett tomrum", o s v. Detta verkade verkligen inte vara någon vanlig "Robban" skiva.

- Han har blivit knäpp, sa brorsan, medan Broberg sjung "fittan" så att t o m högtalaren tycktes bli generad.

För mig som finnig tonåring var skivan en revolution. Här dök det upp någon som öppet sjung om alla de känslor som for omkring i min hormonstinna kropp. Här fanns alla motsägelser, rädslan och den stora förvirringen. Samtidigt fanns galenskapen och humorn där i låtar som "Lyckan tänder en i sänder" och "Slå ett slag". Det var så äkta och ärligt att det inte gick att värja sig.
Nu, många, många år senare, håller plattan än. Trots att jag inte är någon hormonstinn tonåringen längre, slås jag fortfarande av de otroligt starka känslorna.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 6

Simon And Garfunkel - Greatest Hits

Jag tror jag var tolv år. Det var en gråkall vårdag. Med bultande hjärta satt jag på femmans spårvagn och tiorna brände i fickan. Målet var Wieselgrensplatsen på Hisingen i Göteborg. Där låg nämligen närmaste skivaffär, Hylanders Musik. För första gången skulle jag ta mig dit på alldeles egen hand och köpa en LP.
Jag hade gått igenom i huvudet hur det skulle gå till. Jag skulle gå in med rak rygg, titta den snygga expediten i ögonen och säga:
- Tjena, har du några nya, schysta plattor att sälja till mig?

Hon skulle då lägga huvudet på sned och fråga vad jag gillade för musik och jag skulle svara hårdrock, mest för att det lät tufft. Därefter skulle hon ta fram den ena skivan efter den andra. Jag skulle välja en fantastisk LP, betala, glatt vinka hejdå och lämna butiken, fortfarande med spikrak rygg.
Under hela promenaden, från spårvagnshållplatsen till butiken, repeterade jag
 de där orden: "Tjena, har du..."
Med darrig hand öppnade jag så butikens dörr, Därinne var det fullt med folk, expediten var  upptagen med att hjälpa någon långhårig tonåring. Jag blev helt förvirrad, ställde mig i hörn och bläddrade bland artister på XYZ. En halvtimma senare stod jag kvar på samma plats.

- Är det något jag kan hjälpa till med, sade plötsligt expediten och jag upptäckte att jag nu var helt ensam i butiken.
- Simon and Garfunkel, sa jag, högröd i ansiktet. Än idag har jag ingen aning om varifrån de orden kom, men expediten gick genast och hämtade Greatest hits. Fem minuter senare lämnade jag butiken med krökt rygg och Simon and Garfunkel i en plastpåse. Jag som skulle köpa tuff hårdrock, vilket fiasko.

Idag vet jag att den där gråkalla vårdagen för 45 år sedan, gjorde jag ett av mitt livs bästa inköp, inte minst för att det räddade mig från hårdrocken.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 5

Richard and Linda Thompson - I want to see the Bright lights tonight

Jag var 20 år och trodde att jag hade en flickvän. Jag höll hårt om henne medan denna skiva snurrade på grammofonen. Det var som om varenda ton, varje textrad gick rätt in i mig. Flickan blev aldrig min och jag minns henne knappt längre, men denna LP glömmer jag aldrig. Den sitter för alltid i mitt hjärta och påverkade min musiksmak åt en annan riktning, bort från pompös sjuttiotalsrock till mer folkorienterad musik.

Mina tio favoritalbum på tio blogginlägg. Inlägg 4

Monica Törnell – Ingica Den här skivan förknippar jag med att sitta i min ensamhet med en kopp te. Låter det sorgligt? Jag minns det inte så. Ingica var skivan som inte passade att spela bland kompisar. Dels för att ingen annan tycktes förstå hur bra den var, dels för att det fanns ett vemod i den som gjorde sig bäst när jag satt ensam uppkrupen i manchestersoffan med en stor tekopp i handen. Döm om min förvåning när jag fick veta att detta även är en av Per Gessles favoritskivor, synd att jag inte visste det, då hade vi kunnat sitta tillsammans med en kopp te och lyssnat. Ytterligare en nörd-notering är att Kenny Håkansson som turnerade med Törnell runt 1971 -  72, tog med sig Ingicas "Barkbrödslåten" till sin grupp Kebnekajse.