Musikåret 2013 - Upptäckter av gammal musik

Nu börjar det bli dags att sammanfatta musikåretet 2013. Jag har lyssnat in långt över 100 album under året, det mesta nytt, men även en del gammalt. Från och med nu kommer jag att presentera en rad listor på årets bästa. Självklart är alla listor extremt subjektiva och numreringen skall tas med en stor nypa salt. Jag börjar med en retrolista:

 

Årets upptäckter av gammal musik

Här presenterar jag album som kom ut för längesedan men som jag upptäckte först 2013

1. Claire Hamill - October (-73)
Claire var inte mer än tonåring när hon släppte sin första LP 1971. På denna, sin andra skiva,  är hon helt unik. Musiken är svår att genrebestämma, På många sätt var Claire en föregångare till Kate Bush och andra starka, egensinniga kvinnor. Att hon inte blivit en världsartist är ett stort mysterium.

2. Gary Farr - Take someting with you (-69) och Strange Fruit (-71)
 Gary Farr var under sextiotalet sångare i The T-Boones, en R&B grupp som kämpade i skuggan av Yardbirds och andra mer framgångsrika band. När han 1969 släppte sin första solo Lp var soundet annorlunda.  Det var mjukare, flummigare och mer experimentellt.  De två första albumen är fantastiska

3. Humble Pie - Town and Country (-69)
Humble Pie var en grupp som framförallt förknippas med boogie rock. På denna - deras andra skiva - är dock musiken till stor del akustiskt. Ledargestalterna Peter Frampton och  Steve Marriott tycks ha dragit åt olika håll. Peter skrev låtar som Only you can see och Take me back. Det är lågmälda sånger där den akustiska gitarren dominerar. Steves sånger är rockigare och förebådar den boogie rock som senare skulle ta över helt. På denna skiva vinner Peter dragkampen, hans mer psykedeliska och eftertänksamma stil dominerar. På lång sikt vann dock Marriott. Frampton hoppade av efter detta album och den rakare rocken tog helt över. Kvar finns denna pärla till skiva, fylld med tidstypisk musik och med Marriotts fantastiska röst.

4. Keith West -  Wherever my loves goes (-71)
West var sångare i Tomorrow, bandet var en del av den brittiska psykedeliska vågen  under sextiotalet. Han hade också en stor hit som soloartist 1967 med  "Excerpt from A Teenage Opera".
På denna skiva blandar han elektrisk rock med mer akustisk musik. Arrangemangen är mycket tidstypiska. När det är som bäst mixas akustiska och elektriska instrument till en folkpsychedelisk gryta. Dessutom sjunger Keith West med en röst som får en att vilja lyssna mer. Allt detta gör Wherever my loves goes till mycket bra skiva.

5. Nick Garrie - The Nightmare of JB Stanislas. (-69)
En av många bortglömda plattor som på senare år har återutgivits på CD. Garries låter i grunden som en tidstypisk singer/songwriter, men med stor orkester.  I låtar som Wheel of fortune hörs också tydliga psychedeliska inslag.

6. Mark- Almond - Rising (-71)
Gruppens frontfigurer var två brittiska studiomusiker Jon Mark och John Almond. Under sjuttiotalet gjorde de flera album som rörde sig i något slags gränsland mellan folkrock och progrock. detta är nog deras bästa.

OBS! ALL MUSIK OVAN FINNS PÅ SPOTIFY