Han hade dykt upp några år tidigare som en punkvariant på Woody Guthrie och tidig Bob Dylan. Ensam med elektrisk gitarr sjung han om kärlek och politik.
På Workers Playtime har han, tillsammans med producenten Joe Boyd, skapat en större och mer nyanserad ljudbild och framförallt har han samlat ihop en hel hög med fantastiska låtar. Mannen som varit ett enmansband har nu ofta en hel grupp som backar upp. Den elektriska gitarren är inte lika framträdande som tidigare. Istället är det akustiska instrument som dominerar.
Att Bragg valde Joe Boyd som producent får man se som en bugning åt gammal brittisk folk och folkrock. Joe Boyd är nämligen producenten bakom klassiska artister som Nick Drake, Fairport Convention och många, många fler.
För mig var det högsta vinsten, att en av det tidiga åttiotalets få bra singer/songwriters hade valt min gamla favorit producent. Nu låter inte plattan sjuttiotal, den påminner inte särskilt mycket om varken Drake eller Fairport. Detta är framförallt en skiva av en ung man som bestämt sig för att använda tydliga influenser för att gå sina egna vägar. På skivan triumferar också Bragg som textförfattare, framförallt i kärlekssångerna. Det är ofta sorg-roliga berättelser om kärlekens smärta, där Bragg hittar formuleringar som bara han kan skapa.
SPOTIFYLÄNK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar