måndag 12 augusti 2013

De fem bästa albumen 2013 - så här långt

Ta rangordningen med en nypa salt.

 
1. Paul Mosley -  A Chattering of birds
En av alla fantastiska artister på Folkwit Records. Paul Moesleys musik är kanske det jag lyssnar mest på just nu. I den hittar jag det mesta, där finns inslag av  pop, jazz, folk och konstmusik. Låtarna sätter sig först efter några lyssningar, men då sitter de å andra sidan som härdad betong på ett berg, jag lovar.




 
2. Moddi - Set the house on fire
En ung norsk singer/songwriter. Hans egentliga namn är Pål  Knutsen.  På detta, sitt andra album, gör han musik som verkligen sticker ut. Med små medel skapar han något stort. Ofta har han en nästan viskande stämma och kompar med akustiska instrument . Men hans röst vrider och vänder på sig och  instrumenten går ofta på upptäcktsfärd. Gitarren lunkar på, men cellon gråter och när trummorna väl kommer ger de extra styrka åt melodierna. Ofta är det stillsamt, men ibland exploderar det i en stor ljudbild. Tror nu inte att detta är svår musik, tvärtom är det lätt att ta till sig och nynna med i.



3. La Yegros - Viene de Mi
Detta är La Yegros debut. Tjejen från Argentina bjuder på latinsk musik i modern dräkt. Det är  nu-cumbia, tango, rumba och electronica om vartannat.  Visst förs tankarna till både Gotan Project och Manu Chao, men La Yegros är alldeles för begåvad för att kopiera andra. Musiken går ofta egna vägar. Med tanke på att detta är hennes första skiva så ser jag fram emot många resor på La Yegros musikaliska vägar.


 4. Pop Interludes - Manhattan Charade

Och nu över till något helt annat, en popduo från New York.  Pop Inerludes är ett samarbete mellan låtskrivaren Dino De Angelis och textförfattaren Peter Morley.
Musiken är sådan där charmig pop som jag älskat genom åren. Det lunkar på i halvfart, melodierna är smarta och sången är sådär lagom loj. Fattar ni ingenting? Lyssna då:
 
 
5. Billy Bragg - Tooth & Nail
Gammal man kan än. Han är faktiskt bättre än någonsin.


 

1 kommentar:

  1. Jag har Paul Mosleys skiva igång samtidigt som jag skriver detta. Intressant artist, helt klart, med drag av andra brittiska sångare men också av Rufus Wainwright genom sin förmåga att ändra tonart i samma låt utan att det låter krystat.

    SvaraRadera