Robert Broberg och jag

Det finns ingen enskild artist som påverkat mitt liv så mycket som Robert Broberg. Många blir överraskade när jag säger så. Man tycker inte riktigt att Broberg passar in bland mina ledsna gubbar med akustisk gitarr. Jag kan förstå det. För många är Robert Broberg den där pajasen som blåser upp Barbara, leker med ord och sprudlar av energi.  För mig är han mycket mer än så.

Under en stor del av sin långa karriär har han lyckats blanda denna livsglädje med ett mörker
”Gråten är en omvänd glädje, glädjen omvänd gråt, i verkligheten följs dom åt.”, sjunger Broberg .

Tydligast märks mörkret på hans sjuttiotalsplattor.  Texterna är allvarligare, musiken  mindre schlager, men galenskapen finns kvar. Förmågan att vrida och vända på ord används på ett nytt sätt, ofta sätter lyssnaren skrattet i halsen.
Albumen som framförallt påverkat mitt liv är:
 1972 – Jag letar efter mej själv
 1974 – Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?
1978 – Tolv sånger på amerikanska
1979 – Motsättningar

Jag var tolv år när jag hörde albumet ”Jag letar efter mig själv”. Till att börja med orsakades min fascination mest av att Broberg sjung kuk och fitta, men så småningom upptäckte jag helt andra saker. Här var en artist som tog upp rädslor och andra känslor på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Jag kunde känna igen mig, gråta och skratta på en gång. Så hade musik aldrig fått mig att reagera förut. Alla fyra albumen ovan innehåller samma mix av galenskap, anarkism och musikalisk nyfikenhet. De var som handböcker i uppväxandets konst för en ung, blivande man

På åttiotalet vände Broberg tillbaka till ett lite bredare tilltal. Det ledde till att han åter fick en stor publik. Själv blev jag dock inte berörd lika ofta. Det finns såklart gulkorn även bland åttiotalsplattorna och fortfarande kunde man höra en stor del av hans liv och personlighet i musik och text. Broberg har sällan ställt upp i djupintervjuer eller hoppat runt i olika lekprogram. Han har gett oss sitt liv och sina personliga tankar på sina album.

Efter att ha haft det ganska Brobergfritt i flera år så lyssnade jag nyligen på hans allra senaste album; Gilla läget.
Jag insåg nu att han åter släppt in ett större allvar i texterna.  Han balanser skickligare än någonsin mellan mörker och ljus. Om sextiotalet bara var tjofaderittan så kunde sjuttiotalet ibland bli nattsvart. På Gilla läget pendlar han mellan skratt och gråt hela tiden. Det är en underbar berättelse om åldrande, död och livslust. Albumet är inspelat live med mellansnack och allt. Just så kommer Broberg allra bäst till sin rätt. Han är nämligen även en scenartist av stora mått. I många år har han gjort liveframträdanden som varit personliga berättelser med en publikkontakt som saknar motstycke.
Det känns som om cirkeln är sluten. Broberg hjälpte mig att växa upp, nu har han även gett mig en skiva som är en handbok i konsten att åldras och samtidigt vara glad ojämt.

Gilla läget kom ut 2003. Det är tio år sedan.  2010 föll Broberg ner i en tom simbassäng och ådrog sig hjärnskakning. Sedan dess har det varit helt tyst i media. Är han sjuk? Det är inte utan att man blir lite orolig, han är ändå 73 år snart.

Lyssna på Gilla Läget

Läs mer

...och ännu mer