Bill Fay släppte sin andra skiva 1971. Den sålde mycket dåligt och följden blev att han fick sparken från sitt skivbolag. Nu, efter 41 år, kommer så hans tredje album.
Vad är det då som gjort att Fay efter alla dessa år gör comeback?
Jo, hans gamla inspelningar har länge spridits på nätet. Allt fler etablerade musiker har börjat nämna Bill Fay som inspiratör. Wilco har tex hyllat Fay, spelat hans låtar och till och med tagit upp den gamla mannen på scen. Under tidigt sjuttiotal hamnade Fays musik någonstans mitt i mellan prog-rocken och folksångarna. Han passade inte in någonstans. Det känns som om att nu har tiden hunnit ikapp denne vemodiga singer/songwriter. Mycket känns igen från de plattor han gjorde för fyrtio år sedan, lika mollstämt, rösten är sig lik och hans texter är fortfarande mystiska. Däremot är inte arrangemangen lika sjuttiotals-psychedeliska längre. Fay har följt med sin tid och ger oss en ljudbild som indiepopare och altcountry-diggare kan känna igen sig i.
Jag tillhör den lilla skara som älskar Fays gamla skivor. Hans nya är väl i klass med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar