Jag såg Mando Diao live för några år sedan. Det var
verkligen rockmyten i kvadrat. Bredbent, gapigt och grabbigt. Den nya skivan är
något helt annat. Frödings texter har gjort Mando Diao till känslosamma
mjukisar. De vrålande gitarrerna hörs knappt. Small Faces och MC5 influenserna
har kastats bort, istället är det någon slags piano och stråkdominerad visa.
Det kunde blivit ett magplask av alltsammans, men icke. Med
denna platta har bandet nått en helt ny publik. Mando Diao har plötsligt gått hem i TV-sofforna
och tycks sälja mer i Sverige än någonsin. Den intressanta frågan är om detta är en bestående kursändring för bandet eller bara en tillfällig avstickare in i ett vislandskap?
Vad jag tycker? Jo, jag gillar faktiskt Mando Diao när de
rockar, men detta är ännu bättre. En av årets allra bästa svenska plattor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar