The Wall och jag

I morgon skall se jag detta monster till scenshow. På Ullevi skall Roger Waters bygga upp sin enorma mur åter en gång. Ända sedan Pink Floyd gav ut albumet The Wall -1979- så har detta projekt förföljt Waters, säkert på gott och ont. The Wall är en skiva, film och scenföreställning som visserligen gavs ut av Pink Floyd, men den bär framförallt Waters signatur. De tidigare skivorna hade varit gemensamma projekt där flera av Pink Floyd-medlemmarna deltagit med låtar, idéer och arrangemang. Det gäller inte The Wall. Såväl idé, texter och musik är - med något undantag- Waters. Det var just denna dominans som gjorde att gruppen så småningom sprack. Numera är Waters soloartist sedan många år och har släppt ett flertal album under eget namn, men framförallt har han återuppväckt The Wall gång på gång, både på scen och på skiva.

Varför går jag då och lyssnar på en pensionär som fastnat i ett projekt som inleddes för 35 år sedan?
Av flera skäl.
Först och främst är det musik som jag har i ryggmärgen. Som tonåring lyssnade jag på plattan hundratals gånger. Jag kan textrader utantill, känner varje ton och översköljs alltid med underbara minnen när jag hör denna svulstiga musik. Dessutom är Waters känd för spektakulära scenshower ända sedan Pink Floyd tiden. Ljud ljus och andra effekter höll extrem hög klass redan under  bandets barndom. Waters brukar förklara det med att ingen i bandet var särskild sevärd så varför inte ge publiken något annat att titta på än bara ett antal gubbar som står på scen. Den nu aktuella uppsättningen lär vara mer påkostad och större än något annat. Klart man måste se något sådant.
Ett tredje skäl till att gå är att denna åldrande man verkar må bättre än på länge och att han har ett viktigt budskap mitt bland alla effekter. Rogers Waters The Wall är ett enda stort manifest mot krig och totallitära idéer.

Om du tycker att min passion för den svulstiga The Wall inte passar ihop med det jag vanligtvis presenterar här på bloggen, så har du alldeles rätt.